Sida 1

||

23. III. 43

Dagbok

Men i natt vill jag skriva om Traviata.
Det är egentligen första och sista akten
som är allt, och samma tema i musiken
upprepas ju där alltigenom. Detta under-
bara jubel: trots allt – trots allt – –
Trots allt är livet vidunderligt – och allra
mest vid dödens gräns. Allra vidun-
derligast, när man får trotsa allra
fördomar och maktspråk och gå sin egen
väg – med en halvmedveten visshet
om att döden går vid ens sida. Det
är en undersförstådd tragik i detta
livets jubel över alla gränser, som kommer
en att skälva i varje nerv. Livets
höga visa, som är så skakande just
därför att den samtidigt bär på vissheten
om förgängelsen. Och i sitt upprörande
patos har den på samma gång ett
stänk av sorglösheten – just den
som vi alla begär, när ljuset glittrar
och vinet gnistrar – och vi alla vet
att det bara är för denna korta stund.