Sida 1
Transkription
||
2. VIII. 36
Det är söndagsförmiddag och jag är
allena. – Jag har rott över viken och ligger
och solbadar på en av mina älsklingsklippor
i solgasset.
I dag är suset så långt borta och
så hemlighetsfullt. Också vågskvalpet på andra
sidan den lilla bukten där jag landat är så
främmande och ogripbart. Det är åska
i luften – ett lätt kvalm, just så mycket
att man känner en liten domning och en njut-
ning på samma gång. Åskan höres [oläsligt]oläsligt (1 ord): utsuddning,svagt,
men ännu helt fjärran.
Att bara få ligga här på klippan
och se på de sista blommande kransarna
av aborrgräs på vattnet nedanför och på en
doppingfamilj, som gungar här ute i vå-
gorna. Än dyker den ner, än seglar den
lika oberörd vidare. Och sen höra den
avlägsna åskan – – – .
Trots att solen är het, lyser den idag
genom ett svagt dis. Också den är overklig och
obegriplig. Jag ville helst somna in på klippan i
en dröm om något som ännu inte varit – –