Sida 1

||

20. IX. 32.

Jag trodde att jag höll på att förvandla mitt liv
att befrias
från eget kännande
egna krav
– från allt eget av större mått –
att jag bara skulle föras av en osynlig ström
vidare, – viljelöst,
likgiltigt, utan en plåga
–

I natt
– jag hade ett hjärtanfall
– den där underliga vissheten
att mellan döden ovch mig
fainns bara en strimma
– att jag bara lever mer vid
vid en enda tråd,
som var stund kan slitas.
–
Men jag fick inte dö.

Varföer blev jag sjuk?
Jag var ju så lugn.
Mitt liv skulle bli
ett långsamt glidande
utan något mål
utan någon mening
utan någon plåga . . .
Jag var ju så liugn.

Men det levde visst därunder något annat
en makt jag inte tänktemed annan penna: blyerts eller anilinpenna på.
Var jag inte fri från det bandet?

Främling
obekante.
Flammande låga
tärande liv
– du som inte är en
men många.
Du som gör hundra gärningar
och för hundra mål
– som aldrig kan fäångas
och aldrig förstås!
– med annan penna: blyerts eller anilinpennaVarje nerv i mig vibrerar
när jag känner dig leva
när du talar och är.

Ätr det någonting av liv i detta vårt samband?
Är det någonting för stort
för betydelsefullt att kunna slitas?
Är jag ändå vuxen fast? –
Mitt liv i din hand?

Nej nej! Inte så!

Jag sitter ute i solblåst
september.
Luften ljum
Ssmed annan penna: blyerts eller anilinpennakyarna flyfger.
Jag vill hela såren.
jag vill låta solen
smeka mig till frid.
I luften är –jag till,
i växande, multnanddee.
– med annan penna: blyerts eller anilinpennaJag vill glida längs en glidande ström
utan mening.