Sida 227

|329|

så att hon på morgonen var nästan utsliten. Och då förändrades också
några andra ting omkring henne. Varje skarpadmed annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennarmed annan penna: blyerts eller anilinpennae ljud i radion blev som en
gäll stöt, som trängde igenom henne, och när en lastbil någon gång körde
förbi på vägen kändes det som om motrorn hade slitit rakt igenom henne.
Men eljes var allt tystnad omkring henne, och endast fåglarna utanför
hennes fönster smekte henne ibland till ro med sin låt.

Juli 1943med annan penna: blyerts eller anilinpenna

Dagbok.med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennaNatten mot den 11.VII.43.med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpenna julimed annan penna: blyerts eller anilinpenna

Hamlets devis borde jkanske alltid gälla: det sista som återstår
är tystnad.

Jag vet att det jag detta sista dygn har genomgkä[oläsligt]oläsligt (1 bokstav): utsuddningmrmpat av kamp med
mitt hjärta, som inte vill arbeta, har varit namnlöst.

Men jag vet också, att jag gjort mitt yttersta. Och många har
hjälpt mig, både på nära håll och längre borta. Går det inte vet jag
åtm.instonemed annan penna: blyerts eller anilinpenna att allt som stått i mänsklig makt blivit gjort – –med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpenna…med annan penna: blyerts eller anilinpenna fast bara litet
för sent –.

Den med annan penna: blyerts eller anilinpenna31.VII.43.med annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpenna julimed annan penna: blyerts eller anilinpenna

Det är så egendomligt att ännu gå omkring och vara levande och
ändå veta, att man inte längre riktigt är det. Men mindre egendomligt
kanske, när man vet att millijmed annan penna: blyerts eller anilinpennaoner människor just nu är ungefär i samma läge.

Jag går nästan alla dagar ner till stranden och solbadar en
stund och ligger sedan och ser på den blåa himlen mellan alarnas blad-
verlk och tallarnas svagt skimrande nya årsskott, och jag ser vågorna
glittra som förut. En slända seglar från strå till strå, och ibland flyger
några måsar skriande över vattenytan och allt är mig så outsägligt väl-
bekant.

Och jag ser allt detta och gläds åt solskenet och vattnet –
det gjorde jag i alla fall inte i våras! Men jag vet – sedan tre nätter
tillbaka – att nästa natt kan ett nytt hjärtanfall komma tråden att