Sida 241

|337|

(I sjöpaviljongen på Lövkulla).

En stjärna blinkar brinnande röd,
och någon ror genom natten,
det glider en strimma vit och spröd
över mörka, sovande vatten.

Augustinatten är spegelstill
– i den alla frågor försvinner,
och bara rymden och natten är till,
men en grannröd stjärna brinner.

Den underliga fågeln.

Det synes ibland som om just sanningen
ville gömma sig undan i världen
när den behöbvdxes som bäst.
Och den smusslas undan bakom vackra kulisser
och målade draperier
tills den blir helt osynlig.
Akklla vet var den finns,
men när den skall tagas i bruk är den borttrollad
och det är omöjligt att få fatt på den.
Men kvar finns det vackra deviser och broderier,
som alla lär sig utantill.
Och alla går förbi och omkring sanningens gömställe
och vet var den åär,
men ingen vågar öppna för den.
För mänskligheten älskar de vackra deviserna
och den tror slutligen själv på dem.