Sida 1

|215|

Dagbok.med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennaJuli 1931.med annan penna: blyerts eller anilinpenna

23.VII.31. med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennaDet har varit mänskor omkring mig o.med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennachmed annan penna: blyerts eller anilinpenna samtal, liv-
liga diskussioner.

Det har intresserat mig – men endast en människas rörelser är
människans rörelser för mig nu – o.med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennachmed annan penna: blyerts eller anilinpenna endast en människas röst är människans
röst – (o.med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennachmed annan penna: blyerts eller anilinpenna henne får jag inte höra).

Du rör vid tingen när jag handskas med dem. Din gestalt är
framför mig i rummen där jag går, där den aldrig har satt sin fot –
o.med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennachmed annan penna: blyerts eller anilinpenna likväl! Där är någonting som gör ont, någonting jag inte förstår –
ett tonfall i ditt brev, ett litet drag i din handstil är mig så fjärran,
som kom det från en annan tillvaro, är så främmande för hela ditt väsen,
att jag inte vill kunna sammanställa det med dig. Det vållar mig smärta.

Jag har varit ganska sjuk idag – men ändå hållit bättre ut än
ofta förut. När jag nu ligger i sängen är det som runne tingen sakta
ifrån mig – som runne de alla ut i ett stort hav, där det ständigt böl-
jar. Jag längtar inte mer att fasthålla de fina trådarna från dem. Och
mänskorna flyter bort i ett overkligt töcken.

Men dina drag lyser ännu fram som belysta av strålarna i en
molnreva. Så klart som ett plötsligt frambrytande sken belyser ett land-
skap med alla skuggor o.med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennachmed annan penna: blyerts eller anilinpenna konturer. Skall jag övervinna alla frågor?

Är det enda vi lever för, det enda som står kvar för oss av
livet detta: att några gånger ha hört en ton bakom tingen, som inte hör
den synliga världen till – en underlig musik i tillvaron, som ingen av
oss förstår. Som aningen om en fullbordan, som inte här kan fullbordas –
eller bara som en fläkt, en andning om ett skeende, som är för astort f,ör
oss att förstå? och ännu något annat: detta att en människas närvaro för
en kort stund har skänkt högtid åt allt omkring en? Är det allt det
slutliga vi har kvar?