Sida 1

||

12. IX. 35.

Med långa mellanrum inträffar det igen något i mitt liv –
eller i egentlig mening ”inträffar” det väl heller inte så mycket /våren
bvar härvid ett undantag/, men det som skett förmedlar ändå verkningar
till ett inre plan.

Vad har då skett? Två veckors friska och soliga morgnar
med lätt kyla i luften. Solstråklarna kämpar med markens kalla utand-
ning. Ibland vindstilla, ibland sakta genomträngande nordan. En cy-
keltur i flygande fart. En tallås, en tennisplan. Stillhet. Endast
ett svagt fågelkvitter från träden. Vattnet glittrar blått långt nere
mellan stammarna. – Bollarna flyger från rackett till rackett med ett
sjungande vin. Glada utrop, förvånade utrop, besvikna utrop – mest
tystnad. Rörelser som känns enbart som en njutning. En ung man med
ett friskt ansikte i bara armar och pullover. Harmoniskt byggd, kraftig
men utan fysisk träning. Rörelserna mer kultur än sportsmässighet,
än mjukt behagliga, än nästan tafatt ofullgångna. Men armar och händer
nästan fulländat modellerade. När han sträcker sig efter bollen är
handens linje en antik skulpturs. En ung man som tillika utstrålar
frisk och sund ungdom, öppen omedelbarhet, klar tanke.

Ja detta är allt. En situation som aldrig går ur mitt minne,
en fysisk njutning av rörelse, nästan drömlik i den genomskinligt klara höstmotr-
gonen, där luftens lätta kyla sveper mot armar och hals. En bild som
jag aldrig skall glömma: solen som just höjer sig över de låga tallarnasvårläst p.g.a. radslut
ynglingens gestalt avtecknad mot skogen – han är vackrast då man ser
honom från ryggen, då är hans proportioner fullt harmoniska och han
rör ibland skuldrorna med ett oefterhärmligt naturligt behag. Det är som skul-
le han här sammangå med skogen, med färgerna på mark och träd, som
svepte atmosfären in hela sceneriet i sin overkliga genomskinlighet.