Sida 1

||

H. R.

Den 25 jan. 31. Japansk teater. Det är
som hörde man livet efteråt som en symfoni
av underliga små klagoljud. Ett skratt
har någonting som gömde det en snyftning
– ett klagorop har någonting som
närmar sig ett skratt.

Ligger det något häri? Har
inte livets starkaste känsloyttringar något
som gömmer de båda motsatta ytterlig-
heterna. I den starkaste glädjen finns
alltid någonting av outsäglig smärta –
o. den största sorgen bär på ett dolt
moment av ett gåtfullt jubel. Men att
känna dem oavlåtligt förenade i alla
livets yttringar? Skeendet i de japanska
tragedierna hade något starkt ödesmärkt.
Det var som handlade mänskorna, som
led de, som gladdes de, på någon
annans befallning.

Den egendomligt vemodiga låten till geishornas
dans åskådliggör något av det jag här
ville få fram – Glädjeflickornas mission
är bara en pliktuppfyllelse liksom sorgenssvårtytt