Sida 229

|330|

brista – och jag är fullt beredd.

Jag kan plötsligt överrumpla mig med en önskan att ännu kunna
klättra upp i alarnas frestande grenar ett tag – i fjol klättrade jag
i alla fall ännu med lätthet i träd – men jag gör det knappast mer.
Vägen upp från stranden är ibland redan den en smula tung.

Ännu håller jag de flesta dagar i en rackett och hör bollarna
vina över nätet, och jag känner mig nästan som förut. Men jag vet näs-
tan hela tiden samtidigt, att jag är lika nära döden som livet.

Ibland när jag på e.m. ligger på soffan i mitt rum är jag
nästan dödstrött, och jag känner mestadels ett stort lugn – men om en
stund kan en oväntad hunger gripa mig, och jag får lov att stiga upp
och koka mig ett ägg eller något dylikt och det smakar mig ännu härligt.

Jag har visst varit lite för hungrig och sömnlös och trött
redan flere år och lite för utsliten av allt som nu sker. Och jag känner
nu, att något av den rent fysiska grunden sakta viker under mig.

Ännu får jag brev och paket från mina vänner och gläds åt
dem – och jag skriver själv brev och försöker tala så mycket som möj-
ligt om rent ”sakliga” ting, även när det gäller min sjukdom. Men mina
vänners besök har jag inte mer orkat ta emot.

Hemmet sköter jag som förut och försöker skaffa den mer eller
mindre obefintliga maten – och det är välgörande att syssla med annat
än sitt eget.

Ibland råkar jag andra människor och talar med dem en stund
och intresserar mig för deras angelägenheter – men samtidigt har jag en
känsla av att jag redan gör det nästan från ”andra sidan”.

– Stundom önskar jag att Pappa fullt skulle förstå hur det
verkligen är, och att han skulle kunna ta det lika lugnt och självfal-
let, som jag själv försöker göra – men tala med honom om det kan jag
inte. – –oidentifierad: blyerts eller anilinpennaoidentifierad: blyerts eller anilinpenna