Sida 1

|1|

Den 31 juli 1915. I alla yttre hänseenden har ju denna som-
mar varit och är så skön, som man bara kan önska. Pappa får
vara i Bromarf både juli och augusti och behöver icke ens ha
något arbete med sig att tala om, ingen särskild sjukdom,
olycka eller ens tråkighet har åtminstone tillsvidare stört friden,
icke ens för mig plikten att underhålla någon kamrat; vädret
har ock varit relativt hyggligt. Och dock har den för mig
varit en tid så mörk, att jag inte för något i världengärnaför något i världen
ville ha den tillbaka. Den kroppsliga mattheten är
knappast mindre än i våras – jag behövde nog åratal
av fullständig sysslolöshet (något som i olika avse-
enden för mig är en omöjlighet) för återhämta mig.
Nu då jag en stor del av dagen endast haft
att ”vila„ mig har allt som vad hos mig finnes
oharmoniskt, allt det som strider och söndersliter
inom mig, fått fritt spelrum. Det är den brin-
nande åtrån,svårtytt att engång, engång få ägna
sig åt de enda saker som för mig ha värde, åt
litteratur konst och vetenskap åt allt det som finns
högt och skönt och stort, och att en även en-
gång, engång få omsätta i skrift allt vad jag
tänkt och känt, allt vad som vuxit upp inom
mig de sista åren, då jag mycket har ut-
vekcklats, detta är denna åtrå och kravet på
självförnekelse (ty åtrån är väl som uttryck för
självviskheten endast, av intet värde) som bryter
sig mot varandra. Men så länge tvivlaren,
* D. v. s. skall jag frivilligtsvårläst p.g.a. skada underkasta mig ödet – ofri-
villigt gör jag det ju ständigt, ty om jag ock från mor-
gon till kväll finge disponera min dag och icke hade de