Sida 5

|3|

fortsätt. från juli.

Jag antydde i anteckningarna
för maj att jag talat med Tant Synnöve om
min framtid. Hon sade att hon ansåg min
begåvning vara så uteslutande ägnad för studier att
jag absolut borde försöka, efter det jag fullständigt vilat ett år,
läsa det jag ännu behöver för studentexamen, för
att sedan kunna komma till universitetet. Besyn-
nerligt, att hon är den första fullvuxna som insett
åt vilket håll mina anlag verkligen uteslutande
äro riktade, icke ens Pappa inser det. För mig själv
har förhållandet redan länge varit fullkomligt klart.
Men nu kommer den stora frågan: skall jag
orka därmed efter ett år, eller ej? Hur jag än
svävar mellan hopp och fruktan, kan jag inte
dölja för mig att utgången oförtydbart lutar
mot att jag icke skall orka.

I alla fall vet jag nu att det finnes för mig
endast två vägar. Den första den ovan antydda,
som jag skall beträda ifall min hälsa efter ett år
något stadgat sig, den andra förtvivlans väg blir,
om icke genast självmord, ett fullkomligt skil-
jande från världen. Att vara tillsammans
med mänskor skall jag icke stå ut med, om
mitt liv engång är förfelat även om detta skett
där or av orsaker, som icke jag kunnat hjälpa stått i min makt att ändra. Det
skall vara ett avskiljande från mänskorna, även om
jag för mitt arbetes skull nåödgas bo mitt ibland
dem. I bitterhetens övermått skall jag av mitt eget
medlidande i ensamheten finna en sällsam hug-
svalelse. – Min natur är nu en gång sådan att jag
endast kan vara, antingen ständigt mycket olycklig, eller