Sida 183

|307|

På sidan om ”Hangö-med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennafronten”. (Rubriken endast här)med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpenna

Vi återväncde från vår ”evakuering”, och när vi med tåg nalkades krigs-
området, blev röklukten från de brinnande skogarna omkring Hangö allt
starkare, medan inslaget av de ”gråklädda” på tåget blev allt större. Till
sist fylldes vagongerna helt av dem. Passgranskningen var sträng; endast
med särskilt tillstånd fick vi återvända, fastän man hade sitt hem i den-
na trakt. Vi steg av tåget och fortsatte färden med en militärlastvbuil –
det enda kommunikationsmedlet här just då.

Det var en varm sommarkväll. Först åkte vi längs en skogsväg, sedan
genom en liten gränsstad, som dagen förut blivit bombarderad och på natten
tömd på den sista resten av sina civila invånare. Ingen mänska syntes till,
knappt någon enda soldat. Något mer dödstyst än denna stad, omvärvd av
brandröken från skogarna, kan inte tänkas. Gator som blivit upprivna under
bombardemanget var avspärrade, och bilen körde en lång omvåäg. För rökdi-
sets skull urskiljmed annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennade man icke rätt husen, förrän man var helt nära inpå de[oläsligt]oläsligt (1 bokstav): slutet av raden
dem. Stationshuset gapade med tomma fönsterrutor, och en och annan gård
hade brunnit, men eljes lär skadorna inte ha varit så stora. Vi fortsatte
utåt landsbygden.

Klockan var mellan 10 och 11. Kvällen var halvljus, men brandröken
sammanflöt med en lätt dimma, så att skymning rådde. Man åkte med släckta
lyktor och med en känsla av att åka in i det obekanta. Det var en säll-
sam färd. Då och då upplystes himlen av skenet från en utskjuten rysk
projektil och det dova skottet hördes. Eljes var allt tyst som i graven.
En violettröd mäånskära hängde bakom dimtäcket som en kulört lykta och
utåt fjärdarna var utsikten spärrad av rökdiset. En och annan skogsfågel
lät höra ett utdraget läte, men kinvånarna i de få byarna vi passerade
syntes inte till. Skotten fortfor med långa mellanrum.

I skymningen tog vi åter hemmet i besittning – man vågade knappt
tända eld för den strämnga mörkläggningens skull – och i rökskuymningen häm-
tade vi vid midnatt vatten vid brunnen nere vid stranden. Alltjämt samma
stillhet, avbruten endast av de dova skotten. Det var som att röra sig i