Sida 211

|321|

Sålänge jag har skogen omkring mig och den omgivning som passar mig går
det i alla fall på något sätt. Det syns mig ibland, att ingenting annat
än direkt våld kunde slita mig härigfrån. Alla de många åren i Helsingfors,
hur givande de än var i flere hänseenden, och säkert nödvändiga, kände
jag mig till hälften som ett träd,med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpenna som nödgas växa i kruka –

December 1942med annan penna: blyerts eller anilinpenna

31.XII.42.med annan penna: blyerts eller anilinpenna

Midvinternatten är isigt grön,
månen en vit strimma.
Furorna står allvarliga och tunga
med en lätt snöskrud.
Vattnet blänker blåsvart.
– Många vägar går i vinternatten,
många tecken står på himlavalvet
svårare uttolkbara än någonsin.
Finns det en ensam väg
som går ända in i det obekanta?
Öppnar rymden sin famn?
Nalkas äntligen ett land bortom det synbara?
Icke frågar jag nu efter pånyttfödelse
– bara vila – vila –

Vinternatten bleknat över världsförödelsen
– livsförödelsen .
Må människorna kämpa vidare och bedra varandra
plåga varandra – leva på illusioner.
Allt är mig så fjärran.
Stjärnorna lyser så främmande,
evärdeliga som de tysta allvarsamma träden
är evärdeliga från frö till frö.
– Leder en enda ensam våäg bort från livet
i det år som stundar – ?