Sida 1

||

Dagbok

21. V. 43. (Ur ett brev)

Gången av min sjukdom är mig alltmera klar,
ju mer jag nu kan överblicka den. Sålänge jag
bar förbandet och inte på 4 veckor kunde sova
ens med sömnmedel, medan plågorna och irri-
tationerna varade, var min enda utväg att
driva upp min fantasi om nätterna så mycket
att jag kunde hålla ut, och då orkade jag
jagKSd2021: jag ännu skriva. När värken upphörde och
jag kunde börja gå ut och se människor igen, hade
jag ännu [oläsligt]oläsligt (1 ord): utsuddningnågot krafter kvar och själva min livsvilja
var obruten. Hade då några gynnsamma händelser
inträffat, hade jag jämförelsevis hastigt tagit mig,
men istället inträffade idel ogynnsamma. –
bl. a. kunde dr. Donner inte komma hit ut i
det moment han verkligen hade behövts.
Min utmattning – och den därmed sammanhän-
gande överkänsligheten – blev allt större.
Då hade en omedelbar och stark psykisk
stimulans ännu kunnat göra verkan, men
Ruin låg sjuk och reste sedan till Sverige, och
Lagerborg var också i Sverige då. Följden var
att mina krafter dag för dag sinade alltmer,
och med dem tappade jag också själva livs-
kontakten. Medan sömnen ingalunda in-
fann sig mer än för några timmar, och