Sida 1
Transkription
||
14. IV. 31
Jag skrev engång om min sjukdom
i höstas – det var ett fridfullt skov
– men sjukdom kan också vara annat.
I natt – och i dag. Ibland är allt
fientlighet. Luften är inte den som man
skall andas, kuddarna ger inget stöd –
det finns inte ett läge som ger vila.
Jag hade haft lust att skriva motsatsen
till en dikt (Sjukdom) jag skrev för en
tid sedan: Någonting av detta:
– – – Luften är bara tyngd över en
luften vill kväva.
Det är jord vart jag vänder mig,
men jord som gör ont
– jord som hårda stenar
jord som skarpa grenar
– ingenting vill bära en
ingenting vill stöda en.
Skall det inte finnas en viloplats mera.
Jag fryser.
– – – –
Mest ont gör ändå tankarna.
De värker som små vassa
dolkspetsar genom hjärnan
Hur kan de vara så grymma,
hur kan de finna just på det sårbaraste.
Är tankar bara till för att plåga?
Är tillvaron ett underligt taggigt hål,
där vi alla måste blöda?
–
Tankarna samlar sig på en enda sjuk punkt
– nu borrar de sig in där
– nu träffar de målet.
Jag orkar inte mera – –
Medvetandet samlar sig om en mänska
ett namn.