Sida 201

|316|

åtminstone nu, dessa sällsamt milda vårdagar efter den orimligt kalla
vintern. Man älskar stigar i skogen, stenar och stubbar, som just nu bli-
vit befriade från snön, som aldrig förr. Det är i alla fall något oför-
likneligt med jordelivet – trots kval och marter och meningslöst under-
tryckande och förintande. Det finns något av en förtrollning över skapel-
sen – som man kanske skall minnas därborta på andra sidan, hur man än kan
längta dit. Undret att ha varit människa, som Heidenstam kallar det. Det
oförklarliga.

Och hur kommer det sig, att man älskar just en viss fläck av
jordytan mer än andra? Att inga andra träd inger en just den lyckliga för-
nimmelsen som vissa tallar och björkar? De hör sammammed annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennanmed annan penna: blyerts eller anilinpenna med en på något
sätt och inga andra träd på hela jorden kan ha samma betydelse. Och ingen
glimt av vattnet mellan träden – och inga blommor, som kommer upp varje
vår just på en bestämd plats.

Vi är rotfästademed annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpenna också i det fysiska en kort tid av vår till-
varo.

Juni 1942med annan penna: blyerts eller anilinpenna

30.VI.42.med annan penna: blyerts eller anilinpenna

Allt glider i en växlande ström.
Bilder födas,
korsar varandra,
faller isär och förenas.
Liv födes ur livet ånyo.
Tunga syrener
blåa violer
vita anemoner
– allt på engång denna underliga sommar.
– –

Men under alltsammans
glider andra bilder