Sida 1

||

Får icke läsas.

Den 31 jan. 1915. För ett par veckor sedan har jag gjort en mycket betydelsefull
erfarenhet, icke själv, men genom en annan flicka nämligen genom Eva Törnwall.
Först några ord om henne, eftersom jag aldrig förr nämnt henne i min
dagbok. Hon är en rätt ovanlig, splittrad och motsägande natur. Man måste
på en gång dragas till henne en och stötas ifrån. Utom ganska betydande intellek-
tuella gåvor, har hon ett starkt utvecklat inre liv, besitter så myc-
ken höghet, så mycken vad man kanske kunde kalla evighetslängtan, Ψ?(värde)
(ett uttryck som jag egentl. själv inte förstår), fastän det inte så ofta
kommer till synes. Men på samma gång är hon på det högsta
självisk trotsig och egenkär, och på denna sista punkt ytterligt misstänksam och
lätt retad, äger ett visst litet mått av elakhet och hyser en så blind fasa för att i någonting följa ensvårläst p.g.a. skada
annans råd eller önskan att det ofta verkar löjligt. Flerae av
hennes mindre behagliga egenskaper ha naog utbildats i så hög grad av den
beroende på att hon under sin barndom knappast någonsin
varit riktigt frisk och vissa fall blivit mycket bortskämd. Men tyvärr äro de ock till de flesta ty-
piska för flertalet ett stort antal av vår tids intelligentare ungdom, idet
de beteckna ett övermått av i och för sig goda egenskaper
såsom självkänsla, självständighet i uppfattning och handling
m. fl.o. s. v.

Vi träffas ganska sällan. När jag sist var tillsam-
mans med henne hade hon förändrats så mycket att jag var
uppfylld av både häpnad och undran. Hon hade icke föränd-
rats på det sätt att hon bliviti något visst avseende blivit an-
norlunda, hon hade endast utvecklats; det var så många
vackra hjärtblad som på en gång slagit ut inom henne
på ett par månader, samtidigt som hon fyllde aderton år, h[oläsligt]oläsligt (3 bokstäver): skadorKSd2021: hade
hon blivit kvinna. Hon hade blivit det genom en man
som förmått urskilja hennes verkliga mest fördolda jag, som
fått hennes innersta strängar att dallra i genklang.

Jag hade dittills icke trott att det fanns en kärlek
verkligt upphöjd och [    ]tomrum (1 ord) en kärlek som ej i ringaste
mån var försinnligadsinnlighetens, var de djuriska drifternas övermakt hos
mänskan. Kärlekstillståndet har alltid synts mig som mäns-
skans störstadjupaste förnedring då för att det betagit henne förnuft och sans hennes största olycka, just därför
att hon i dess njutande känt sig lycklig. Men nu vet jag att
det ock finnes en kärlek som icke är det, fastän det är sällsynt.