Sida 165

Faksimil

Transkription

|298|

Han är som solskenet – än lysetr det, än är det skymt bakom moln –
och ingen kan hjälpa det. Men det finns alltid. Hans själ är delad mellan
tusen ting, än är det böcker, än är det papper, än är det ben människa.
Och man får sförsöka finna sig i det. Men helt blir väl ett givande och
tagande icke. Man får försöka fånga upp solskenet så länge det givs.
Man får försöka komma tillrätta . . . . . .med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpenna

Mer vet jag inte just nu.

 

Jag har varit sjuk en liten tid. Gamla spöken steg upp, som jag
hade för liten motståndskraft mot i samband med fysisk överansträngning –

Människan är ändå ett underligt ting. Vi lever i en värld av det
hiskligaste och mest gigantiska skeende jorden har skådat – och likväl
händetmed annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennarmed annan penna: blyerts eller anilinpenna det, att de mest personliga kraven kan stiga upp och behärska en,
åtminstone under ett svaghetstillstånd. Men troligen är det också en na-
turlag, som ligger dold däri. Man orkar inte i längden med det alltför
övermäktiga utan ett personligt liv vid vissa moment. Slår det just då
för ögonblicket slint, blir det en kris. Så självfallet är det.

Jag hade en stark fond av harmoni – frlån hösten och den gör
givetvis att jag 2|igen|med annan penna: blyerts eller anilinpenna 1|kan börja om|med annan penna: blyerts eller anilinpenna. Det är bara en lite långsam process.
Det var ganska ogynnsamt sammanfallande tillfälligheter, som vållade
en stor kraftförlust. Och det är kanske för mig det farligaste – det
räckermed annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennadröjeroidentifierad: blyerts eller anilinpenna så länge innan jag har arbetat mig upp till det förra. Och många,
många gengångare från förr har tillfälle att utföra sitt arbete i sömn-
lösa nätter.

Just nu syns det mig svårast att jag förlorat så mycken arbets-
tid. Jag hade kunnat skriva. Det åär så många ingivelser och utkast, som
sysselsatt mig sen hösten. Och alla rör sig om tidens problem. Det hade
varit dubbelt nödvändigt nu. Men jag har legat som i en fysisk och psy-
kisk förlamning eller en vetagitegativ intresselöshet – när inte spökena gras-