Sida 2

||

Att förbehållslöst få kasta sig in i ögonblickets
vanvettiga jubel – –

Och så har vi slutakten. Egentligen
är det bara ouvertyren och en enda
aria där, som är allt. Arian som
den dödsdömda sjunger i en sista upp-
flammande livsextas – ifall den sjunges
rätt. Jag hörde engång Kusnetzova
(så hette hon visst) sjunga den så att
jag aldrig i mitt liv skall glömma det.
Den livets extas, som den rymmer,
spränger alla gränser. All tragik ut-
plånas i samma ögonblick. Livet är
ett enda jubel, som ingenting kan
tolka högre. Och inte endast
jubel, också den absoluta försoningen.
Det var inte förgäves – det var inte
förgäves. Allt det som varit, var
ändå så övermåttan rikt, när det
engång var, att det aldrig kan för-
loras.Ψ Ψ Det finns
alltid kvar. Döden betyder ingenting, bara
det att engång ha levat – All
tid, all begränsning är utplånad – – –