Sida 3

|2|

Det ropar ett namn,
som det alltid gör det i nöd.
Den människan är borta – – –
Hon är alltid borta i vår nöd.
–
Det är någonting som arbetar för tungt i mig
Det orkar inte lyfta – – –
Det arbetar inte jämsides med livet
           omkring
Det ger en sådan ångest –
Jag har satt mig upp i bädden
fast jag fryser.
Värken minskar i mitt huvud.
Jag kan gripa en strimma av livet
           som flyr förbi.
Jag sitter alltjämt uppe,
men nu glider det en domning
           genom mig.
Jag minns en gammal dikt
jag minns en mänskas längtan
           och försakan.
De bär mig sakta bort.
Jag somnar, där jag sitter emot kudden.