Lästext
1943
Mars 1943
Blad
Natten mot .
Den 11. III. bröt jag min vänstra arm. Jag ligger gipsad med armen i sträckförband och har upplevt ett och varje. Men det förargligaste är en liten småsak. Det sitter en ojämnhet i förbandet under armbågen, och när jag halvlegat ung. en timme – ligga kan jag inte – och sovit med en sömntablett, sticker den som en syl. Jag får stiga upp och byta läge.
Men ett starkt huvudvärkspulver ger mig oväntade ljusa syner, och då skriver jag. – Jag ser i natt för mig en klar vår med kylig luft och sen grönska (1935, Författarmötsvåren). Nästan alla mina bästa minnen är ju på ett underligt vis förknippade med klar luft och nästan isande kyla. Helsingfors är inte längre Helsingfors, och mänskorna på gatorna är inte desamma som förut – de irriterar mig inte längre.
Havet är nästan alltid blekblått och blankt och ändlöst, och de små, små gröna knopparna på buskarna vid Engelplatsen tycks aldrig vilja slå ut. Fotstegen mot gatan ekar på ett nytt sätt i den klara luften, som jag aldrig hört förr. – Någon går vid min sida inne i stan, och vi säger ingenting. Men det behövs inte. Han är förkyld och lite febril, men det klär honom på ett särskilt sätt. Vi träffas flera gånger om dagen, och när vi inte träffas talar vi i tel. – men vi uppfyller bara våra plikter. Lönnarna slår ut i Gamla Kyrkträdgården. Jag glömmer aldrig hur det ser ut. Ett hav av gröngula små hängen, med inslag av mörkare grönt, de andra lövträden. Och solen lyser alltid klar, men isande.
– –
Det är fester var kväll, blommor, ljus och vin. Skämtet flödar. Det är som hade man känt de långväga gästerna hela sitt liv. Allt är otvungen samvaro och glättighet.
En natt kl. 4. Det är ljust som mitt på dagen. Scvären vid Eira är en enda symfoni av färger – blodbokar, som spricker ut, skära, gröna lindar. Havet ligger stålblått och stilla. Någon, en annan (inte en främling), följer mig hem i bil – på gården kysser han mig i den ljusa morgonen, och jag fäster några blåa scillor, som växer på gården, i hans rockuppslag – och allt tyckes mig fullkomligt självfallet …
Nya fester och utflykter. Allt är enda virvel av fest – med lite omsorger emellan. Och samtal i telefon. – Vi åker flera i en bil. Någon sitter på framsätet. Han vänder sig plötsligt om och säger något leende med ett särskilt tonfall. Han har samma lilla feber på kinderna som tidigare, fast han inte är förkyld, och den gör honom vacker.
Festerna är slut. Vi följer gästerna till järnväg och ångbåt. – Efter mötet kommer det en stor bukett skära rosor till mig: »Fra den norske delegation» och en bukett vita liljor från Sigrid Undset. – – –
Och först nu slår björkarna ut på allvar, och de bildar en skir grön bård runtomkring hela staden. Och de tittar fram på gårdarna och i de små bergsklyftorna på holmarna utanför Engelplatsen. Och jag reser ut till Bromarv och tycker bara att livet är lite underligt –
–
Men i natt vill jag skriva om Traviata. Det är egentligen första och sista akten som är allt, och samma tema i musiken upprepas ju där alltigenom. Detta underbara jubel: trots allt – trots allt – – Trots allt är livet vidunderligt – och allra mest vid dödens gräns. Allra vidunderligast, när man får trotsa allra fördomar och maktspråk och gå sin egen väg – med en halvmedveten visshet om att döden går vid ens sida. Det är en undersförstådd tragik i detta livets jubel över alla gränser, som kommer en att skälva i varje nerv. Livets höga visa, som är så skakande just för att den samtidigt bär på vissheten om förgängelsen. Och i sitt upprörande patos har den på samma gång ett stänk av sorglösheten – just den som vi alla begär, när ljuset glittrar och vinet gnistrar – och vi vet att det bara är för denna korta stund. Att förbehållslöst få kasta sig in i ögonblickets vanvettiga jubel – –
Och så har vi slutakten. Egentligen är det bara ouvertyren och en enda aria där, som är allt. Arian som den dödsdömda sjunger i en sista uppflammande livsextas – ifall den sjunges rätt. Jag hörde engång Kusnetzova (så hette hon visst) sjunga den så att jag aldrig i mitt liv skall glömma det. Den livets extas, som den rymmer, spränger alla gränser. All tragik utplånas i samma ögonblick. Livet är ett enda jubel, som ingenting kan tolka högre. Och inte endast jubel, också den absoluta försoningen. Det var inte förgäves – det var inte förgäves. Allt det som varit, var ändå så övermåttan rikt, när det engång var, att det aldrig kan förloras. Det finns alltid kvar. Döden betyder ingenting, bara det att engång ha levat – All tid, all begränsning är utplånad – – –
April 1943
Natten mot d. .
– – När muskler som länge varit domnade småningom tas i bruk, uppstår det smärtor, som nästan är fantastiska. Jag har i natt igen svävat mellan kval och fantasier.
– – Du döde, som varit den enda som fått smeka mig – stig upp i natt ur din grav och stryk mig sakta, sakta över den sjuka armen. Jag längtar efter dina heta och varsamma smekningar – Stryk mig sakta, sakta över armen – –
.
Hans, Hans – alla röda klippor tillhör dig, alla vilda rosor och ängarnas gula mattor av gullvivor.
Och framför allt havet – glittrande i stålblått och silver och grått under skyarna och framför allt oändligt.
Nära nog allt som är förknippat med klarhet och sol och genomskinlig luft tillhör dig.
Varför har jag en tid måst gå så långa vägar för att söka dig? Ända till de tunga mörkvioletta syrenerna och de nyssutspruckna kastanjerna i Oslo med bergen som alltid blånade bakom. Du fanns ändå inte slutligt där – eller du fanns, men bara som en annan – du fanns i våra egna genomskinligt klara vårnätter och i vårdagarna med smältande snö och dropp från taken i april.
Allt som är förknippat med dig är på något sätt genomlyst av klarhet.
Det förunderliga är att ditt väsen inte är det. Det är sammansatt som få människors. Men luften som vi andats in är det.
En majdag med vita sippor i dungarna och små späda gröna björklöv. En vandring i sol. En hage med fina gröna grässtrån, som sticker fram och med vila i sol. En sådan stund då allt står stilla – då själva tiden är utplånad. Hur har jag kunnat glömma det?
Varför har jag gått på långa, underliga omvägar för att nå fram till dig? Varför har det enda som är främmande för mig svävat framför mig som en skugga?
Är det de främmande tiderna, som vi genomlever – allt detta som är över allt förstånd, som ställt sig i vägen? Och dock vet jag ju att vi just här reagerar i det närmaste lika. Att bördan är lika förfärande för oss båda att bära. Tappar vi ett ögonblick bort oss själva i detta kaos av omänsklighet?
Och dock är de ljusa vårnätterna och de genomlysta soliga dagarna jag minns dig säkert det klarast mänskliga av allt jag upplevt.
Hans, min vän, skall du kunna hjälpa mig en smula att bära också den börda jag nu efter min sjukdom bär på? Någon annan kan det icke.
Maj 1943
Förstöres
Jag är sjuk o. ligger vaken, men natten är alldeles ljus, och en ensam fågel håller mig sällskap med sitt utdragna, melodiska läte. I sådana ögonblick blir själen alldeles bar, och det finns ingenting mer som höljer den.
Och jag ser för mig en syn, – för sju år sen aldrig skedde.
Det var två människor som var ensamma en kväll. Hon tog ett varmt bad och svepte sig in i en badkappa och gick in till honom. Hon visste att hennes kropp var mycket ung då ännu, fastän hon inte själv var det – och att det enda betydelsefulla i hennes liv skulle ske denna natt. Hon lade sig på hans bädd, och han löste också långsamt sina kläder.
Han tänkte på en annan, som han ännu efter döden var bunden vid men stunden grep honom ändå alltför starkt.
Hon visste att han hade all rätt – och han visste att hon var en enda vit låga – men ändå ryggade hon tillbaka för det sista, och hon sade: du får göra vad du vill, men du måste vara mycket försiktig … Hon öppnade kappan och han lade sig ner över henne. Hon smekte hans händer som hon älskade över allt på jorden, och hon smekte hans hals och hans bröst. Då lät han sina händer glida över hennes kropp, som var nästan oberörd och han kysste hennes små bröst och hennes hår, och båda låg alldeles stilla bredvid varandra. Och för henne var allt redan tillräckligt.
Men hans blod var hetare än hennes och han öppnade sakta hennes liv, – och hon kände att någonting gjorde förfärligt ont och hon borrade sitt huvud intill honom i sin smärta. Men småningom lindrades smärtan och då gav hon sig hän i några ögonblick av helig yrsel, och så bad hon honom upphöra och låg kvar alldeles utmattad. Och han visste att hon aldrig mer ville upprepning. Och utanför var det ljus vårnatt och knopparna stod nära bristning [ ] utanför och måsarna flög ljust skriande över hamnen.
.
Hans, Hans, kommer du ännu hit? Din röst lät så trött igår kväll i radion, att den skrämde mig.
Träden spricker ut, och marken är full av vitsippor, bofinkarna drillar, men allt är för mig ännu så avlägset. Jag ligger alla soliga förmiddagar på ett berg och ser denna ljuvlighet. De första vårgräsen blommar bredvid mig och blåbärsriset skjuter sina knoppar. Tallbarren är silkeslena i solskenet – och det allra underbaraste är den svagt gulbruna skiftningen av björkarnas mössöron på kullen mitt emot.
Kommer du ännu hit Hans? Eller har du blivit sjuk igen i Sthlm?
Jag behöver bara att någon som förstår mig sitter här i min gungstol – fast jag kanske är så trött då redan att jag inte mer orkar tala.
För jag lever bara på en fin, tunn tråd numera. Och det blir kanske för sent.
Men ute är luften full av vår och förnyelse – och jag hoppas att den skall ha förnyelse för dig också, trots allt vad tiden medför. Och den kräver vidunderliga krafter av oss. Men du har ju Härligö och alla dina anhöriga, och barn och barnbarn. Och det finns väl få saker som är så förnyande som att se nya små liv spira upp. Som ännu inte vet om alla de gräsligheter som de stora måste genomgå.
Och du har ju Härligö – som jag är säker på att du under alla förhållanden får behålla!
Jag önskar bara att de som måste leva vidare ännu skall orka …
. (Ur ett brev)
Gången av min sjukdom är mig alltmera klar, ju mer jag nu kan överblicka den. Sålänge jag bar förbandet och inte på 4 veckor kunde sova ens med sömnmedel, medan plågorna och irritationerna varade, var min enda utväg att driva upp min fantasi om nätterna så mycket att jag kunde hålla ut, och då orkade jag ännu skriva. När värken upphörde och jag kunde börja gå ut och se människor igen, hade jag ännu något krafter kvar och själva min livsvilja var obruten. Hade då några gynnsamma händelser inträffat, hade jag jämförelsevis hastigt tagit mig, men istället inträffade idel ogynnsamma. – Min utmattning – och den därmed sammanhängande överkänsligheten – blev allt större. Då hade en omedelbar och stark psykisk stimulans ännu kunnat göra verkan, men Ruin låg sjuk och reste sedan till Sverige, och Lagerborg var också i Sverige då. Följden var att mina krafter dag för dag sinade alltmer, och med dem tappade jag också själva livskontakten. Medan sömnen ingalunda infann sig mer än för några timmar, och hjärtbesvären alltjämt ökade.
Det är inte självkoncentration, som bragt mig till denna ytterliga utmattning, utan överansträngningen att hålla ut alla dessa veckor i samband med plågsamma ungdomskomplex som jag aldrig helt övervunnit. (Allt detta har mina brev till dr. Donner under denna tid givit en exakt bild av.)
Jag är nu så utmattad, att jag fruktar att ingen stimulans mer kan hjälpa mig.
Natten mot d. .
Det är underligt och förfärande – mer än någon tror – att ännu på dödsbädden vara sliten mellan två känslor – om det också bara gäller varm vänskap.
Dig ville jag ge all värme och förståelse jag bara kunde, kära, kära Rolf. Och för Din skull hade jag gärna velat försöka leva en bit till. Men Du kan inte se mig, och jag vet inte alltid hur Du reagerar.
Jag ser Dig, Hans, (dikten »Vänskap» i Porten är ägnad Dig) och du ser mig – och jag vet nästan alltid på förhand hur Du reagerar. Om Du behöver mig vet jag icke. Men det finns ju intet tvivel om att jag gjort för Dig allt vad jag kunnat, om Du hade behövt det. Och jag vet att Du kunde hjälpa mig nu.
Det är icke så att jag ligger och grubblar över dessa ting – men då och då kommer den underliga tudelningen för mig – och då syns den mig förfärande –
Juni 1943
En novell. (fragment) .
Hon låg i ett stilla och svalt rum, där träden knoppades utanför och väntade att livet skulle återvända. Men det ville inte återvända.
Det hade varit krig och förfärlighet i 4 år, och alla de värden mänskorna hade trott på tycktes ha blivit skändade. Hennes vänners unga söner hade stupat och hon hade sett mödrar vandra som förstenade i ångest för dem som ännu var vid liv. Hon hade i månader själv varit kriget så nära, att hennes hem varje natt skakades av de nedstörtande projektilernas krevader och hon hade hört deras vinande ljud över sitt huvud. Men det var inte detta som var det värsta, det var att människornas tro på människorna blivit bruten.
Och det var inte endast kriget. Det var också att de enklaste ting plötsligt hade blivit problem. Skulle man följande dag få den strömming eller det bröd eller smör man behövde? Hon hade fått lära sig att diska och tvätta och salta ner fisk och arbeta ett tungt arbete från morgon till kväll, som hon inte hade varit van vid, då hennes verksamhet i huvudsak rört sig på annat håll. Och hon hade gått med en trötthet, som föreföll nästan övermäktig.
Så kom det bara en svår influensa med feber i ett par veckor – och nu ville livet inte återvända. Varför ville hon återvända själv? För att kunna fylla sina plikter på nytt?
Utanför hennes fönster lövades småningom träden – för det var en tidig vår och ljumma dofter flöt in genom det öppna fönstret – och veckorna växte småningom till månader. På nätterna vaknade hon oftast upp efter en sparsam sömn av att hennes hjärta inte mer ville arbeta, fastän det av någon anledning ännu måste göra det, och det blev en våldsam kamp med detta egensinniga hjärta, som utmattade hennes nerver, så att hon på morgonen var nästan utsliten. Och då förändrades också några andra ting omkring henne. Varje skarpare ljud i radion blev som en gäll stöt, som trängde igenom henne, och när en lastbil någon gång körde förbi på vägen, kändes det som om motorn hade slitit rakt igenom henne. Men eljes var allt tystnad omkring henne, och endast fåglarna utanför hennes fönster smekte henne ibland till ro med sin låt –
Juli 1943
Hamlets devis borde kanske alltid gälla: det sista som återstår är tystnad.
Jag vet att det jag detta sista dygn har genomkämpat av kamp med mitt hjärta, som inte vill arbeta har varit namnlöst.
Men jag vet också att jag gjort mitt yttersta. Och många har hjälpt mig, både på nära håll och längre borta. Går det inte vet jag åtm. att allt som stått i mänsklig makt blivit gjort – – fast bara lite för sent –
Det är så egendomligt att ännu gå omkring och vara levande och ändå veta att man inte längre riktigt är det. Men mindre egendomligt kanske, när man vet att millioner människor just nu är ungefär i samma läge.
Jag går nästan alla dagar ner till stranden och solbadar en stund och ligger sedan och ser på den blåa himlen mellan alarnas bladverk och tallarnas svagt skimrande nya årsskott, och jag ser vågorna glittra som förut. En slända seglar från strå till strå, och ibland flyger några måsar skriande över vattenytan, och allt är mig så outsägligt välbekant.
Och jag ser allt detta och gläds åt solskenet och vattnet – det gjorde jag i alla fall inte i våras! Men jag vet – sedan tre nätter tillbaka – att nästa natt kan ett nytt hjärtanfall komma tråden att brista – och jag är fullt beredd.
Jag kan plötsligt överrumpla mig med en önskan att ännu kunna klättra upp i alarnas frestande grenar ett tag – i fjol klättrade jag i alla fall ännu med lätthet i träd – men jag gör det knappast mer. Vägen upp från stranden är ibland redan den en smula tung.
Ännu håller jag de flesta dagar i en rackett och hör bollarna vina över nätet, och jag känner mig nästan som förut. Men jag vet nästan hela tiden samtidigt att jag är lika nära döden som livet.
Ibland när jag på e. m. ligger på soffan i mitt rum är jag nästan dödstrött, och jag känner mestadels ett stort lugn – men om en stund kan en oväntad hunger gripa mig, och jag får lov att stiga upp och koka mig ett ägg eller något dylikt, och det smakar mig ännu härligt.
Jag har visst varit lite för hungrig och sömnlös och trött redan i flere år och lite för utsliten av allt som nu sker. Och jag känner nu, att något av den rent fysiska grunden sakta viker under mig.
Ännu får jag brev och paket från mina vänner och gläds åt dem – och jag skriver själv brev och försöker tala så mycket som möjligt om rent »sakliga» ting, även när det gäller min sjukdom. Men mina vänners besök har jag inte mer orkat ta emot.
Hemmet sköter jag som förut och försöker skaffa den mer eller mindre obefintliga maten – och det är välgörande att syssla med annat än sitt eget.
Ibland råkar jag andra människor och talar med dem en stund och intresserar mig för deras angelägenheter – men samtidigt har jag en känsla av att jag redan gör det nästan från »andra sidan».
– Stundom önskar jag att Pappa fullt skulle förstå hur det verkligen är, och att han skulle kunna ta det lika lugnt och självfallet, som jag själv försöker göra – men tala med honom om det kan jag inte. – –
Augusti 1943
Jag undrar ibland om många under en kvalfull sjukdomstid fått uppleva så mycket vackert som jag gjort.
De första svåra månaderna fick jag ju kämpa nästan ensam – men sedan har mänskors omtanke, förståelse och vänlighet fallit över mig i ett mått, som jag inte kunnat drömma om. Jag kan lugnt säga att – utom Pappa – 5 eller 6 människor, var på sitt vis, kämpat om mitt liv.
Hans, hur mycket gjorde du inte, när du kom hit med fara för din egen hälsa –
Rolf, du har också gjort vad du har kunnat –
Hadar, vilken glädje har du inte berett mig med din omsorg –
Daggie, vad du har gjort för mig kan bara den verkliga vänskapen göra –
Atos, ditt besök gjorde mig så gott, att jag själv redan nästan trodde på ett tillfrisknande –
Och slutligen min läkare, som jag såg att verkligen kämpade för mig.
Att jag kanske ändå inte orkar beror på förhållandena i världen, som sopar bort millioner – Och med all sannolikhet har det varit bristen på lämplig näring, som definitivt undergrävt all motståndskraft. Jag känner det nu som om jag förlorat det sista fysiska underlaget –
Oktober 1943
. (Afton)
Minuterna skrider efter den ändlöst långa dag som jag upplevt. Skall befrielsen äntligen komma i natt? För tre nätter sen kämpade jag ännu halvt omedvetet emot, när jag stod vid gränsen. Men nu vet jag att det är lönlöst. Jag är för utmattad.
Alla rosor i trädgården, alla fruktträd, från vilka äpplena långsamt faller ner, alla blommande buskar och utsikten över den blånande slätten – er vill jag minnas i natt.
Alla vänner som hjälpt mig – – –
Pappa – jag orkar inte tänka – Men jag kan inte längre.
November 1943
.
Timmarna skrider. Löven faller av, men ännu står popplar och almar här och där gröna, och dahlior och rosor lyser på gårdarna. Och utsikten från mitt fönster är ännu lika fängslande.
Jag promenerar nästan alla dagar ute – fast det inte har gått idag – vanligen med V:s små pojkar, som gör sina upptäckter i omvärlden och jag träffar då och då även främmande personer, bl. a. Hans Larsson, med vilken jag tillbragte en oförgätlig timme på tu man hand en kväll. Men ingen yttre skönhet, ingen värmande sympati och inga mänskliga omsorger om än hur stora, tycks kunna återföra mig till livet.
Två gånger har den milda döden varit mig nära – engång var den av ett plågsamt slag – – –
[struket: En äldre, mycket sympatisk läkare har besökt mig här några gånger. Han såg detsamma som jag: det finns ingenting annat än att möjligen vänta –]
Senare. Nu ser jag det som en bild: en källa fyller sig långsamt av vattendrag från olika håll. Allt är fullkomnat – som det sällan är det i ett mänskoliv. Och döden är det underbaraste av allt.