Att vara mänska – om Kerstin Söderholm (1897–1943)

Författarbiografi av Hedvig Rask

Kerstin Söderholm sommaren 1941, sänt i brev till Hadar Vessby 5/11 1941. Studio Atelier, Stora Robertsgatan 10, Helsingfors. Åbo Akademis bibliotek.



Viktigast av allting är ett enda,
att få veta
vad är detta: vara mänska.

Raderna ovan är ofta citerade och finns i Kerstin Söderholms sista diktsamling Mörkret och människan från 1941. Samlingen och diktraderna präglas av de aktuella krigsstämningarna, men fångar samtidigt något centralt i hennes författarskap. Människans förhållande till naturen, till andra människor och till det egna jaget, skapandets möjligheter och dess gränser är frågor som ständigt återkommer, prövas och processas i Söderholms texter.

Söderholm debuterade med diktsamlingen Röster ur tingen 1923 och gav fram till 1941 ut ytterligare fem diktsamlingar och en samling noveller. Hennes dagböcker från 1913–1943 publicerades postumt, enligt hennes önskan. De gavs ut i två delar 1947–1948 av vännen och litteraturhistorikern Karin Allardt Ekelund (1895–1990), som även skrev en längre biografisk inledning till utgåvan som bär titeln Endast med mig själv.

Söderholms dagbok är en journal intime i tiden. I Nordisk kvinnolitteraturhistoria III lyfter Lisbeth Larsson fram att en rad etablerade kvinnliga författare i Sverige gav ut självbiografier på 1920-talet, och på 1940-talet ökade utgivningen av kvinnors självbiografiska verk markant. I sin artikel »Endast med sig själv eller ett med sin kultur? Självframställning och idealism i Kerstin Söderholms dagbok», lyfter Anna Möller-Sibelius fram det självbiografiska berättandet, den självvalda iscensättningen och utforskandet av det egna jaget som ett modernistiskt projekt hos Söderholm.

Kerstin Söderholm räknas till den finlandssvenska modernistgenerationen och var i sin samtid en uppskattad författare och litteraturkritiker. I dag är hon inte lika känd som de tjugotalspoeter som hade ett radikalare formspråk. Söderholm finns med i en rad lyrikantologier och i den finlandssvenska litteraturhistorieskrivningen, men hittills har hennes författarskap endast lyfts fram i kortare studier. Från 2000-talet finns några litteraturvetenskapliga artiklar om henne, men både forskningen och de tillgängliga biografiska uppgifterna om henne är begränsade. Vid tidpunkten för den här artikeln har jag inte mer systematiskt kunnat utnyttja Söderholms brev som källa till biografisk information. Ett digitalt brevarkiv som omfattar Söderholms brev till bland andra Rolf Lagerborg, Hadar Vessby och Karin Allardt Ekelund publiceras under Brevarkiv på webbplatsen Kerstin Söderholm, soderholm.sls.fi i maj 2022. Samtidigt publiceras även Söderholms skönlitterära manuskript. Materialet kan förhoppningsvis inspirera till mer forskning kring hennes mångbottnade författarskap.

Barndom och uppväxt

Kerstin Söderholm föddes 1897 i Helsingfors som enda barn till Eva, född Öhberg (1871–1922) och Karl Söderholm (1859–1948). Eva Öhberg kom från Pätilä gård i Koskis socken i Tavastland i sydvästra Finland, en plats som blev viktig också för dottern. I sin barndom tillbringade Kerstin Söderholm mycket tid hos sina morföräldrar Laura, född Appelroth (1849–1927) och Viktor Öhberg (1830–1907), lärare och känd som mångårig folkskolinspektor och ordförande i Svenska folkskolans vänner. Fadern Karl Söderholm var jurist och politiker, född i Lovisa i östra Nyland och med rötter i Pernå. Under sin ämbetsmannakarriär var han i tre repriser justitieminister, president i Högsta förvaltningsdomstolen och kansler vid Åbo Akademi. Somrarna tillbringade familjen från 1903 i västnyländska Bromarv; från 1907 i den egna villan Skogbacken, som blev en fast punkt för Kerstin Söderholm under hela hennes liv.

»Den 3 septemper 1906 började jag att gå i Lärovärket för gossar och flickor», skriver den då 9-åriga Kerstin Söderholm, som i samband med starten i läroverket också inledde det dagboksskrivande som sedan pågick livet ut utan längre pauser. Läroverket kallades även Brobergska skolan, det låg på Högbergsgatan 23 i Helsingfors och var Finlands första samskola. Söderholms mor hade gått i samma skola och tagit studenten med höga betyg. Men dotterns skolgång blev ojämn. På tröskeln till tonåren drabbades Söderholm av långvarig sjukdom, bland annat lungsäcksinflammation, med påföljande perioder av svår trötthet och utmattning, vilka kom att bli en bestående del av hennes liv.

Sommaren 1911, när Söderholm var 14 år, flyttade familjen från Helsingfors till den närbelägna villastaden Grankulla, med tanken att det skulle vara bättre för hennes hälsa. I Söderholms dagbok från denna tid framgår att hon oroade sig för sin fysiska och psykiska hälsa, och att hon kände sig ensam i sin nya skola, Grankulla samskola. I dagböckerna från de tidiga tonåren kan man redan känna igen viss tematik, som ensamhet, sjukdom och en egen stark drömvärld, som återkommer i de senare dagböckerna. Det är sällan konkreta händelser som skildras, utan fokus ligger på hur personer, händelser, möten och olika förebilder påverkar och processas hos henne.

Från 1910 började Söderholm använda sig av månatliga sammanfattningar i sina dagböcker. Formen kan ha varit inspirerad av en förebild som Söderholm kort nämner i dagboken när hon våren 1925 diskuterar ämnet personlighetsproblematik, nämligen den franska författaren och professorn i filosofi och estetik Henri-Frédéric Amiel (1821–1881). Hans berömda dagbok Fragments d'un journal intime gavs ut på svenska år 1900 av Klara Johanson under titeln En drömmares dagbok. Amiels introspektiva dagbok är också skriven i månatliga sammanfattningar och gavs på hans begäran ut av vännerna efter hans död.

Bromarvmotiv. Åbo Akademis bildsamlingar.

Motgångar i tonåren

År 1913 blev ett traumatiskt år för Kerstin Söderholm. I ett brev till vännen Dagmar Koehnen (gift Hamberg) den 4 augusti berättar Söderholm om en svår olyckshändelse på sommarvillan i Bromarv. Den beskrivs också senare i en artikel av Karin Allardt Ekelund. Söderholm hade lämnat en lampa brinnande i sitt mörkrum på vinden med påföljden att huset brann ner. Även om villan kunde byggas upp igen följande sommar var minnena av branden svåra att komma över.

Söderholm började skriva i en ny dagbok i juli 1913, efter ett halvt års paus. Det här var strax efter branden, som också nämns i de första anteckningarna för juli och augusti 1913. Handstilen har blivit vuxnare och sättet att skriva mer introspektivt och analyserande. Karin Allardt Ekelunds dagboksutgåva tar sin början i dessa anteckningar.

Inför skolstarten hösten 1913 tvingades Söderholm acceptera föräldrarnas beslut att på grund av hennes sviktande hälsa flytta över skolgången till det så kallade Klostret vid Grankulla samskola, en praktiskt inriktad tvåårig linje för flickor som startade samma höst. Studierna vid Klostret ledde inte till studentexamen och därmed stängdes till Söderholms sorg dörren för högre studier, vilket hon senare kompenserade genom omfattande självstudier. Våren 1915, när Söderholm var 18 år gammal, dimitterades hon från skolan i Grankulla. På hösten flyttade familjen till Vasa, där fadern verkade först som hovrättsråd och sedan som hovrättspresident 1917–1923.

Bromarv sommaren 1934. Kerstin Söderholm andra från vänster, Karl Söderholm längst till höger. Sänt i brev till Hadar Vessby 22/4 1935. Åbo Akademis bibliotek.

Studier och författartillblivelse

Tiden kring inbördeskriget 1918 blev en viktig vändpunkt i Kerstin Söderholms liv, dels genom krigshändelserna, dels på grund av hennes egen utveckling. Vasa var en av de centrala orterna under inbördeskriget, eftersom den borgerliga vita regeringen tog sin tillflykt dit i januari medan de socialistiska röda kontrollerade Helsingfors. Med sin högborgerliga bakgrund hörde Söderholms familj till den vita sidan, men i sin dagbok i mars 1918 omprövar hon sin egen inställning sedan hon insett hur komplexa orsakerna var till sprickan mellan parterna.

Efter kriget tillbringade Söderholm längre perioder i Helsingfors, där hon från och med hösten 1918 på egen hand följde med föreläsningar i litteratur- och konsthistoria vid Helsingfors universitet. Bland föreläsarna fanns professor Emil Zilliacus (1878–1961), vid denna tid docent i litteraturhistoria. Både som forskare och som författare och översättare ägnade Zilliacus sig åt antikens tradition och hans föreläsningar om antikens litteratur gjorde stort intryck på Söderholm. Andra föreläsare hon åhörde var professorn i nyare litteraturhistoria Yrjö Hirn (1870–1952), som i sin omfattande produktion i litteratur- och kulturhistoria bland annat utforskade konsten ur sociologiskt och psykologiskt perspektiv, samt Gunnar Castrén (1878–1959), som senare blev professor i svensk litteratur. Zilliacus och Castrén skulle Söderholm senare möta i Finlands svenska författareförening. Karin Allardt Ekelund har i Söderholms anteckningsböcker från denna tid även noterat studier i psykologi och sinnesfysiologi, det senare troligen för professorn i fysiologi Robert Tigerstedt (1853–1923).

I dagboken nämns litterära och andra förebilder överlag sällan, men Allardt Ekelund har bland Söderholms efterlämnade papper funnit anteckningsböcker med material för planerade, men inte fullbordade, studier av olika författare som hon läste vid den här tiden, bland dem de stora författarförebilderna Vilhelm Ekelund och Pär Lagerkvist. En personlighetsstudie ingår i Allardt Ekelunds dagboksutgåva för december 1932, där Söderholm i »Till Strindbergs psykologi» diskuterar förhållandet mellan skapande och psykisk sjukdom.

De nya impulser som läsningen och studierna gav är en central del av dagböckerna från åren 1918 till 1922, där läsaren kan följa utvecklingsgången mot författardebuten. Söderholms första tryckta text, en kort prosaskiss med namnet »Sommarstänk», publicerades i Finsk Tidskrift 1919. Utkast till dikterna i debutboken finns främst i hennes anteckningsböcker från 1921–1922, i dagboken handlar det framför allt om beslutet att bli författare. Från denna tid finns även annan tematik som återkommer senare på dagbokssidorna och i författarskapet: dels det stora intresset för teater, dels analysen av och försöken att komma tillrätta med de psykiska problemen. Också två viktiga vänner för livet träder fram under den här perioden. Söderholm lärde känna den svenska författaren och litteraturhistorikern Hadar Vessby (1892–1982) i Bromarv sommaren 1922. Han kom att bli en viktig lektör och kontakt till Sverige. Filosofen och den radikala samhällsdebattören Rolf Lagerborg (1874–1959) lärde Söderholm troligen känna redan 1918, åtminstone enligt dikten »Sandnejlikan» från 1940. Dikten anspelar på 1918 och är dedikerad till Lagerborg, men i dagboken skriver Söderholm att de lärde känna varandra –kanske underförstått på ett djupare plan – under en tågresa mellan Karis och Helsingfors i september 1922. I likhet med familjen Söderholm och andra ur societeten hade Lagerborg vid denna tid en sommarvilla i Bromarv. Söderholms korrespondens med Lagerborg är omfattande – vid Åbo Akademis bibliotek finns långt över 600 brev mellan dem. Söderholms brev till Lagerborg publiceras under Brevarkiv på soderholm.sls.fi.

Kerstin Söderholm med fadern Karl Söderholm. Apollo H:fors. Åbo Akademis bildsamlingar.

En annan vändpunkt under denna period är att Kerstin Söderholm miste sin mor i juli 1922. Detta syns endast som en kort anteckning i dagbokshäftet, men den följs av sexton tomma sidor innan anteckningarna i häftet återupptas några månader senare. Dagboken ger inte särskilt många detaljer kring far och dotter Söderholms vardagsliv, som efter moderns död fortsatte i Helsingfors och i Bromarv. Periodvis verkar Kerstin Söderholm ha varit ensam ansvarig för deras hushåll, och de bodde tillsammans fram till hennes död.

Debut: »Luta ditt huvud tätt intill tingen!»

Uppmaningen i rubriken inleder Kerstin Söderholms debutsamling Röster ur tingen. Det är människans relation till tingen och naturen som står i centrum, och möjligheten till gränsöverskridande och ny kunskap. I dikten »Det är så tyst» finns också en annan central tematik, ensamheten och tystnaden. De kan vara plågsamma, men samtidigt en eftersträvansvärd kraft som möjliggör att två oförenliga världar för ett ögonblick kan överbryggas och mötas i »en vidgad stund». Det här är tematik som återkommer i Söderholms poesi, även om rollerna och positionerna förändras.

När Röster ur tingen kom ut till julen 1923 var det en av flera poesidebuter. År 1923 – för övrigt Edith Södergrans dödsår – debuterade också Barbro Mörne (1903–1987) och Rabbe Enckell (1903–1974). Gunnar Björling (1887–1960) hade gett ut sin debutsamling året innan och Elmer Diktonius (1896–1961) två år tidigare. Söderholms debutsamling togs väl emot. Hon fick beröm för sina »dikter av modern typ», tankelyriken, men hennes poesi kritiserades också för att vara alltför abstrakt och lågmäld. I sin recension i Nya Pressen den 12 december 1923 karaktäriserar författaren Hagar Olsson (1893–1978), vid denna tid tongivande litteraturkritiker, Söderholms dikt som »framför allt mogen» och menar att där finns »spår av en modern djärvhet i bildval och grepp», som väcker förväntningar.

Kort efter debuten, i februari 1924, skriver Söderholm i sin dagbok att hon brevväxlat med Rolf Lagerborg om konstskapande och att han även har gjort en intervju med henne om detta och om debutboken. Intervjun inspirerade honom till en artikel som ingick i Finsk Tidskrift 4 1924 under rubriken »Naturmystik och narkos». Naturmystiken som avsågs var ett världsfrånvänt »svärmeri» som Lagerborg, känd för sin inriktning på analytisk filosofi samt behaviorism och psykoanalys, inte hade mycket till övers för, men som intresserade honom som fenomen. I artikeln lyfter han fram både utländska och inhemska exempel på naturmystiken. Han låter Kerstin Söderholms tankar om bland annat trötthetens betydelse för diktsyner komma fram: »Ett tillstånd mellan sömn och vaka» är enligt henne det mest fruktbara.

Nya genrer och fiktiva mansgestalter

Åren efter debuten verkar ha varit inspirerande och produktiva för Kerstin Söderholm. Vintern och våren 1925 skriver hon i sin dagbok om det demoniskas problem, om vilddjuret inom människan, och om personlighetsproblemet som blivit »alltmer efterhängset för mitt vidkommande». Hon utvecklar sina tankar om det personliga och personlighet och skriver att hon i åratal har »samlat på människor». Hon har levat i deras inre tillstånd och förhållanden och ser dem framför sig som på en scen. Även i brev till vännen Hadar Vessby i mars 1925 beskriver hon hur hon ser vissa saker »för mig på teatern, somliga endast som scener, dialoger, självanalyser i berättelseform».

Hon prövar nya genrer och berättar för Vessby att hon har skrivit prosa. I juni 1925 sänder hon honom ett utkast till en pjäs, Arnulf, som också nämns i dagboken. Den norska skådespelaren Ingolf Schanches (1877–1954) gästspel i Helsingfors i april 1925 i rollen som Hamlet, en höjdpunkt i hans karriär, gjorde ett omvälvande intryck på Söderholm. Också en uppvisning i den antroposofiska dansformen eurytmi samma höst verkar ha stärkt intresset för att beskriva personer i dramatisk form. Dramat om den profetiska Hamletaktiga Arnulf och hans livsproblem sysselsatte Söderholm under många år, men publicerades aldrig.

I dagboken blir Arnulf rentav ett slags verklig person som Söderholm förhåller sig till. Det är också samma sommar, 1925, som Stig Johan, en fantasigestalt, får en viktigare roll i dagboken. Han dyker upp redan året innan och är ibland en rätt konkret person i vardagen. Kerstin Söderholm skrev också brev till honom, dessa finns bevarade i ett häfte. Redan i sina dagböcker från barndomen hade hon skapat fantasipersoner. Senare, 1931, uppträder också Hans Gabriel, som går tillbaka på en verklig person, Söderholms vän och vid denna tid kollega i Författareföreningens styrelse, författaren och filosofen Hans Ruin (1891–1980), känd för sin forskning inom konst- och litteraturpsykologi och för sin essäistik. Ruin omnämns först diskret i dagboken, på liknande sätt som andra kända män som Söderholm umgicks med. Senare blir både namnet och Söderholms känslor för honom tydligt utskrivna. Hans Gabriel har två namn och två sidor: Själsfrändskapen är den ena sidan, samtidigt upplever Söderholm att den andra sidan av honom förblir en främling för henne.

Söderholm skriver också om andra förälskelser i förtäckta ordalag i dagboken och det är därför svårt att låta bli tanken att hon skapar ett kärleksliv på egna villkor genom sina fantasipersoner. Det finns ändå något lekfullt i skildringen av Stig Johan och Hans Gabriel, som om de snarast är sidor av henne själv och blir en del av hennes egen skapandeprocess. Särskilt tydligt blir det den nämnda sommaren 1925, när personlighetsproblematiken är framme och hon i juli 1925 skriver att hon behöver vila i Stig Johan för att den uppenbart mer komplexa Arnulf (i pjäsen) ska kunna växa fram.

Mot ljuset på bergen

När Kerstin Söderholms andra verk kom ut 1926 var det trots genreexperimenten inte prosa eller dramatik, utan en ny diktsamling, Mot ljuset på bergen. Den innehåller liksom debutsamlingen kortare reflexionsdikter, men även tre längre diktsviter med dramatiska inslag, »Den starke», »Människovardande» och »Mot isen», som i lyrisk form tar upp temat personlighetsutveckling.

I »Människovardande» finns tydliga nietzscheanska inslag, särskilt i delen »Eldvandring» där självövervinnelse och jagets möjlighet till transformering är temat. Söderholms vän Rolf Lagerborg hade vid sekelskiftet varit en tongivande försvarare av Nietzsche. Söderholm diskuterar Nietzsche på några ställen i dagboken och nämner då även Lagerborg. Det är tydligt att föreställningarna om självövervinnelse och förnyelse har inspirerat henne även om, som Holger Lillqvist har konstaterat i en artikel om Söderholms lyrik, det handlar om ett rätt smalt stråk i hennes dikt och snarast om en källa till styrka och inspiration.

Författareföreningen

Från vänster: Kerstin Söderholm, Marika Stiernstedt, ordförande i Sveriges Författareförening 1931–1936 och 1940–1943, Ronald Fangen, ordförande i Den norske Forfatterforening 1928–1932, oidentifierad, Thit Jensen, ordförande i Dansk Forfatterforening 1931–1932, oidentifierad. Åbo Akademis bildsamlingar.

Samma år som hennes andra diktsamling kom ut, 1926, blev Kerstin Söderholm medlem i Finlands svenska författareförening, som skulle bli ett mycket betydelsefullt sammanhang för henne. Författareföreningen hade grundats 1919. När Söderholm kom med var föreningen och särskilt dess styrelse fortfarande mansdominerad, även om Hagar Olsson satt med när föreningen grundades. På en av de första sammankomsterna som Söderholm deltog i 1926 var hon den enda kvinnan och kände att »ansvaret för mig varit dubbelt att försöka hålla liv i det hela». Hon beskriver stämningen och karaktäriserar de närvarande männen utifrån deras diskussionssätt, bland andra sina tidigare lärare från universitetet, Emil Zilliacus och Gunnar Castrén, och vännen Rolf Lagerborg.

Under Söderholms aktiva år i Författareföreningen var bland andra Arvid Mörne (1876–1946), Emil Zilliacus, Hans Ruin, Richard Malmberg, med författarnamnet Gustav Alm (1877–1944), och Olof Enckell (1900–1989) ordförande i föreningen. Vid den här tiden var benämningen författare mer flytande än i dag. Medan Mörne och Malmberg var kända främst som författare rörde sig Zilliacus, Ruin och Enckell mellan det akademiska och det skönlitterära. Arvid Mörne var ända från Söderholms debut en av hennes trognaste läsare och rådgivare, som hörde av sig med kommentarer när hon gett ut en ny bok.

Kerstin Söderholm och Karin Hirn (1869–1943) valdes 1926 som de första kvinnorna in i föreningens så kallade förstärkta styrelse. Vännen Karin Allardt Ekelund blev medlem 1928 och valdes in i den förstärkta styrelsen 1932. Även här märks att synen på författare i föreningen var bred, Hirn var översättare och Allardt Ekelund var litteraturhistoriker, känd framför allt för sin forskning om Fredrika Runeberg. Söderholm och Allardt Ekelund hade lärt känna varandra redan tidigare, det första kända brevet från Söderholm till Allardt Ekelund är från april 1923 men innehållet tyder på att de redan var vänner vid den tidpunkten.

År 1930 blev Söderholm invald i den egentliga styrelsen för Författareföreningen och var sekreterare där fram till 1938, varefter hon satt med som medlem i styrelsen fram till sin död. Som sekreterare fick hon en aktiv roll i att ordna olika evenemang, inte minst det nordiska författarmötet i Helsingfors i maj 1935. Hon och Emil Zilliacus, dåvarande ordförande, höll i trådarna för de omfattande arrangemangen. Trots pågående meningsskiljaktigheter av olika slag, bland annat språkpolitiska sådana, lyckades man genomföra mötesprogrammet i samarbete med Suomen Kirjailijaliitto (Finlands Författarförbund). I dagboken skriver Söderholm i juni 1935 att författarmötet var en tid »då jag första gången i mitt liv stod i reell kontakt med livet, fick använda mina resurser i det verkligas tjänst».

Hennes särskilda intresse för Norge och den norska litteraturen kommer fram i samband med mötet, repliken »De er jo som en af oss!», som återges i dagboken, var uppenbart smickrande. Redan 1930 hade Söderholm deltagit i författarmötet i Oslo och där blivit bekant med flera norska författare, bland annat Sigmun Rein (1873–1960) och Charles Kent (1880–1948). Senare recenserade hon gärna norsk litteratur. Hon tog vara på möjligheterna till kontakt med författare utomlands via föreningen och flera nordiska möten nämns i dagboken. År 1931 deltog hon i författardagarna i Lybeck som ordnades av föreningen Nordische Gesellschaft, som efter hand blev en alltmer problematisk organisation på grund av kopplingen till den tyska kulturpropagandan efter Hitlers maktövertagande 1933.

Från dikt till prosa

Kerstin Söderholms tredje diktsamling Rödgula vägar från 1928 skiljer sig från de två första i bildspråk och tempo. Mottagandet var blandat. Verket har åtminstone i efterhand uppfattats som något av ett formexperiment, eftersom Söderholm här använder sig av ett expressivt formspråk som mer närmar sig de tongivande modernisternas. Alla dikter är ändå inte experimenterande och tematiken från den förra diktsamlingen, människans utveckling och transformation, återkommer och får ett mer kollektivt uttryck i en dikt som »Vi – det vardandes barn». Här finns också ett antal personporträtt, »Filosof», »Poeten», »Prästen» och »En vetenskapsidkare» som för tankarna till Söderholms analyser i dagboken kring personlighet.

I följande verk, novellsamlingen Det var icke verklighet (1930), hade Söderholm tagit steget att ge ut texter på prosa. Året innan hade hon deltagit i antologin 1929 med novellen »På alpvägen», som uppmärksammades positivt av Hagar Olsson i Svenska Pressen den 14 december 1929. Den här novellen ingår också i samlingen. Som titeln anger är det inte fråga om några realistiska noveller, utan berättelserna handlar om spänningen mellan inre ideal och yttre verklighet som inte möts. Särskilt i de senare novellerna i samlingen handlar det också om olika verklighetsplan som huvudpersonen i ett slags drömlikt tillstånd kan färdas mellan, och om möten med gåtfulla manspersoner som återknyter till tematiken om de olika sidorna av jaget. I dagboken finns paralleller till detta tema i de långa diktsekvenserna från slutet av 1920-talet, som handlar om en annan tidsuppfattning, där möten bortom de timliga är möjliga.

Det var icke verklighet fick en raljerande recension av Raoul af Hällström i Nya Pressen den 15 november 1930. Han hade uppenbarligen haft svårigheter att tolka drömtillstånden och menade att »liksom i sina dikter, fantiserar författarinnan även ihop en värld, som är full av smickrande drömmerier, blomsterstämningar och där det finns mycket frossande i kvinnlig känslosamhet». Detta föranledde Författareföreningen att samlas kring en gemensam protest som också fick en notis den 26 november i samma tidning. Av den framgår att föreningen samlats till möte för att diskutera dagspressens litteraturkritik. Man har ansett att en protest är på sin plats eftersom kritiken under senare tid blivit osaklig: »i vårt land finnas så få dagliga svenska tidningar som ur bokanmälningssynpunkt äro att räkna med». Det var icke verklighet fick också flera inkännande recensioner efter detta.

En ensam väg

I augusti 1920, när hon är 23 år gammal, konstaterar Söderholm i sin dagbok att hon är »för långt gången på min ensamma väg» för att kunna dela livet med en annan. Söderholm förblev hemmadotter livet ut, men starka känslor och förälskelse är ändå ett återkommande tema i hennes dagböcker. I dagböckerna från ungdomen beskriver hon häftiga förälskelser i både kvinnor och män, och analyserar också på vilka sätt »svärmerierna» stegras för att sedan avta i styrka. När det gäller Söderholms förälskelser i verkliga personer är hemlighetsfullheten större än kring de fiktiva, undantaget Hans Ruin, som nämndes tidigare. Dels kan det sägas höra till med en sådan förtegenhet i en dagbok som skrivs för en tilltänkt publik, dels är det möjligt att det för de samtida var uppenbart vilka det handlade om.

Severin Johansson (1879–1929) dyker upp i dagboken 1927. Han var professor i matematik och sedan 1921 rektor för Åbo Akademi. Enligt Karin Allardt Ekelund hade Johansson börjat besöka far och dotter Söderholm efter att fadern blivit promoverad till hedersdoktor vid akademin 1927, och Johansson och Kerstin Söderholm hade efter det börjat umgås mer på tumanhand och talat om hennes skrivande. Johanssons romantiska känslor var enligt dagboken inte besvarade från Söderholms sida. Relationen får ändå mycket plats på dagbokssidorna och övergår 1928 och 1929 i de tidigare nämnda långa dikterna om möten på ett annat verklighetsplan, och blir åtminstone delvis till en del av Söderholms litterära processande. Johansson, som inte nämns vid namn, var gift, och hans plötsliga död i mars 1929 blev inte mindre dramatisk av att han och hans hustru dog i varsitt sjukdomsanfall på samma dag. Söderholm återkommer även senare i dagboken till den för henne mycket omskakande händelsen, men endast i förtäckta ordalag.

Det omvända, att Söderholms känslor inte var besvarade, skedde i en relation som får mycket plats i dagboken i början av 1930-talet. Enligt ett brev från henne till Hadar Vessby den 30 mars 1943 gav känslorna utslag i de ljusa kärleksdikter som finns särskilt i följande diktsamling, Ord i natten (1933). Mannen i fråga förblir anonym i dagboken, men utifrån Söderholms uppgifter om hans teaterföreställningar och ett brev från henne till Karin Allardt Ekelund rör det sig om skådespelaren Runar Schauman (1908–1977), som Söderholm troligen träffat första gången sommaren 1931. Schauman gifte sig i december 1934, vilket verkar ha varit en överraskning för Söderholm och noteras diskret i dagboken samma månad.

En lufttom rymd

Under Kerstin Söderholms aktiva år i Författareföreningens styrelse utkom diktsamlingarna Ord i natten (1933) och Porten (1937). Både samtida kritiker och senare bedömare har räknat dem som hennes mest betydelsefulla diktverk. I sin dagbok återkommer Söderholm under 1930-talet ofta till »den stora likgiltigheten» och en väntan på en vändpunkt, tankar som ofta åtföljs av besvikelse i form av kärlekssorger och resignation. Detta kommer också till uttryck i de många dikterna i dagboken från de här åren, varav flera återkommer i diktsamlingarna. Kanske är det här den moderna människans främlingskap i tillvaron och längtan efter kontakt och mening får sitt starkaste uttryck hos henne. Hon prövar också ett nytt formspråk, både rim och versmått förekommer i vissa dikter, framför allt i Porten.

Ljuset och luften, viktiga element genom Söderholms hela diktning, är särskilt påtagliga i dessa diktsamlingar. De finns i de ljusa kärleksdikterna i Ord i natten, där den älskade får naturen att lysa, men också i »Du bär på ett ljus» i samma samling där jaget upptäcker att det är det starka ljuset som skapar »den gestaltlösa rymden mellan två människor», som inte kan överbryggas. Den tomma rymden är en bild som återkommer i dagboken under de här åren. I en dikt i Porten svävar jaget på en tunn lina i en »glasklar och lufttom rymd / där inget höres».

I dikterna »Septembernatt» och »Jag frågar dig liv –», som avslutar Ord i natten, problematiseras människans etiska ställning i världen. Sökandet efter svar och en lösning på meningslösheten fortsätter i Porten, bland annat med aforismer i delen »Reflexioner», som också har paralleller i dagboken för december 1935.

Kerstin Söderholm i december 1934, klädd för Författareföreningens fest på Konsthallen med temat Divina Commedia. Text på baksidan: »Bilden är tagen några dagar efter festen av Pappa.» Åbo Akademis bildsamlingar. Även sänt i brev till Karin Allardt Ekelund 22/12 1934 (endast brevet bevarat).

Litteraturkritik och dikt under krig

Kerstin Söderholm hade redan tidigare skrivit litteraturkritik, men i slutet av 1930-talet, på tröskeln till andra världskriget, började hon skriva fler recensioner och fortsatte med det under krigsåren. Ännu under hennes sista levnadsår, 1943, syntes hennes namn under recensioner i främst Nya Argus och Svenska Pressen. Vid sidan av finlandssvensk litteratur bevakade hon lyrik och prosa från Sverige och favoritlandet Norge.

I november 1939 bröt vinterkriget ut. Far och dotter Söderholm befann sig hösten 1939 på sommarvillan Skogbacken i Bromarv, dit de senare valde att flytta permanent från det krigsdrabbade Helsingfors. Även i Bromarv upplevde man dånande ryska bombplan, brist på livsmedel och evakuerade som kom från det närliggande Hangö. »[...] mitt i allt detta något som är värre än allt annat: / människans bankrutt / den etiska människans», skriver Söderholm i en dikt i dagboken i juni 1940. Kriget gav reflektionerna kring de etiska problemen nya dimensioner.

I dagboken finns flera dikter som återkommer i en liknande form i Söderholms sista verk, Mörkret och människan, som kom ut i december 1941 när fortsättningskriget pågått i ett halvt år. Diktsamlingen träffade uppenbarligen rätt i tiden och fick ett gott mottagande. I en av de första dikterna i samlingen, »Dikten», åtar sig jaget att stå en stund i matkön för en fattig mor som får gå in och värma sig. När diktjaget kommer hem låser hon in den dikt hon länge arbetat på »för jag förstod att den inte var gjord för det som nu skedde». Själv lyckades Söderholm finna ett nytt uttryck i de prosaaktiga dikterna i första delen av Mörkret och människan. De är ett slags rolldikter där bland annat kontoristen, busschauffören, änkan och soldaten ute vid fronten får komma till tals. I samlingens sista del, »Omprövning», därifrån min artikels inledande diktrader är hämtade, är Söderholm tillbaka i mera bekanta uttryck. När jorden brinner blir det nödvändigt att ställa den viktigaste frågan, att förstå vad det är att vara människa och hur det finns en kedja av gemenskap genom mänskligheten: »Ett och allt vi är och likväl något eget, nytt och ändlöst». Dikten mynnar ut i en fiolton som, med litteraturvetaren Torsten Petterssons ord, kan ses som en symbol för både konsten och människoanden som söker sig upp till högre rymder.

Om sjukdom och den sista tiden

Kerstin Söderholm skriver inte särskilt konkret om sina sjukdomar i sina dagböcker, även om hon ända från ungdomen framåt skriver mycket om sin ångest och utmattning, och senare också om sitt krånglande hjärta. I november 1914 tänker hon sig att hennes svaga fysik av allt att döma är »ett arv, en förbannelse som vilar över mig efter M[amma] (och Mormor)». Raden finns av någon anledning inte med i Karin Allardt Ekelunds dagboksutgåva, även om där ingår andra stycken där Söderholm talar om ödet och förbannelsen. Till en del kan Söderholms syn på sin hälsa, som Anna Möller-Sibelius skriver, handla om hennes syn på kvinnlighet och degeneration inom överklassen. Möller-Sibelius menar också att de suicidala tankarna som återkommer genom åren verkar, i Söderholms tänkande, innebära en befrielse och också ett slags möjlighet till förnyelse. De sista åren, särskilt hösten 1939, när andra världskriget brutit ut, reflekterar Söderholm i mer psykoanalytiska termer över orsakerna till de återkommande perioderna av utmattning. Hon nämner både kriserna i sin ungdom och olika händelser som påverkat henne senare.

I mars 1943 skadade Söderholm sin arm, vilket verkar ha förvärrat hennes sedan tidigare dåliga hälsotillstånd ytterligare. Hennes läkare oroade sig också över undernäring på grund av krigstidens matbrist. Hans Ruin har i en föreläsning beskrivit hur han den första oktober tillsammans med Kerstin Söderholm tog flyget till Stockholm. Båda var på väg till Lund, där han skulle delta i årets Tegnérfest och hon skulle bo hos vännen Hadar Vessby och hans familj för att få miljöombyte och bättre näring.

Efter vistelsen i Lund var planen att hon skulle vila upp sig på Sigtunastiftelsens gästhem, men mellananhalten Klavreström i Småland blev hennes sista hållplats, där tog hon sitt liv den 18 december, 46 år gammal. Varken Karin Allardt Ekelund eller Hadar Vessby har beskrivit de exakta omständigheterna kring Söderholms död. I Klavreström bodde Söderholm hos bruksägaren Ivar Ekströmer (1880-1958) och hans hustru Ingegerd (född af Petersens, 1887). I ett brev till Hadar Vessby 8/2 1944, bevarat vid Åbo Akademis bibliotek, hänvisar Ivar Ekströmer till Söderholms »hastiga beslut». Av brevet framkommer också att Karl Söderholm hade underrättats om hur dottern dött.

Kerstin Söderholm begravdes den 29 december i familjegraven på kyrkogården i Lovisa. Författaren och politikern Atos Wirtanen, som deltog i begravningen som representant för Författeföreningen skriver i sin nekrolog i Arbetarbladet den 23 december 1943: »Hon lämnar ett tomrum i vår litteratur, ty hon ensam brottades med de djupast personliga problemen och gav dem objektiv gestalt genom sin omutliga dikt».

Postumt

Mörkret och människan blev Kerstin Söderholms sista verk, trots att hon till hösten 1943 planerat ge ut ett urval ur sin tjugoåriga produktion. På grund av kriget kunde boken, Dikter i urval, utges postumt först till julen 1944.

I augusti 1940, under mellanfreden, hade Söderholm sänt sina dagböcker från 1918 till 1931 till Sverige med Hans Ruin, som flyttade till Sverige efter kriget men redan vid den här tiden ofta befann sig där. Han gav dagböckerna vidare till Hadar Vessby i Lund. Söderholm hade bett Vessby deponera dagböckerna tills förhållandena normaliserades. Vessby läste inte dagböckerna då, men Söderholm planerade att de skulle nå en läsare postumt. I juli 1942 hade hon gett instruktioner om utgivningen av dagböckerna som bilaga i ett brev till Karin Allardt Ekelund. Den första delen av dagboken gav Allardt Ekelund ut 1947, samma år som Söderholm skulle ha fyllt 50 år, och den andra delen året därpå.

Samma år som den första delen av dagboken gavs ut uppförde Radioteatern Söderholms skådespel Arnulf, som aldrig publicerats. Hadar Vessby har skrivit en artikel om pjäsens tillkomst och sin korrespondens om den med Söderholm. Tillsammans med Kerstin Berggren gav Vessby 1975 ut ett urval av Kerstin Söderholms verk, där det också ingår förteckningar över hennes verk, recensioner och övriga artiklar.

Fotograf Helander. Svenska litteratursällskapet i Finland.

Källor och litteratur

Otryckt material

Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors
     Strömborgska arkivet, SLSA 1107

Åbo Akademis bibliotek, Åbo
     Kerstin Söderholms samling
     Ragnar Ekelunds och Karin Allardt Ekelunds samling

Litteratur

Allardt Ekelund, Karin, »Kerstin Söderholm», Kerstin Söderholm, Endast med mig själv. Dagboksanteckningar 1913–1943. Åren 1913–1931, Helsingfors: Söderström & C:o 1947, s. 5–54.

Allardt Ekelund, Karin, »'Ej nöd så länge själen har vingar'. Kring Kerstin Söderholms livsväg», Historiska och litteraturhistoriska studier 60, utg. Torsten Steinby, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 521, Helsingfors 1983, s. 183–219.

Ek, Thomas, En människas uttryck. Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 657, Helsingfors, s. 90.

»Författarna och kritiken. En protest av Finlands svenska författarförening», Nya Pressen 26/11 1930.

af Hällström, Raoul, »Vad Kerstin Söderholm drömmer om», Nya Pressen, 15/11 1930.

Kerstin Söderholms dagböcker, Pieter Claes & Elisa Veit (utg.), Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 861, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2021, soderholm.sls.fi

Lagerborg, Rolf, »Naturmystik och narkos», Finsk Tidskrift 4/1924, s. 271–293.

Larsson, Lisbeth, »Att skriva sitt jag i världen. Svenska kvinnors självbiografier», Nordisk kvinnolitteraturhistoria III, 1900–1960, Vida världen, Högnäs: Bokförlaget Bra Böcker Ab 1996, s. 233–248.

Lillqvist, Holger, »Symbolism och nietzscheanism hos Kerstin Söderholm», Bloch, butch, Bertel. Kontextuella litteraturstudier, red. Michel Ekman och Kristina Malmio, Helsingfors & Åbo: Avd. för nordisk litteratur, Nordica, Helsingfors universitet & Litteraturvetenskap, Åbo Akademi 2009, s. 177–201.

Möller-Sibelius, Anna, »Endast med sig själv eller ett med sin kultur? Självframställning och idealism i Kerstin Söderholms dagbok», Samlaren. Tidskrift för forskning om svensk och annan nordisk litteratur 138, 2017, s. 53–80.

Pettersson, Torsten, »Den svåra gemenskapen», Gåtans namn. Tankens och känslans mönster hos nio finlandssvenska modernister, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 629, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, s. 176–207.

Söderholm, Kerstin, Dikter och prosa. I urval av Kerstin Berggren och Hadar Vessby, Stockholm: P. A. Norstedt & Söner 1974.

Söderholm, Kerstin, Endast med mig själv. Dagboksanteckningar 1913–1943. Åren 1913–1931, Helsingfors: Söderström & C:o 1947.

Söderholm, Kerstin, Endast med mig själv. Dagboksanteckningar. Senare delen. Åren 1931–1943, Helsingfors: Söderström & C:o 1948.

Vessby, Hadar, »Kerstin Söderholm om skådespelet Arnulf», Finsk Tidskrift 5–6/1966, s. 234–247.

Wirtanen, Atos, »Kerstin Söderholm är död», Arbetarbladet 23/12 1943.

Uppdaterad 2022-05-20