Sida 1

||

7. V. 43.

Hans, Hans, kommer du ännu hit?
Din röst lät så trött igår kväll i radion,
att den skrämde mig.

Träden spricker ut, och marken är
full av vitsippor, bofinkarna drillar, men
allt är för mig ännu så avlägset. Jag
ligger alla soliga förmiddagar på ett berg
och ser denna ljuvlighet. De första
vårgräsen blommar bredvid mig och blåbärs-
riset skjuter sina knoppar. Tallbarren är
silkeslena i solskenet – och det allra under-
baraste är den svagt gulbruna skiftningen
av björkarnas mössöron på kullen mitt emot.

Kommer du ännu hit Hans? Eller
har du blivit sjuk igen i Sthlm?

Jag behöver bara att någon som för-
står mig sitter här i min gungstol – fast
jag kanske är så trött då redan att jag
inte mer orkar tala.

För jag lever bara på en fin, tunn
tråd numera. Och det blir kanske för sent.

Men ute är luften full av vår och
förnyelse – och jag hoppas att den skall
ha förnyelse för dig också, trots allt vad
tiden medför. Och den kräver vidunderliga
krafter av oss. Men du har ju Härligö
och alla dina anhöriga, och barn och barnbarn.