Lästext
1931
Januari 1931
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
.
Nu har jag givit dig ett annat namn – Hans Gabriel. Det kom alldeles av sig själv idag när jag väntade det. De är de två sidorna av ditt väsen.
Hans heter du förut – det är allt det ovissa, det spörjande o. föränderliga i jordens liv. Hans – det är vind o. löv o. skyarna på en junihimmel.
Gabriel – det är ljuset, brinnandet, det vissa o. starka. Profeten Daniel säger om Gabriel: »hans anlete syntes såsom en ljungeld, hans ögon såsom brinnande bloss» – – –
Jag visste det inte när jag gav dig det namnet. Jag visste blott att du hette så – du ljuslängtare, du son av det ovissa – Hans Gabriel – – –
Blad
H. R.
Den . Japansk teater. Det är som hörde man livet efteråt som en symfoni av underliga små klagoljud. Ett skratt har någonting som gömde det en snyftning – ett klagorop har någonting som närmar sig ett skratt.
Ligger det något häri? Har inte livets starkaste känsloyttringar något som gömmer de båda motsatta ytterligheterna. I den starkaste glädjen finns alltid någonting av outsäglig smärta – den största sorgen bär på ett dolt moment av ett gåtfullt jubel. Men att känna dem oavlåtligt förenade i alla livets yttringar? Skeendet i de japanska tragedierna hade något starkt ödesmärkt. Det var som handlade mänskorna, som led de, som gladdes de, på någon annans befallning.
[i marginalen: Den egendomligt vemodiga låten till geishornas dans åskådliggör något av det jag här ville få fram – Glädjeflickornas mission är bara en pliktuppfyllelse liksom sorgens]
Förs vi framåt utan vår vilja, underkastade detta som är större än vi? Är den gåtfulla tjusningen häri just sammansmältningen av lust o. plåga detta, att vi aldrig kan förnimma det ena utan att tillika känna en [ ] av det andra bakom? Är det detta gigantiska skeendes hemlighet just att vi vet att lidandet finns bakom också i ett ögonblick av intensiv berusning – att klangen därav följer med också i vårt jubel.
Är vi mera ett med skeendets eget mysterium om (vi inte låter) vår glädje inte fullt får klinga ut därför att smärtan finns kvar i den hela tiden tillika – om vi ger själva vår sorg en underton av klagande glädje?
Betecknande härför är den egendomligt vemodiga låten till geishornas dans – o. kanske själva deras dans. Den är som ett slags pliktuppfyllelse i sammanhang med tillvarons egen lag – en smärtsam mission.
I viktigare moment i tragedin understödes handlingen stundom av ett ljud likt ett fågelläte från den eljes för västerländska öron täml. obegrip (musiken) orkestern. Det är som ett stråkdrag från ett annat sammanhang än vårt som fyllde naturen här i något som människan själv inte förmår säga ut. Hemligheten med skeendet.
– – –
Blir vårt lidande mindre om vi sammanknyter det med ett världsförlopp vars länkar ingen av oss kan nå fram till? Blir födelse o. död med alla dess [ ] som ett ofrånkomligt faktum [ ] lättare att anamma [slut saknas]
Februari 1931
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
Av det underliga jag upplevat är detta ändå det gåtfullaste. Du – Du är för mig två människor, o. just nu har jag det svårare än någonsin att sammanföra dem till en enhet. Det måste ändå ske – – –
Han var hos mig för en vecka sen – i ett ärende – o. vi pratade en stund. Då blev det mig nästan förfärande, detta att han likväl är två. Det ena av hans jag är mig så främmande, så likgiltigt, som sutte vem som helst ovidkommande här i mitt rum, jag märker det knappast – o. detta hans jag förstår intet av det jag ville säga honom, det är mig helt en främling. Hans andra jag skulle ju förstå en enda liten skiftning i ett tonfall som alla andra måste gå förbi – hans andra jag är den enda som skulle förstå det slag av etisk kamp som jag kämpar igenom – är mig närmare än någon levande. Om jag någonsin har vetat att du har två namn Hans Gabriel – som jag givit dig – så var det den kvällen därefter. Det är icke blott två namn, det är två människor.
– – – – – – – –
Men också en annan sak gav mig en plåga. Vi är mer skilda av yttre, formella ting, än jag hade trott. Det är inte mer än 6 år mellan oss – o. ändå ligger där nästan en hel generation. Du trädde ut i livet just före världskriget, jag efter – var det som gjorde skillnaden? Är det detta som stämplat engång för alla våra generationers syn o. betraktelsesätt? Jag vet att detta visserligen är mer en yttre skiljaktighet än man skulle tro, men den finns kvar likafullt, o. den gör mödan så långt, långt större att nå fram till det inre.
Jag vet nu att jag aldrig skulle känna mig så hemma i ditt hem o. i din krets av vänner, som jag ibland hade föreställt mig. Är du själv så hemma ibland dem? Helt säkert dock i yttre mening. Du hör till dem som med större lätthet än de flesta finner din anpassning i livets yttre form. Men jag borde inte fråga om ditt hem o. din själ – jag är längre från en förbindelse med dig, än jag var för en månad sedan – när jag inte råkade dig. Förrän jag når till en syntes, känner jag att jag inte heller nu kan nå dig.
Hans Gabriel – Gabriel – –
Mars 1931
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
Natten mot den
Vita vidder omkring mig
ändlösa slätter
– varför är jag så trött.
Jag trodde nästan
att jag hade börjat leva
– en liten aning
– leva för tanken
för det oändliga i en – –
Varför är det så tungt igen
över mitt bröst.
Gullvivor – –
nej det var en vårdag
med solsken
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
.
Har det skett något?
Jag längtar
berg, berg,
jökelfloder
lavaslätt
sjudande källor.
»Så ensam vill jag vara
med dig,
jord,
att icke en dammsky
grumlar viddernas klarhet,
och icke ett levande strå
bryter vår gemenskap.»
Island, Island!
Är människorna borta?
Är det jorden själv i dess hudlöshet (och barhet)
jag vill hinna?
– – – – – – – – – –
Det kom visst något emellan.
En vårdag med sol
smältande snö
flyttfågelsaning i rymden.
Du –
din glada röst
skämtsamma infall
leenden i luften
vårdag – – –
– – – – –
– – – –
Det var en kväll en yngling.
En frågande blick –
en förnämt behärskad rörelse
en djupnande röst.
Det gled något mellan två människor – –
Nej, nej – det var ingenting!
Det vore ju en löjlighet.
– (Allt är ju blott ett narrspel
– allt som syns är ett sken.)
– – – – – – – – –
En vårdag med sol
leende i luften
– Nu är allt borta
– tommare än någonsin.
– – – –
Skedde ändå något?
Island.
Skall jag möta dig engång?
Island
berg
rykande käglor
kyliga jord.
Himmel och mark
livlösa slätter
vulkaner som glöder under stelfrusen yta
ändlösa hav
– skall ni föra mig engång
åter till mig själv.
April 1931
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
Natten mot . (Efter möte på Förf:föreng)
Himlen är svartgul
svavelgul
gröntskimrande
– – –
Var det ett ögonblicks befrielse?
Engång vidder omkring en
tankens vidder
(klarnande) problem
– engång fria vidder
bland mänskorna
–
Nej, nej inte mänskorna,
jag orkar inte med dem
jag orkar inte arbeta för dem
mot dem.
i ständig kamp.
Jag tror inte på människorna
– – –
Tankens frukter
gula
tunga
svällande
Är det er jag skall finna?
Ensamhet
Avskildhet.
Tystnad.
Jag skall samla tankens frukter
om jag orkar – –
–
En människas väg är det ensammaste
som jorden bär.
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
.
Mjuka, gröna marker
ändlöshet
stillhet
vila
förlösning – – –
En människas profil
ett känsligt drag vid munnen
– en linje av ras.
– Varför ger de mig inte ro?
Högland
bergland
blånande vidder
långt borta.
– – – –
Kanske skall jag kunna hjälpa en annan
– en nära drunknande.
Jag vet inte –
kanske –
–
Hans, varför hjälper du mig inte
– jag behöver också hjälp!
Varför glider vi två från varandra?
–
Du ljusa gosse
yngling
man.
Din känsliga mun
– jag älskar din röst
– – –
Jag ler åt mig själv.
Du gosse
– jag känner dig ju inte ens – –
Ni blånande berg
långt borta
– ni får inte bedraga – – – – –
Blad
Jag skrev engång om min sjukdom i höstas – det var ett fridfullt skov – men sjukdom kan också vara annat.
I natt – och i dag. Ibland är allt fientlighet. Luften är inte den som man skall andas, kuddarna ger inget stöd – det finns inte ett läge som ger vila. Jag hade haft lust att skriva motsatsen till en dikt (Sjukdom) jag skrev för en tid sedan: Någonting av detta:
– – – Luften är bara tyngd över en
luften vill kväva.
Det är jord vart jag vänder mig,
men jord som gör ont
– jord som hårda stenar
jord som skarpa grenar
– ingenting vill bära en
ingenting vill stöda en.
Skall det inte finnas en viloplats mera.
Jag fryser.
– – – –
Mest ont gör ändå tankarna.
De värker som små vassa dolkspetsar genom hjärnan
Hur kan de vara så grymma,
hur kan de finna just på det sårbaraste.
Är tankar bara till för att plåga?
Är tillvaron ett underligt taggigt hål,
där vi alla måste blöda?
–
Tankarna samlar sig på en enda sjuk punkt
– nu borrar de sig in där
– nu träffar de målet.
Jag orkar inte mera – –
Medvetandet samlar sig om en mänska
ett namn.
Det ropar ett namn,
som det alltid gör det i nöd.
Den människan är borta – – –
Hon är alltid borta i vår nöd.
–
Det är någonting som arbetar för tungt i mig
Det orkar inte lyfta – – –
Det arbetar inte jämsides med livet omkring
Det ger en sådan ångest –
Jag har satt mig upp i bädden
fast jag fryser.
Värken minskar i mitt huvud.
Jag kan gripa en strimma av livet som flyr förbi.
Jag sitter alltjämt uppe,
men nu glider det en domning genom mig.
Jag minns en gammal dikt
jag minns en mänskas längtan och försakan.
De bär mig sakta bort.
Jag somnar, där jag sitter emot kudden.
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
.
En glimt av en människa –
Är det inte det som är det dyrbaraste
vi kan få?
Att låta en annan gripa med sin bara hand
i ens innersta
ett ögonblick.
Kanske är det en främling
– kanske är det en anförvant?
Ändå är det helighet
i ögonblicket
Förbi tågfönstret glider
enrisbuskar
fält i översvämning
blommande al
–
Samtal.
Jag skänker bort bitar av min själ –
jag tar emot en annans
I morgon har jag glömt det.
Nej det glömmes aldrig
Det blir glimtar av ett liv
som aldrig kan dö
– – –
– –
Maj 1931
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
Livet leker.
Det kastar ner en gnista
skimrande
meningsfull
verklig.
Sedan är allt borta.
I det mörkast likgiltiga
lyser det fram
ett strålknippe
en sekund.
Ett ljus faller över tingen
– – – – – – –
förklarande
Så slocknar det igen – –
Det var en främmande äldre man (en norrman).
Ingenting märkvärdigt.
Lugn
sansad
klok – förtroendeingivande.
Inga vågor slår opp
En solig dag
en åldrig stad.
Ingenting passerar.
Gamla hus
en gammal kyrka
en å med röda bodar
– ett förmöget borgarhem.
Det skymmer till kväll.
Vi stiger upp på ett tåg.
Vila, skämt.
Då faller det en gnista.
Undset, »Den brændende Busk»
Konst, verklighet,
Mänskolivets lagar!
Det var här den springande lågan.
Varför handlar man så,
varför längtar man så?
Vad ligger det bakom våra önskningar?
– Han frågar om mig själv,
vill veta om mitt liv.
Han frågar utan förbehåll
– vill gripa ett stycke av min bara själ
för några ögonblick.
Jag berättar eller tiger.
Han gissar ibland
– ger sig själv i sina frågor
–
Mänskosjälen
ovägbar
oberäknelig
skiftande
skimrande
en ny idag
en gåta i morgon
genomskinlig
dunkel
alltid outtömlig
– en glimt av dig
faller som en gåva
i en människas hand
någon gång.
Så är allt förbi.
Man skiljes
man drar över sig masken
man är likgiltig igen.
– Men någonting är kvar
innerst inne.
Någonting kan inte mera glömmas.
Några stygn i den underliga vävnad
som är livets egen verklighet
har stannat kvar under ytan, fast ingenting förändras.
– Båda två vet det – – – –
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
Människor
slitning
söndring
oförstående.
Mänskor
kamp
motstånd
mörker
inga bryggor.
Ändå svävar det ett ljus
ett underligt ljus
framför mig
Mörkret kan inte kväva helt
– Något skedde helt nyss.
Det var en glimt av en människa
– engång –
ett underligt ljus
Någonting levande
varande
oförstörbart.
En glimt av en verklighet
(en sekund.)
Bara några fina trådar
långt bortifrån
– två främmande världar
knappt något gemensamt
– (ingenting synligt) –
likväl ett samband
två mänskor en sekund.
Två främlingar
ändå verklighet
livs [ ] verklighet
– innan ögonblicket svann.
Ett underligt ljus
som inte kan förgå
fast det längesen är borta.
Juni 1931
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
.
Jag drömde i natt en dröm som jag vet att flere ggr upprepats med små växlingar i detaljer. Den här gången var jag tillsamman med först med Rabbe o. Heidi E., sedan med H. ensam.
Jag befinner mig först i en utpräglad fabriksstad – mindre – lik Kotka men belägen västerom H:fors. Inne i staden finns ingenting märkligt – jag erinrar mig inte efteråt detaljer därifrån. Men ut från staden leder det långa vägar längs gröna inhägnade planteringar, långa slätter av sand. Sedan kommer havet. På stranden är det inte tätt bebyggt, men istället är det fullt av (mest) gammaldags villor på skären utanför. På en av de större holmarna i närheten finns det ett stort gammalt pensionat med en massa underliga rum, gångar o. balkonger. Det är litet skumt men eljes inte otrevligt. Här dröjer jag alltid först en tid. Så ock nu med Enckells.
Men jag är hela tiden medveten om att jag måste ut längre bort till ett litet skär, där det finns en mycket liten stuga med bara ett rum som jag hyr av en gammal gumma. Där skall jag vistas en tid. – Så skedde det också att Heidi var med mig där, men vad som passerade minns jag inte närmare. Jag minns bara att Mamma också på något sätt fanns i närheten o. att jag genom henne fick visshet om att jag snart skulle företaga en lång resa – – –
Sedan var jag åter inne i staden. Jag skulle börja skola om hösten. Jag skulle vara i 6:te klassen o. E. Zilliacus var min lärare där. Han ville pröva om jag hade krafter att börja skolan. Tycktes komma till jakande resultat. Mig var det fullkomligt likgiltigt. Jag visste att jag ändå snart skulle komma att resa – – –
Drömmen har en annan fortsättning, som inte denna gång förekom. Bakom skäret med den lilla stugan bl. a. finns det en vid öppen fjärd – lite Porkalafjärden el. någon dyl. – o. på andra sidan av denna en hög, otillgänglig bergsudde. Ovanom denna inåt land ligger en del av det gamla Helsingfors. Bergsudden är med en längre obebyggd sträcka förenad härmed. Åtm. en gång har jag mödosamt klättrat över bergen o. uttröttad småningom kommit fram till den gamla staden. På andra sidan bergsudden ligger sedan det nya Helsingfors.
Blad
[struket: . Känslan, i den finns ingen mening, inget objekt. Varför älskar vi, varför är det skönt? Den vi älskar är inte annorlunda än andra, ett landskap är inte annorlunda i dag än igår. Vår känsla älskar dem.]
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
H. R. .
Jag fick två rosor idag – på din födelsedag. Två doftande rosor. Sällan har något gjort mig en sådan glädje som de rosorna idag, då du fyller 40 år.
– – –
Det går en mörk ström genom ditt väsen – en dunklare o. tätare än i mitt. Jag ville se den i färger, men kan det inte helt. Blått är bottenfärgen – men där finnes så mycket av andra färger, varmbrunt o. mörkt violett, o. ännu andra, som skymmer bort det blåa, så det inte är klart.
Ditt väsen är en källa med friska språng o. mörka strömmar – men du har aldrig samlat det i en djup o. säker flodbädd – du skall kanske aldrig göra det. Din gärning når icke sin fullbordan.
Flödande källa. – – –
Rosorna doftar i mitt rum.
kl. 2.
Och natten går mot dag – –
Det ljusnar över trädens toppar
en stråle dag
– av tidig frostklar sommar.
Nej, nej det är så kallt
– som frusen andedräkt
står köld kring markens gräs –
en sommar,
som aldrig lämnat vinterns (famn).
– – –
som aldrig fötts
– En röst
en gnista liv
en våg i luften
en mänskas väsen.
Jag känner mera
av vad du lämnat kvar
i rummen där du gått
än av dig själv
– – –
Du står för mig
som tecknad av en pensel
i vitt mot mörknad fond
en vek o. fast profil
– en överkänslig darrning
– en stolt och smärt gestalt
i väntan sänkt
vid källas sorl
mot mörka pinjer vuxen.
Månen är stor o. gul
köldmåne
midsommarmåne
– –
En människas ögon
är underliga,
bottenlösa, otydbara
(spörjande
svarande
väntande) – – –
En mänskas ögon
är hennes själ
bakom genomskinligt glas
– –
Luften är full av
– – –
liv i natt
fastän jorden är kall
full av levande
ande och blod
– men en människas rörelser
är mer talande
än all markernas tunga
– en människas leende
är furstligare än
stormarnas dån.
– en människas stämma
är djupare
än all skogarnas orgel.
En människas slutna läppar
bär på en blodtung hemlighet
utan alla gränser – – –
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
En annan dikt, skriven midsommarnatten, finns i det svarta häftet.
Natt
sommar.
Det doftar tungt av nattviol
linnea.
Köld
frostklar luft
jag fryser där jag ligger i min säng – –
–
Du hämtade värme
du –
yngling
man.
Ditt ljusa hår mot salens vägg
din smärta gestalt.
– – –
Vad kölden är isande
– vad vinden är tröstlös
en frusen trast ropar
– blekgul gryning
– – –
Du måste ju resa – –
fast du också ville stanna
– jag såg det i din blick.
Dina ögon
underliga
havsgröna, välvda
mörka i skuggan
spörjande
begrundande – – –
–
Är allt lek i mitt liv?
Var denna kanske vackrast?
En lek av försynen – – –
Du
gosse
man.
Tänkare
frågare
dyrkare
riddare
– konstnär – –
Att jag mötte dig engång
– var det (bara) ödets lek – – – – –
Natten är isande
– doftande nattviol – – – –
Juli 1931
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
.
Så skedde det ändå engång (det var midsommartiden) – så fick jag ändå engång – sedan min tidigaste ungdom – veta hur det känns, när en känsla blir till – mysteriet av detta ofattbara. Jag vet egentligen inte vad som skedde då, de dagarna han var här – det skedde mycket, fastän vi mest var tillsammans som vanliga mänskor under just så mycket prat o. vanliga yttre former, som det behövdes för att maskera att någonting försiggick i tystnaden under – o. vad jag efteråt har sett visionärt, lika tydligt som om det också hade »skett».
Jag vet nu att detta som plötsligt inträffar aldrig kan förklaras – att det aldrig kan motiveras med ett enda ord – att det bara är i ett enda moment.
Kanske man ett ögonblick ser en annan röra på sin hand – kanske man ser sin egen hand i samma ögonblick – o. det har skett – en förbindelse i det dolda mellan två mänskor – en obeskrivlig doft som inte kan förklaras – – –
Här hade mycket kunnat motiveras – han är den första man jag råkat, som hos sig verkligen innefattar det jag menar med en man (erotiskt sett). Han fängslade mig åter o. åter med nya sidor i sitt väsen – han var knappt på en enda punkt för mig en besvikelse – men jag vet ändå att detta »såg» jag, det gjorde mig glad – det som skedde var ändå utan varje motivering.
Jag längtar knappast att få tala med dig – fastän mycket, mycket funnes att säga. Jag längtar bara att du vore i min närhet. Det är högtiden – den stora högtiden – fast det är ingenting – – – – – – – –
Men allt är ju meningslöst. Vad är det för ett gyckel, det enda »meningsfulla» som sker i mitt liv – –
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
Natten mot kl. ½ 2.
Jag var visst ganska sjuk innan jag vaknade – kl. 12. Jag hade underliga hetsande fantasier (i drömmen) – så heta o. sönderrivande att jag var en annan än mig själv: Var jag fysiskt sjuk eller psykiskt? När jag vaknade hade jag mitt hjärtonda, plågsammare än på länge.
Ingen sömn efter. Tvang mig att stiga upp. Jag vill engång sitta uppe o. vänta vad som skall komma – har nog av vaknätter i ångest i sängen.
Det är en natt för mig nu – storm o. dån. Nästan dager redan nu kl. ½ 2. – När jag öppnade dörren till balkongen flög en liten vit insekt förbi. Den var underligt rörande.
Det är sommar ändå i år – fastän nätterna åter är kalla.
– – – Den var så underligt hemsk, den där drömmen. Vad är det för sjuka skikt som kommit i rörelse under sömnen? Jag plågar mig aldrig med den slags föreställningar när jag är vaken – jag har nog med marinbillningar ändå. Kan jag inte slippa de kroppsliga tvångsföreställningarna när jag engång har avskrivit deras verklighet – åtm. deras brutala form – ur mitt liv? Men först nu efter drömmen fattar jag hur bottenlöst det kan vara – av plåga o. vällust – för människorna – – – –
Det är mycket mer överhängande problem, som marterar mig nu. Och var natt ånyo detsamma – dö eller leva. Men jag orkar inte mer. Dock, mitt tillstånd ofta – som i natt när jag vaknade – stärker mig i vissheten att jag inte behöver avgöra själv. Avgörandet skall komma ofrivilligt – kanske om en tid. Om jag bara kan vänta – bara vara viss – – – –
.
Det har legat ett brev bredvid mig – det som var mig dyrbarast – nu.
Ett moment var det mig en stor besvikelse – jag förstod det inte.
Mig nu tror jag mig förstå det. Liksom jag ofta ser dig klädd i rococodräkt med pudrat hår o. spetskrås o. manschetter – så måste du också forma dina uttryck (när du skriver) på ett gammaldags sätt med sirliga fraser o. ålderdomliga artigheter, som för oss klingar så underligt tomma o. utan liv. Av den omedelbara fraichheten i ditt väsen fanns intet i detta brev, som dock tydligen avsåg att uttrycka tacksamhet o. sympati.
Det enda som verkligen blev mig en besvikelse – i någon mån – är din handstil. Varför denna banalt rediga stil med en nästan kvinnlig touche? Varför lägger du intet av ditt väsen i din handstil!?
Bär handstilen alltid något av en människas karaktär? – nej o. ja. Med tillägg av mycket annat: begåvning för teckning, harmonisinne, nervös disposition el. rentav psykopatisk bl.a. – måhända, i högre grad än man är van att tro, yttre påverkan under uppväxtåren. Spelar kanske arvsfaktorer i rent formellt avseende här in? Mycket troligt. Man träffar ofta på likhet i handstil hos skilda generationer, fastän karaktären inte överensstämmer.
Så skulle du ha lagt bara ett drag i din karaktär ner i din handstil – det ytligare formsinnet. De andra (yttre) faktorerna som utbildat den är mig okända.
Grubblande man – skapande man – starka man, veka man – man från ett annat århundrade.
Blad
. Det har varit mänskor omkring mig o. samtal, livliga diskussioner. Det har intresserat mig – men endast en människas rörelser är människans rörelser för mig nu – o. endast en människas röst är människans röst – (o. henne får jag inte höra).
Du rör vid tingen när jag handskas med dem. Din gestalt är framför mig i rummen där jag går, där den aldrig har satt sin fot – o. likväl! Där är någonting som gör ont någonting jag inte förstår – ett tonfall i ditt brev, ett litet drag i din handstil är mig så fjärran, som kom det från en annan tillvaro, är så främmande för hela ditt väsen att jag inte vill kunna sammanställa det med dig. Det vållar mig smärta.
Jag har varit ganska sjuk idag – men ändå hållit bättre ut än ofta förut. När jag nu ligger i sängen är det som runne tingen sakta ifrån mig – som runne de alla ut i ett stort hav där det ständigt böljar. Jag längtar inte mer att fasthålla de fina trådarna från dem. Och mänskorna flyter bort i ett overkligt töcken.
Men dina drag lyser ännu fram som belysta av strålarna i en molnreva. Så klart som ett plötsligt frambrytande sken belyser ett landskap med alla skuggor o. konturer. Skall jag övervinna alla frågor?
Är det enda vi lever för, det enda som står kvar för oss av livet detta: att några gånger ha hört en ton bakom tingen, som inte hör den synliga världen till – en underlig musik i tillvaron som ingen av oss förstår. Som aningen om en fullbordan, som inte här kan fullbordas – eller bara som en fläkt, en andning om ett skeende, som är för stort för oss att förstå? och ännu något annat: detta att en människas närvaro för en kort stund har skänkt högtid åt allt omkring en? Är det allt det slutliga vi har kvar?
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
.
Jag har varit borta 6 dagar – jag trodde nästan att jag så småningom hade lyft allt om dig utanför mig – allt det konkreta – fastän du ändå lever i varje skrymsle av min själ.
Jag har kommit tillbaka – jag ser stigarna som du gått, träden som du sett, rummen där du rört dig – en enda gång! – o. jag känner att min själ är en enda ropande längtan efter dig. Du är i det jag ser o. hör o. förnimmer – du är också mot min vilja. Jag förfäras i kväll över de bottenlösa djup av sammanhang mellan mänskor – utan förklaring, utan förvållande, men ofrånkomligt [ ] som naturens egna sammanhang.
Trots min visshet om mycket som skiljer oss – i miljö, tankesfärer, föreställningar – kanske också i djupare ting – väller det fram därunder allt starkare detta bottenlösa, detta utan all reson som färgar tingen omkring mig o. förenar mig med sammanhang utom det synligas o. begripligaste räckvidd.
Augusti 1931
.
Det sker ibland något sådant, som hörde man en orgelmusik som inte är av denna världen. Är det bara detta som vi lever för? Är det, som är av »denna världen» ändå alltid, alltid en besvikelse – stannar det vid en längtan som inte tillfredsställs. Men detta andra – som det inte finns ord för att uttrycka – som stannar vid en aning, en [ ] en doft – som ligger i ett enda ögonblick, så intensivt, att det är mer än vi förmår omfatta – skall det ge oss möjlighet att gå vidare.
Blad
. Jag har varit i en sådan underlig ångest i dag för en mänskas. Den atmosfär han lever i – teaterns – är inte den rätta för en ung människa. Fastän jag endast flyktigt snuddat vid den dessa dagar – inte vid honom – har jag fått en sådan intensiv känsla därav. Ingen kan leva i den utan att i någon mån ta märke därav. Skall han bli mer o. mer främmande för mig? Skall det ytliga i hans natur – för där finns något av ytlig form trots allt det andra – växa till allt mer i en atmosfär, där allt är ytlighet, sensation [ ] nästan allt – han som är i en ålder, då man lättast formas av inflytelser. – – –
Du grekiska gosse – du har något alltför rent – något alltför väsensfint från den allra första början för att du skulle få besudlas. Det ger mig en underlig vånda att tänka på detta – en vånda som jag knappast förstår o. inte kan hjälpa – –
Dock har du på något sätt varit avlägsnare från mig de sista veckorna (för det mesta). Men det finns rottrådar där vi alltid hör ihop, o. det är den förbindelsen som vållar min smärta.
Jag har varit i H:fors ett par dagar. Det hände något en kväll. Jag talte i tel. till den andra människan i mitt liv – som varit ovanligt långt borta den här sommarn. Avståndet var så långt att rösten delvis förvanskades – o. likväl. Han sade »Jag har tänkt komma o. hälsa på dig hela sommarn men inte kunnat resa någonstans alls.» Hans tonfall var så hjärtligt som det knappast någonsin förr varit – det var en starkare värme mellan oss än det brukat. Det gav mig på något sätt en trygghet, en fond att bygga på. Det andra – som skulle varit det stora – ger mig nu bara bekymmer o. smärta.
September 1931
Människors samband är ändå rikare än man tror.
Där finns trådar som man inte har anat
Låt oss tänka att det mesta:
miljö, åsikter inflytanden [alt.: behov]
anlag, tendenser, syftning
går åtskiljs
o. det finns ändå kvar ett outgrundligt
odefinierbart, ljust o. varaktigt samband
Är det en ton över samvaron?
Är det en möjlighet att nå långt bakom
tankar, åsikter, tendens
ta förbindelsen på en annan mark?
Ingenting erotiskt
– icke ett stänk av någonting härav – –
Är det möjligheters rikedom
i två människor
blott ett förstår o. ett känner
utanför tankens o. [ ]s område?
Människorikedom –
–
En bokskog
grön dager
ett silande ljus
Glada frågor
lekande infall
solljus- o. skugga.
Det faller ett regn
en lummig bok
allvarligare samtal
mera förtroget
– Två soliga stenar
slätten framför oss
Skåne.
Klargula, mejade fält
gårdar med lövträd
vita o. blågråa moln
skymt(en) av en ås vid horisonten.
– solen sjunker mot afton
– Tillbaka.
En stilla kväll.
Två män, ett bibliotek
Den ena (min kamrat)
saklig, reell,
känslig också
grubblande, komplicerad
– dock på verklighetens grund.
Den andra fin, överkänslig fordrar allt
söndertärd av självgrubbel
– fast kraftig till det yttre.
Ett förtroende som meddelar sig
– en underlig kontakt
Hur är denna röst, detta väsen
som jag aldrig känt förr
– mig egendomligt bekant.
Jag är långt borta
två dagsresor från mitt hem
i en stad jag aldrig sett
hos en man som jag har råkat
för 9 år tillbaka
– med en man jag samma dag
icke visste något om
o. dock är jag hemma
– ingenting av främlingsskap
– inte främmande land
språk
intemiljö
Jag är lika van o. trygg
som i mitt eget hem
– två dagsresor (därifrån) borta – – –
H. R.
.
Det är en så underbart vacker dag – jag har inte vetat på länge om det har varit vackert eller fult, jag har varit så långt borta, på långt tyngre o. hårdare vägar. Men jag vill känna det idag – – –
Jag såg det redan i morgse när jag vaknade – det är något alldeles särskilt med dessa sista eftersommardagar. Ljuset över träden, det första solljuset, det kan inte beskrivas. – – – – –
Det gick ett par timmar. Det steg en genomskinlig blåaktig rök mellan trädstammarna från en eld, där min Far brände torra grenar i skogen. Allt ljudlöst stilla. Den blåa röken, solskenet, träden – allt var något som inte var – men var till outsäglighet – –
Det kommer för mig några rader, som spelat en viss roll för mig den här sommarn – av Holger Drachmann
»Agnes von Graben, træd in, træd in,
Her ligger en man på sitt Leje!
Da Haaret blev Aske om Rosens Kind, da mødtes igen vore Veje.»
Jag vet inte om det berör något visst i mitt liv – jag kan inte säga det säkert. Kanske. Men det berör snarare (på ett visst sätt) hela mitt liv, eller någonting i hela mitt liv.
Det finns intet i stundens fullhet som kan förliknas med detta som inte kom, men engång skall komma i en annan form! Icke den mest brinnande sekund i nuet kan förliknas vid detta, det outsägligas o. ofullkomnades fullhet. Det som alltid är högre o. onåbarast, men som engång skall förverkligas – vissare än den vissaste visshet.
– – – Det är vitt solljus över grenar o. barr – septembervitt. Det är som en stilla festlighet, som en helgelse före den stora prövningens o. lidandets tid – före kölden.
Oktober 1931
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
Natten mot .
Må ödet strama allt hårdare omkring mig
– fortare bristning.
Icke en utsikt
– inte framgång i strävan
inte stöd ifrån andra
inte förståelse.
Järnhänder kring pannan
– bara anspänning
– bara hålla ut
– kämpa för det hopplösa
Äntligen kommer
befrielse
bristning – – – ?
Blad
Jag önskar en ton
så utdragen, så fin,
mellan två (mänskors) själar
Bara en ton –
men den nekas mig ju alltid.
– Andra vågor slår upp
andra
andra minnen
tidigare
Mäns blickar
mäns tankar
Jag har känt dem omkring mig
men hur likgiltigt är det mig inte
Det är som livet hade en massa skikt
våning ovanpå våning
Det som rör sig underst
känner ingen uppe
Det är som om det fattades en länk
som en förbindelse emellan
Skilda mänskor rör sig
i skikten.
Jag längtar något stålhårt
glänsande
o. ändå med en vek ton under
man knappast kan förnimma
som en aning.
Det var nyligen
borta
Strålande dagar
fjäll i höstsol
klara färger, hårda färger
Glomma tindrande blå
– –
En afton
det talas
kärva män
grubblande män
varma, förstående (män).
En mänskosjäl i en kort replik.
Mitt element
– –
En förmiddag på höjden.
Fjorden
staden
blå luft
ett svagt dis
några hustak nere brinnande röda
November 1931
Den här hösten har det ju fallit över mig mer än vanligt på en gång – det har varit upplevelser av de mest olika slag. Och ändå vet jag inte om något i sig självt har varit något större, åtm. vet jag att min gamla fiende meningslösheten ansätter mig lika mycket som förut – att hela detta brokiga virrvar av händelser, korrespondenser (några) sammanträffande o. s. v. förefaller så underligt tillfälliga, så litet sammanhörande med mig själv i grunden, att jag inte kan se dem som annat än en besynnerligt hopfogad matta, utan en inre betydelse bakom. Nästan alla de människor jag råkat närmare har kommit mig till mötes mer än någonsin förut i mitt liv – jag har liksom haft en känsla av vänskap och värme var jag rörde mig utomlands. Varför skall då denna meningslöshetskänsla gripa mig likafullt, som förlamar hela min handlingskraft och min vilja? Det måste finnas en meningslöshet i detta i alla fall bakom ytan av det som sker.
Jag minns ofta dagen i Lund. Den var något underbart helt i sitt slag – inom sin begränsning. Allt kändes som en vila, en befrielse, en glädje – en skön lovdag utan plikter eller bekymmer. Jag tror att det var för att vi båda uppfattade den lika som den blev så sällsynt harmonisk. Jag önskar intet till eller ifrån, blott att den hade varit längre. V. har också skrivit till mig något liknande. Jag förstår att det verkligen hade en betydelse för honom att jag stannade i Lund.
Av mina Lübecksbekanta har jag haft en liten korrespondens med en ungdom, Meyer, tysk, men student i Sverige. Han har översatt en del dikter i min mellersta diktsamling. Egentligen är han medicinestuderande, på faderns önskan. Han tycktes fattat en viss vänskap för mig – skriver rätt ofta. Tror att min egenskap av författarinna också tilltalar hans fantasi. Hans far är jude. Det intresserar mig litet att lära känna detta främmande inslag i ett psyke, som jag aldrig förr råkat på. – Med Ruben G:son Berg har jag växlat ett par rimhälsningar i sammanhang med böcker. Med honom skulle jag gärna fortsätta en kontakt, dock finns där även vissa aber! – Från Freuchen och Løkken har jag inte hört något. Lauesen har sänt mig en bok.
Osloresan var på visst sätt mer givande, i allvarligare mening, än Lübeck. Det var en liten festlig sammankomst efter mötet med den norska föreningens styrelse. – Kristian Elster, Kent, Sigmun Rein, Stein Balstad utom Fangen. Tonen tilltalade mig. Det var någonting målmedvetet, kärft, intelligent, men på samma gång varmt och mänskligt förstående över alla dessa norrmän. Att höra dem diskutera, särskilt Hoels nya bok, det var en upplevelse! Endast Rein kom jag i närmare beröring med; samtalet var mest allmänt.
Hela följande förmiddag var jag tillsammans med Kent, mest uppe på Holmenkollen. Han var i någon mån den enda besvikelsen på hela hösten. Det är mycket svårt att komma underfund med honom. Han är ena ögonblicket sluten, nästan avvisande, det andra har man känslan att han sträcker ut handen emot en. Det var kanske för att jag hade väntat litet som jag kände mig besviken. Vi hade haft det härligaste tillfälle till samtal där uppe på åsen, men ändå blev det inte mycket. Jag kan inte riktigt förklara varför denna missräkning berört mig så pass. Möjligen kommer vi dock ännu att ha förbindelse. Jag har lovat att om möjligt recensera hans nya bok, som han sänt mig. (Tyvärr är jag inte riktigt tilltalad av den. Det gör mig nästan dubbelt ont). Vi är alldeles otroligt olika i många avseenden och ändå tror jag att det just är ett psyke av hans slag jag just nu kunde behöva ha ett utbyte med.
Från Rein har jag även fått två böcker. (Om jag inte varit med Kent den följande förmiddagen i Oslo, hade jag sannolikt tillbragt den med R.). Han tilltalade mig nästan mer personligen än som skriftställare. (Han är novellist). Dock finns det även i hans böcker ett starkt sannings- och rättvishetskrav, som jag tycker om, ställvis också en stor känslighet. I bredd med Kent är han dock mycket mer okomplicerad.
I Stockholm råkade jag Karin Boye. Det var mycket givande, hon är verkligen en förtjusande människa. (Hennes nya bok är jag tyvärr inte vidare anslagen av.)
– – – Mänskor, mänskor – nog finns det mänskor, var och en en värld för sig – och ändå är alla så långt borta. Jag ser dem alla för mig som bakom en ridå, alla dem jag nu lärt känna – ingen av dem har ändå den fullaste realitet för mig.
Jag har skrivit en del brev den här hösten, har korresponderat med några av dem jag här nämnt, och jag vet att det varit av mina mer harmoniska timmar. Och likväl vet jag innerst att det knappast hade någon betydelse att jag skrev just till dem; det kunde lika väl ha varit till någon alldeles annan, blott jag visste att den gärna tog emot det och även besvarade det.
En enda människa är det som har ett slags realitet för mig. En skugga förföljer mig. Om han inte hade visat en liten reaktion, när vi sågs engång, hade han säkert stannat kvar – på ett särskilt plan – i det undermedvetna. Nu förföljer han mig. Är det det ordlösaste jag varit med om? Jag vet icke. Kanske skall han snart igen gå tillbaka till sin plats – i det undermedvetna. Blommorna i [ ] är så underligt avlägsna. Vi kommer ju inte att träffas – – – –
December 1931
.
Jag drömde –
nej det var ingen dröm – men det kunde ha varit.
Vi dansade en dans
– en gammal fransaise eller var det en gavott
med många, många turer. . . .
Det var sal bakom sal med matt glänsande kristall
och blå skymning.
En knappt hörbar musik
spröd som från gamla gitarrer.
Det var mänskor omkring oss,
vandrande, dansande,
men vi var ensamma vi två,
vi hörde eller kände ingen annan.
– Du var klädd som jag ser dig från gamla porträtt
med pudrat hår och spetskrås och djupblå sidendräkt,
dina ögon …
Din mun var som sluten om en gåtfull hemlighet,
dina läppar vibrerade osynligt.
Jag minns inte allt …
Men vi dansade –
Jag vet att det blev tyst
så ljudlöst som i graven omkring oss.
Jag vet att alla färger
alla människor försvann,
Jag vet att du förde mig så säkert och tryggt
som man dansar mellan hundrade allena
– och jag visste att den dansen var vår enda.
– – – –
Jag minns att vi dansade …
Din blåa sidenärm låg lätt emot min arm,
som låg den där utan att förnimmas.
Du lyfte mig och bar mig under turernas lek,
men jag vet icke av din beröring …
– Dock visste vi att dansen var livet –
Vi följde varje tur som en helig ritual,
varje rörelse som föreskrevs av regeln.
Vi var fyllda av vårt värv,
av vår tysta offertjänst.
Och vi dansade …
Men allt hetare flöt under rörelsen vårt blod,
alltmer ångestfyllt blev varje tecken.
Vi såg ej mer varann,
som i yrsel och extas
vi kände varandra i var darrning.
– Och mekaniskt och blint vi följde varje tur,
varje steg, varje gest
bland paren som ingen av oss skönjde.
Då kände vi båda en spänning som till döds –
en fjäder som engång måste springa …
Det dånade omkring oss som lågor från ett bål,
det blev ökengult och svart,
det blev kvävande mörkt
– då försvann du
– och jag vaknade ur drömmen. .