Sida 209

|320|

Augusti 1942med annan penna: blyerts eller anilinpenna

Den 7.VIII.42 med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpenna/Ur ett brev/

Jag har denna sommar mer än förr haft känslan av vad jag ville
kalla det dubbla skeendet i ens liv. Det påtagliga och reella håller
ju en i gång från morgon till kväll, de ständiga omsorgerna och det
praktiska arbetet. Men under detta arbete går det en helt annan ström,
som är sammanvävd både av det närvarande och det som varit. Och det syns
mig ibland nästan omöjligt att skilja dem åt. Den ”undre strömmen” är
som ett enda sammanhängande band av både medvetet och omedvetet. Den är
de farande vita skyarna på vårhimlen, den första berusande doften av
våt jord, när det tjocka snötäcket äntligen har smultit eller den allra
första vitsippan i fjolårsgräset. Ibland är den bara en svag guldrand
på en molnflik i väster, när solen går ner eller de sista solstrålarna,
som speglar sig i ett slipat glas,svårtytt. Den är nästan ingenting och ändå
något outsägligt som gör livet värt altt leva – Och med det gångna
som flätar sig in i nuet är det på samma sätt. Det är det plötsliga
minnet av en människa i ett givet ögonblick – och kanske inte ens fullt
pså mycket. Det är glimten i en människas öga i ett visst moment eller
tonfallet i en röst – ett ord som sades just då och inte kan upprepas.
Överhuvud är det – egendomligt nog – lika mycket de döda människorna
som varit levande för mig detta sista halvår,med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpenna som de ”levande”, kanske
i än högre grad. Och strängt taget är det väl egentligen så, att de
”döda” blir för en mest levande först när de är borta. Oberoende av att
det kan gå långa tider emellan då de inte är närvarande för en.

Mitt liv – i yttre mening – alltmer kringskuret för varje månad
som gått. Det mesta av hemmets vård faller på mig, då vi inte längre
har något hembiträde, och min sömn är alltjämt otillfredsställande, så
att jag inte orkar med annat än det nödvändigaste – men detta är ju
redan ganska mycket i dessa tider! Att skriva är kinte att tänka på, hur
många idéer som än uppfyller en. Och likväl har jag liksom en fast grund
i något av detta ”osynliga”, som går jämsides med det reella skeendet.