Sida 89

|260|

livgivande röst,
närhet till plantor
närhet till jorden
– en stund som flyr.

Nu är allt tystnad
vila
ingenting.

Älskade, du ljuse
som jag icke får nå,
också du har gett mig sorg

en rämna i din bilds fulländade helhet.
Jag har oro för dig
på ett annat sätt
en tryckande, smygande oro
– någonting i fara –
men själv är jag bunden
hindrad att gäöra något
ännu.
Kanske alltid.
Din faras röst söker mig i natten
som ett verop du själv icke vet.
Vad sommarehns ljushet förmörkas . . . . .med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpenna
Men tung och sövande
stiger jordlivets doft i nattviolens
           ånga
där jag vilar.