Sida 75

|253|

se följ. sidamed annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennariment, men långt vanligare var att han arbetade på litterära och veten-
skapliga uppgifter samtidigt och dessutom målade. Den ena grenen befruk-
tade den andra. Att detta arbetssätt verkade förbryllande på de flesta
människor är klart. Och vidare hans nervösa överkänslighet för alla sin-
nesintryck. En doft i ett rum kunde hos honom utlösa ett nytt sinnestill-
stånd – en osmaklig rätt kunde försätta honom i ett fysiskt sjukligt till-
stånd. Denna övermåttan stora ömtålighet var sålunda icke allenast en
hejdlös egocentiricitet, som man ibland varit böjd att tro, utan byggde
till stor del på en fysiologisk konstruktion. Att allt detta kunde tolkas
som abnormitet är ju lätt att förstå.

De sinnessjuka anlagen hör egentligen till ett helt annat område.
De bygger – som så ofta – på ett starkt mindervärdighmed annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennaetmed annan penna: blyerts eller anilinpennamed annan penna: blyerts eller anilinpennaskomplex! Denne
överbegåvade man led nämligen av en sjuklig rädsla att ligga under på
något område, som konstnär, som människa, som älskare. Att någon annan
kunde få ”nmakt” över honom var det fasansfullaste han visste. Till detta
hör t.ex. hans avund gentemot Ibsen och några andra diktare – överhuvud
”om någons personlighet blev honom för stark” som han uttryckte det. Hit
hörde också att han i regeln, förr eller senare, råkade i konflikt med
sina vänner, med alla som på ett eller annat sätt stått honom bi. Och
tack vare hans enastående opraktiskhet i allqt vad affärer hette, var han
ofta nog hänvisad till vännerna, när något sådant skulle uträttas, stun-
dom t.ex. något så enkelt som ett besök hos en förläggare. Men inom kort
fick han då känslan att han var beroende av vännen, och då var allt för-
troende slut! För han leddes också ständigt av övertygelsen, att vänner-
na endast hjälpt honom, för att uppnå detta välde över honom! Här har vi
naturligtvis att göra med ett fullt psykopatiskt drag. Hela hans kvinno-
hat bottnar också i samma nervösa läggning.

Så kommer jag då över till den etiska sidan av hans personlig-
het, något som för mig länge varit den största gåtan. Det har många gån-
ger synts mig obegripligt att en person, som skrivit t.ex. ”En dåres för-
svarstal” kunde vinna det ringaste förtroende mer av andra människor.