Sida 127

|279|

vi hade bort. Vi hade bort kunna offra mycket mera för varandra. Nej,
knappast har vi bestått provet – men ett obegränsat förtroende har vi haft
skäl att hysa, båda.

Som en ljusets tid och en allvarets tid, och också som en prövnin-
gens, skall jag minnas våren.

Augusti 1935med annan penna: blyerts eller anilinpenna

22.VIII.35.med annan penna: blyerts eller anilinpenna

Kalla dagar, höststämning i luften – mulna förmiddagar, klara stjärn-
klara kvällar. En ton av förgängelse i luften, b.leka höstblommor, jorden
andas fukt. Livet riktar sig åter inåt – man går in i sitt skal, i väntan
på en eftersommar, som möjligen skall komma.

Jag har levat så fjärran från levande människor, som knappast någon-
sin. Våren var en sådan rikedom, att jag sedan knappast behövde någon på
en tid,åoch dessutom var jag trött, av överansträngning. All spontan akti-
vitet har vilat.

Trodde jag kanske, att jag var helt oberoende av andra människor?
Har jag någonsin helt invaggat mig i den föreställningen? Jag är kanske
mer oberoende än någonsin nu. Det ger mig inte något öppet sår, att jag
nödgas umbära, men jag behövde ändock – Det är bara några få, några få
människor, vars bild svävar för mig – men finge de åter herraväldet – då
vare mig ödet nådigt.

En egendomlig dag idag – eljes flyter de alla som ett jämnt band
av matta kulor, med en liten olika skiftning hos var och en. Bromarv
gamla kyrka, där dagern är dämpad, så att alla de vackra gamla föremålen:
predikstolen, altartavlan, de andra tavlorna, ljuskronorna träder fram i
sin mjukaste gestaltning. Stillhet – massor av levande blommor – en enkel,
naturlig,rogivande präst. Det är begravning. En gammal dam, som funnit li-
vets meningsfullhet – och dödens. SAllt är ro och harmoni.

Längst uppe vid koret, i en av de främsta bänkarna, ser jag ett
av de huvuden jag längtar efter – och får längta efter, tillsvidare. En
människa jag eljes knappast någonsin råkar i dessa nejder. Det blir nästan
underligt högtidligt, när jag ser din kontur, som jag känner så väl,dina