Sida 1

||

Den 7. VIII. 42 /Ur ett brev/

Jag har denna sommar mer än förr haft känslan av vad jag ville
kalla det dubbla skeendet i ens liv. Det påtagliga och reella håller
ju en i gång fråsvårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slutn morgon till kväll, de ständiga omsorgerna och det prak-
tiska arbetet. Men under detta ärbeteKSd2021: arbete går det en helt annan ström, som
är sammanvävd både av det närvarnndeKSd2021: närvarande ioch det som varit. Och det syns mgig
ibland nästan omöjligt att skilja dem åt. Den ”undre stömmen”KSd2021: strömmen» är som ett
enda sammanhängande band av både medvetet och omedvetet. Den är de farahn-
de vita skyarna på vårhimlen, den första berusande doften av våt jord,
när det tjocka snötäcket äntligen har smultit eller den allra första
vitsippan i fjolårsgräset. Ibland är den bara en svag guldrand på en
molmflikKSd2021: molnflik i väster, när solen går ner eller de sista solstrålarna, som
speglar sifg i ett slipat glas. Den är nästan ingenting och ändå något
outsägligt som gör livet värt att leva – Och med det gångna som flä-
tar sig in i nuet är det på samma sätt. Det är det plötsliga minnet av
en människa i ett givet ögonblick – och kanske inte ens fullt så myckeKSd2021: mycket.
Det är glimten i människas öga i ett visst ögonblicksvårläst p.g.a. utsuddningmoment eller tonfallet
i en röst – ett ord som sades just då och inte kan upprepas. Överhuvudsvårläst p.g.a. radslut
är det – egendomligt nog – lika mycket de döda människorna som varit
levande för mig detta sista halvår, som de ”levande”, kanske i än högre
grad. Och strämngt taget är det väl egentligen så, att de ”döda” blir
för en mest levande först när de är borta. Oberoende av att det kan gå
långa tider emellan då de inte är närvarande för en.

Mitt liv är – i yttre menuing – alltmer kringskuret för varje må-
nad som gått. Det mesta av hemmets vård faller på mig, då vi inte längre
har något hembiträde, och min sömn är alltjämt otillfredsställande, så
att kjaggKSd2021: jag inte orkar med annagt än det nödvändigaste – men detta är ju
redan ganska mycket i dessa tider! Att skriva är inte att tänka på, hur
många idéer som än uppfyller en. Och likväl har jag liksom en fast grund