Sida 1

||

30. IX. 41.

Långa utdragna skott.
Solen skiner, björkarna grönskar,
vattnet är glittrande blått.
En långskjutande med annan penna: blyerts eller anilinpennaprojektil viner visslande över ens huvud.
Ingen vet var den slog ner.
– Är det någonting som dförsiggår ute i världen,
någonting bakom de brakande händelser som dsker – ?
Står vi åter inför nya omvälvningar?
Jag skriver, skriver –
sökaer gripa tanketråden där den bröts:
”Skapelsens myriader vliv vi bär inom oss
           från myriader sekler” . . .”
Människans besynnerliga problem fyller mig åter till bristnigng.
Vad angår mig de långskjutande just nu – Tysklands svårigheter?
Det finns ju bara ett problem som är viktigare än allt annat:
määnniskans rätta plats i alltet.
Hur har vi inte överskattat oss,
höjt våra fordringar till det gränslösa,
alltid galet.
På en månad är en välskött trädgård övervuxen med ogräs,
helt oigenkännlig.
Överlämna människan på en månad åt sooldatlivets umbäranden
           ovch påfrestniagngar
och hon är en rövare igen!
De enlklaste etiska begrepp vi trodde rotfästa
är borta igen.