Sida 1

|18|

27. IX. 32.

De sista dagarna har åter lärt mig ganska
mycket om mitt [oläsligt]oläsligt (1 ord): utsuddningfysiska befinnande. Jag fick
lov att anspänna mig [oläsligt]oläsligt (1 ord): utsuddningnågot, levde under ett
oavbrutet ”måste„ – kanske också i någon mån
under perspektivet av vad som väntar mig i H:fors.
Detta hade till följd ett rent fysiskt illa-
mående, fysiska störingar. I dag morgse kl. 7
gjorde jag det sista av mina uppgifter. När det var utfört lade
jag mig tillbaka till sängs utan att somna, o. om en stund var
allt för mig som förvandlat. Blotta med-
vetande att jag inte mer behövde anspänna
mig – att jag hade framför 5 dagars relativ
ro utan ett ”måste„ – gjorde att mina
fysiska obehag försvann nästan helt av sig själva.

Ja, jag vet det mycket väl, o. har egentligen vetat
det redan ett helt år, att jag fysiskt blott behöver
vila, etten fullständig befrielse från varje ”måste„
under flere månader. Framför allt en be-
frielse från varje anspänning. Skall jag i vår
få realisera det? Jag skall åtminstone inrikta
all min strävan på att kunna det.

Jag vet mer än väl att detta blott löser
det halva problemet för mig, men det är ändå
av stor vikt. Det måste bilda grundvalen för
allt det andra som jag sedan har att ta
ihop med. Det är det primära.

(Ja, i teori vet vi ofta nog hur allt
borde ordnas – men realisera det!)