Sida 1

||

31. VII. 43.

Det är så egendomligt att ännu gå omkring och vara le-
vande och ändå veta att man inte längre är det. riktigtmed annan penna: svart bläckmed annan penna: svart bläckriktigtmed annan penna: svart bläck är det. Men
mindre egendomligt kanske, när man vet att millioner människor just
nu är ungefär i samma läge.

Jag går näfstan alla dagar ner till stranden och solbadar en
stund och ligger sedan och ser på den blåa himlen mellan alarnas
bladverk och tallarnas svagt skimrande nya årsskott, och jag ser vå-
gorna glittra som förut. En slänfda seglar från strå till strå, och
ibland flyger några måsar skiandeKSd2021: skriande över vattenytan, och allt är mig
så outsägligt välbekant.

Och jag ser allt detta och gläds åt solskenet och vattnet –
det gjorde jag i alla fall inte i våras! Men jag vet – sedan tre
nätter tillbaka – att nästa natt kan ett nytt hjärtanfall komma trå-
den att brista – och jag är fullt beredd.

Jag kan plötsligt överrumpla mig med en önskan att ännu kunna
klättra upp i alarnas frestande grenar ett tag – i fjol klättrade jag
jagKSd2021: jag i alla fall ännu med lätthet i träd – men jag gör det knappast
mer. Vägen upp från stranden är ibland redan den en smula tung.

Ännu håller jag cde flesta dagar i en rackett och hör bollar-
na vina över nätet, och jag känner mig nästan som förut. Men jag vet
nästan hela tiden samtidigt att jag är lika nära döden som livet.

Ibland när jag på e. m. ligger på soffan i mitt rum är jag
nästan dödstrött, och jag känner sam mestadels ett stort lugn – men
plötsligtom \en /stund kan en häftigoväntad hunger gripa mig, och jag får lov att stiga
upp och koka mig ett ägg eller något dylikt, och det smakar mig ännu med annan penna: svart bläckhär-
ligt.