Sida 1

||

Natten mot den 2. XI. 34.

Jag hörde dig i kväll – såg dig, och vi talte ett par ord.
Och allt var igen på något sätt nytt. Så vacker har jag aldrig sett
dig, så vacker och så sträålande ung. Var du lycklig av någon anledning
jag inte känner? Å Gud – –

Men den förnimmelsen hade jag inte i kväll! Bara att allt
var nytt – och gammalt – och outsägligt. Du var så vacker när du läste
Bo Bergman och Runeberg (med annan penna: svart bläckVemstyrdeKSd2021: Vem styrde hit din väg – /, att jag inte bvåga-
de se på dig. Och så stark har kontakten mellan oss aldrig varit. Det fanns egent-
ligen ingen annan i salen – för oss. Men jag vågade inte sse på dig.

Underligt, när vi flyktigt råkas har jag också en känskla
av främlingsskap mellan oss .KSd2021: oss. Men när du läser kan vi komma varandra
så nära, att det syns mig att intet på jorden kunde vara mig närmare.
Du kan väl knappast ana, att vart tonfall är som uppvuxet invid mig –
som hade jag hört och känt och glömt det, och nu plötsligt återfumnnet
det. Ibland minns jag min Morfar när du talar, ibland någon som är
mig närmare än en egen bror. Det är som om jag plötsligt vore hemma.
Och det är detta som nästan skrämmer. Den enda hemkänslan i mitt liv –
och dig kan jag aldrig nå – –