Sida 1

||

H. R.

17. IX. 31.

Det är en så underbart vacker dag
– jag har inte vetat på länge om det
har varit vackert eller fult, jag har
varit så långt borta, på långt tyngre
o. hårdare vägar. Men jag vill känna
det idag – – –

Jag såg det redan i morgse när
jag vaknade – det är något alldeles
särskilt med dessa sista eftersommar-
dagarsvårtytt. Ljuset över träden, det första
solljuset, det kan inte beskrivas.
– – – – –

Det gick ett par timmar. Det
steg en genomskinlig blåaktig rök mellan
trädstammarna från en eld, där min
Far brände torra grenar i skogen. Allt
ljudlöst stilla. Den blåa röken, solskenet,
träden – allt var något som inte
var – men var till outsäglighet – –

Det kommer för mig några
rader, som spelat en viss roll för mig
den här sommarn – av Holger Drachmann

”Agnes von Graben, træd in, træd in,
Her ligger en man på sitt Leje!
Da Haaret blev Aske om Rosens Kind,
           da mødtes igen vore Veje.„

Jag vet inte om det berör något
visst