Sida 1

||

Den 28 febr. 1915. Finns det väl något mer hopplöst, förtvivlat, meningslöst
än det liv jag leverjag de senaste åren levat o.svårtytt det liv som står framför mig! Detta kan synas för
en ytlig betraktare som en paradox. Men om någon en arbetskraftig, tänkande och förstående
mänska verkligen ville
sätta sig in i förhållandet skall den inse hur gränslöst olyckligt
det är.

Sedan åratal en tärande trötthet, som inte för ett ögonblick
lämnar en, som verkar förlamande på såväl kropp som ande
som gör att varje minsta arbete är en enKSd2021: en ansträngning, en plåga,
(må det eljes intressera en hur mycket som helst), som binder
en, som håller en i fullständig vanmakt. Och när det ibland
brusar inom en av arbetslust,– ett mänskoliv skulle inte
räcka till för allt vad man ville och kunde göra – och så
åter medvetandet att inte kunna, inte kunna – vara
fängslad, vanmäktig. Det gäller blott kväva, förinta
varje sådant begär, varje intresse som glöder inom en,
som ständigt får ny näring och åter flammar upp, då man är tillsammans
med friska, arbetskraftiga mänskor eller någon gång läser något, det gäller blott kväva,
kväva och kämpa emot det för att kunna hålla ut. Finns
det något förfärligare!

På Förlamningen har så småningom stegrats mer och
mer. Det är nu mer än ett år sedan jag känt mig full-
komligt frisk, och dock har jag ingen sjukdom.* Och intet
hopp finns för framtiden., ty den kroppsliga svagheten
är ju hos mig ett arv. Det vilar en olycka över mig som
jag aldrig skall komma ifrån. Jag har hoppats länge nog,
hoppades ännu en smula sista somras, nu gör jag det
inte mer; har detta år blott alltför klart sett vart det
bär. Måhända skall en liten förbättring inträda, ifall jag
en längre tid fullständigt kan vila, en så stor förbätt-
ring att det just blir mig möjligt att några tim-
mar om dagen utföra ett mekaniskt fullkomligt själs-
dödande arbete, som ger mig mitt uppehälle; det blir
också allt.

Jag begriper nästan inte själv hur jag kan hålla
ut. Det är ock ohyggligt ibland.*2 Den omständigheten att
jag har ett så lugnt och så lyckligt hem gör det mig lättare att slöa,
att bliva likgiltig för allt. Men det går nog ändå inte alltid (vänd)
* Med yttersta ansträngning har jag utfört det obetydliga skolarbete
jag haft; Därutöver det har fullkomligt upptagit min tid. Därutöver
har jag knappast förmått (fått) läsa ett par böcker. Att studera något sär-
skilt, skriva ett föredrag under termin har icke varit tänkbart.