Sida 1

||

5. I. 41.

Det är som om min själ vore dömd till en nästan oavbruten spän-
ning och vaka. När livet har rört vid mig, betyder det ingenting annat
än att en springa har öppnats, och jag får gå ei en sammanperessad väntan
på attom det dverkliga ljuset skall strömma in – eller stanna utanför.
Så har det oftast varit – en underlig sammanperessad väntan och en spännigng
till gränsen för vad jag orkat.

Fullt så är det kanske inte nu. Ens själ blir en underligt här-
dad metall med åtren – men ibland tycks det mig att jag skådar in i ett
nytt land med en blick som är spänd till bristning –

12. I. 41

Han är som solskenet – än lyser det, än är det skymt bakom
moln – och ingen kan hjälpa det. Men det finns alltid. Hans själ är
delad mellan tyusen ting, än är det böcker, än är dtet papper, än är det
en människa. Och man får försöka finna sig i det. Men helt blir väl ett
givande och tagande icke. Man får försöka fånga upp solskenet så länge
det givs. Man får försöka komma tillrätta . . . .

Mer vet jag inte just nu.