Sida 139

|285|

liv – som nästan varannan vecka denna vår sänt mig en hälsning utan att
jag fäst några reflexioner därvid – han gav mig åter något av värmande
ljus, kanske ännu litet mer än han brukat! Här göms inget problem – vi
ger varandra den värme vi kan och när vi kan, och allt är rofyllt och gott.
Och ingen begär visst något mera.

Alltnog, vi satt tillsammans, och vi kom också att, endast rätt
allmänt, snudda vid den förre. Jag tänkte inte så mycket därpå just då,
men efteråt kom jag liksom att se de två männens bild på en gång bredvid
varandra. Och då visste jag även samtidigt, att jag ser den förre på två
nästan diametralt motsatta vis, positivt och negativt.

Det är här som sakens kärna ligger – kan jag tro på honom fullt
ut? – här kommer ångesten. Och i natt artade det sig till en uppgörelse. –
Egentligen var jag något sjuk i natt – i migrän – men det är ofta vid sådanasvårtytt-
na tillfällen jag ser allt med en klarhet som aldrig annars, då sammanhang,
som jag i långa tider letat efter på engång,upprullas för mig.

Och det som jag såg var snarlikt ett drama, som utseppelades inom
en människa. Det är en man som säkert har den mest komplicerade karma en
människa kan ha.med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpenna,med annan penna: blyerts eller anilinpenna de mest komplicerade arvsanlag och som själv lever under
åtminstone en trefaldig spänning. För i stort sett är han väl själv med-
veten om dessa konträrt motsatta anlag och böjelser, och inom honom är det
en nästan oavbruten kraftmätning mellan dem. Och i samma ögonblick jag
blev medveten härom, försvann nära nog frågan: tro eller icke tro. Skåde-
spelet ensamt upptog mig helt. Detta ensamt blev av betydelse.

En trefaldig spänning. Den första är självhävdelserns oavbrutna
spänning utåt – hävdandet av honom som människa. Härav den hudlösa ömtå-
ligheten i dylika ting, som jag hela denna vinter lagt märke till. Den
bygger givetvis redan den på invecklade själsliga omständigheter. – Den
andra och den avgörande, mest ödesdigra spänningen är den etiska. Jag
tror, att jag sällan drömt om så skärpta motsättningar inom en enda människa.
Här mötas olika livsvärden, olika livsinställningar, ja t.o.m.olika tempe-
rament inom samma människa. Det är icke att undra över att få människor