1916

Januari 1916

Grönt häfte. Dagboksanteckningar. 1913–1917

Den 30 & 31 jan. De stunder då en mänska tvivlar på sig själv äro säkert de bittraste i hennes liv. Under den gångna månaden har jag mer än på mycket länge haft känning av vad det vill säga. Dock äro dessa ögonblick nu övervunna, lyckligtvis!

En vinning har jag dock haft av dem. De ha fört med sig ett slag av självkritik, som förr endast flyktigt föresvävat mig och aldrig riktigt fått rotfäste. I samband härmed har det fallit mig in, att den bild jag gett av mig själv i mina dagboksanteckningar kanhända inte varit fullt sann, inte därför att den vore överdriven åt något håll eller rent av uppkonstruerad utan därför, att jag alltid blott framställt det väsentliga, det som s. a. s. utgör själva grundtonen hos mig och helt och hållet förbigått ytligare karaktärsdrag, som för andra mänskor äro kanske t. o. m. mest påfallande och som för mig själv inte äro fullständigt utan betydelse.

En mänska, som ser mig så ofta som tant Margret – vi träffas ungef. varannan dag – har inte i stort sett mer aning, om hurudan jag verkligen är, än en, som endast någon enda gång varit tillsammans med mig. (Icke ens mina egna föräldrar ha det ju – beroende på att jag är så grund-olik dem att det för mig vore omöjligt att visa dem mitt verkliga jag med dess svårigheter och dess behov, blott för att bli missförstådd. Ännu vet heller icke Mamma något om vad jag detta sista år har genomgått – ännu icke lyckligtvis, men jag skall knappt kunna dölja det längre helt.) Av mitt yttre uppträdande skulle ingen i ringaste mån kunna sluta sig till mitt verkliga själstillstånd.

Då jag är tillsammans med andra, är jag alltid så tämligen slattrig och uppsluppen och skojar bort det mesta som sägs. (Det är nog för mig en icke alldeles värdelös gåva detta att kunna se ironiskt på saker och ting och sålunda, isynnerhet i andras sällskap glida över mycket av det som är allra svårast genom att dra fram det löjliga däri och slå bort det hela med skratt.) Utan tvivel måste jag förefalla andra mänskor vad man kallar glad!! Jag gör inga ansträngningar för att synas sådan; det går alldeles omedvetet. Delvis beror väl detta på en naturlig reaktion – om också denna är ytterligt ytlig – för ensamhetens täta stunder av svårmod, delvis kanske på att det är mig så utomordentligt pinsamt att visa mitt inre för folk. Och vore jag sannare mot mig själv i andras sällskap skulle jag nog vara absolut olidlig att vara tillsammans med.

Jag vet mycket väl att de flesta med mina behov – och kanske mindre behov än jag – inte skulle ha stått ut så här länge. Min förmåga att tåla och försaka att tro på det omöjliga i framtiden är av naturen nästan fenomenal – mitt liv sedan sjukdomen (och delvis redan före den) har ej varit annat än en enda oavbruten försakelse. Sättet på vilket jag känner allt det bittra är isynnerhet det anpassat för att jag skall kunna tåla.

På många år har det ej funnits ett ögonblick då jag hade varit glad; den tärande sorgsenheten inom mig är alltid konstant, om den än gör sig märkbar mer eller mindre, men t. o. m. under denna vinter har det ofta gått hela dagar utan verkliga svårmodsutbrott, och även svårmodet är i regeln mera av tärande, sakta sönderslitande art än av våldsam.

I timtal kan jag ligga och tänka på de mest likgiltiga, obetydliga saker, så kan bitterheten komma över mig på en gång, men ibland redan om ett ögonblick åter lämna mig. Det är som glede jag omedvetet över det svåra och kände endast tomhet, liknöjdhet – – – – – – –

På samma sätt kan det förklaras, att jag är i stånd att vara utan att läsa eller skriva, att göra någonting överhuvud och bara ligga, ligga – – – – – – Behoven tvingas av sig själva att stanna på djupet – dock aldrig för längre tid, vanligen blott för en stund – därför att de så måste – – – – –

Men ve de ögonblick, då allt detta på djupen tränger fram och de ögonblicken komma nog ofta! – – – – – Mitt tålamod skall ej kunna räcka oändligt – – – – – –

Såsom jag kunde ana har min kärlek till tant Margret ånyo mattats av, skymtar endast fram något ögonblick. Tidtals lider jag av att hon ej det ringaste kan förstå mig mer än jag ville erkänna. – Jag har icke sedan jag var ganska liten känt ett så starkt behov efter någon, som kunde stödja och hjälpa mig – den sista tidens svåra ögonblick ha nästan hotat att spränga mig – – – – – – Men Synnöve är alltför upptagen för att hinna skriva ofta, och det finns ej någon annan.

Hur skall det gå? En aning säger mig att det lidande som är utan gräns, som icke för stunden kan tvingas tillbaka ännu förestår – – – – – kanske i nära framtid – – – – – –

Februari 1916

Den 28 & 29 febr. Det tyckes mig ibland som vore jag en av dem hos vilka allt det som betecknar överkultur, icke en yttre formkultur utan en andligt-lekamlig överkultur hos mänskligheten, hade tagit gestalt. Det är som utgjorde jag en typ för denna utlevda del av mänskligheten, denna del mot vilken det vore välgärning och mot vars efterkommande en oavvislig plikt att på engång släcka ut dess tynande livslåga.

– Går man riktigt till grunden, så utgör ej denna del den allra största! Stadslivet (även det en kulturform) är en av de främsta faktorer som bidragit att man numera blott sällan utom landsbygden finner en mänska som är fullkomligt frisk vid över 40 år. Åt vilket håll man än vänder sig möter en alltid samma elände, det elände vars orsaker kunna sammanfattas i begreppet överkultur. (Denna tar sig allmännast uttryck i att påtvinga mänskorna ett överhövan ansträngande, alla kroppsliga som andliga behov undertryckande arbete i instängda rum. Därest icke detta arbete i en del fall just går ut på att låta en mänskas särskilda begåvning komma till användning och utvecklas i högsta möjliga grad, men förhärjar lika fullt emedan det då leder till överdriven kraftutgivning. Och allt detta arbete länder icke ens enbart till mänsklighetens välfärd! Vanligen är detta arbete en mänska påtvunget för att denna skall kunna uppehålla livet, stundom av omotståndliga andliga behov eller av andra mer tvivelaktiga drifter). –

Fastän jag ser och känner allt detta synes det mig knappast mer ens tragiskt. Längtan efter förintelse är den enda allt behärskande känsla jag erfar.

Yttringarna av överkultur hos mig själv äro även de andligt-kroppsliga. (Det kroppsliga och det andliga står som känt i så nära samband att det enas tillbakagång knappast kan undgå att återverka på det andra.)

De kroppsliga yttringarna bestå i att hela organismen tyckes upphöra att funktionera d.v.s. funktionera endast med stor möda. Genom den fullständigaste vila och avhållsamhet från allting skulle jag kanske för någon tid delvis kunna återvinna mina krafter – och det är ju också allt skäl att med det snaraste pröva detta medel, eftersom jag måste leva, (för mina föräldrars skull), ännu så länge – men att jag skulle kunna behålla dem för alltid är nog otänkbart. Det material varav jag är byggd var redan från början uttjänt. Så snart ringaste möjlighet att orka med något finnes, arbetar jag av omotståndligt inre behov oerhört mycket mer än jag går i land med. (Härvidlag spelar arbetets, i vissa fall nyttiga men vanligen så ödesdigra, stimulerande verkan en stor roll, i det jag icke känner tröttheten förrän efteråt. Illusionen att tro sig kunna är ock ofta rätt häpnadsväckande.)

På det andliga området skönjes denna nedärvda överkultur i ett ytterligt förkonstlat och komplicerat själsliv överhuvud. Det tar sig uttryck i behoven, i de mångfaldiga formerna av lidande, i sjukliga fantasier, överdrivna sedliga krav, tärande grubbel och ständiga olösliga konflikter. Tilläggas kan ännu att åtm. för tillfället all min tankekraft är så gott som förlamad.

Det är en underlig känsla denna av att vara utlevad – – – – Efter en vecka fyller jag 19 år, men det tyckes mig att jag levat i oändlighet. Säkert har jag nog ock genomgått mer än de flesta vid min ålder. Det är så länge, länge sedan jag kände mig ung. Jag minns tydligt att jag var mycket gammal redan då jag fyllde 15 och 16 år – – – – – – – –

Mars 1916

Den 24 & 25 mars. På hela denna månad har jag ej varit rätt frisk, d. v. s. har lidit av tillfälliga störingar utöver de konstanta allmänna. De tilltänkta kraftåtgärderna gent emot de sistnämnda ha därför ännu ej kunnat bringas i verkställighet. Dock skola de [alt.: skall det] ovillkorligen bli det [alt.: ske] så snart jag åter är vid mitt vanliga, ty en förändring måste det bli, komme den ock att vara endast en kort tid såsom sannolikt är!

Det har varit mycket intressant att iaktta mig själv under denna månad. Mitt själsliv har visat de mest växlande yttringar. Och krafter som jag förr endast haft en obestämd aning om ha framträtt därur.

Tidtals har jag visserligen levat i detta förfärliga marbundna tillstånd, som jag de senaste åren fått erfara varje gång en förkylning el. någon annan tillfällig störing lagt sig till det allmänna eländet. Men däremellan har jag levat nästan som i en förtrollning, plågsam och ljuvlig på en gång. Ömsom har jag varit till ytterlighet överretad och överkänslig, och alla de motsägelser och problem, särskilt inom det etiska området, som jag grubblat och åter grubblat över de senaste åren, ha hopats sig i oöverskådliga massor, trängt sig på mig och vecklat in sig inom varandra till ett kaos med varken början eller slut. Aldrig har det varit en sådan hetsjakt i min hjärna, aldrig då den därtill varit nästan urståndsatt att samla och kombinera!

Ömsom har det åter varit som om hela min varelse nästan sjudit av underbara, berusande vårkänslor, sådana jag förr knappast anat. Det har känts som om alla safter inom mig stigit, våldsamt, oemotståndligt, fast sedan åter måst sjunka tillbaka i brist på luft. Det har varit en skärande kontrast att känna sig liksom till brädderna fylld av spirande liv samtidigt med den ytterligaste kroppsliga och andliga utmattning.

Jag har ännu inte kunnat göra mig reda för innebörden av det stämningsliv som därjämte tidtals fyllt mig nära nog till övermått, så att somliga dagar varje t. o. m. den obetydligaste händelse eller syn s. s. ett ljud, ett tonfall, ett moln en solreflex medfört en obestämd erinring och kommit någon av de inre strängarna att dallra.

April 1916

Den 11 april. De två senaste veckorna har jag varit i H:fors, och för första gången (troligen) har något gett mig mera än jag hade väntat. – Det är något så nytt och underbart för mig att veta att jag betyder något för andra, att känna hjärtlighet strömma emot mig. Visserligen har icke detta kommit över mig alldeles plötsligt. Jag erfor det redan något litet sista våras, och genom min vidsträckta brevväxling hela detta år – den brevväxlingen som egentligen varit de enda bestående ljuspunkterna i min tillvaro under den gångna vintern – hade det ju redan blivit mig alldeles klart att jag ej var fullkomligt likgiltig för alla andra än mina föräldrar, men genom resan vann jag s. a. s. ännu mer påtaglig bekräftelse därpå.

Till alla dessa: Synnöve, Daggie, Ester, Rakel, Eva Wasastjerna, Mecka, Gunnel, Mana, Majlen och – Eva Törnwall är mitt förhållande olika och jag skall måhända ingå närmare därpå en annan gång. Ingen av dem står jag dock verkligen nära, så att jag helt kunde giva mig åt någon och veta att bli fullt förstådd. I allt det som för mig betyder mest står jag ännu fullkomligt ensam. Men det känns ändå som om en varm fläkt blandade sig i all den isande kyla som annars strömmar emot mig oavbrutet, en varm fläkt som tränger in i mig och värmer hela min varelse, varje gång jag får ett nytt bevis på att jag har vänner.

Maj 1916

Den 31 maj. Ja, legat har jag minsann, men annorlunda är jag knappast. Dock var det nog så obetingat nödvändigt att jag låg; hade jag ej gjort det skulle jag troligen nu varken varit i stånd att stå eller röra mig längre. Att nyttan av liggandet ej var vad den hade bort berodde på att jag trots nästan oavbruten kamp inte lyckades förhindra att det liksom sjöd av tankar i min hjärna – visserligen allt splittrat, fragmentariskt, i en enda röra om vartannat. Detta oavlåtliga hjärnarbete är kanske min värsta fiende, och jag är inte stark nog att besegra den. Det går endast någon gång med yttersta möda en halv timme eller så. Ja, eländiga kräk äro vi alla, gunås!

Jag har undrat hur det riktigt står till med mitt eget »selv» – med min särskilda individ – då jag så väl kan gå ihop med och anpassa mig efter de mest motsatta personer som t. ex. Eva T och Edith Nyberg, Majlen Mecka och Eva W. Vad jag anser, behöver och längtar efter går åt så många skilda håll, ja t. o. m. rakt motsatta, och är delvis ännu så oklart, att alltid något därav sammanfaller med dens behov och läggning jag för tillfället resonnerar med. Dock måste jag göra mig den rättvisan att jag nog oftast, och isynnerhet vad åsikter, som ej beröra känslolivet (om nu dessa fullständigt kunna avskiljas) beträffar, bryter mig rätt skarpt mot de andra. Men i alla fall känner jag det som jag vore sammansatt av en sådan mängd olika individer, ja som det rent av funnes hos mig en liten bit av var och en av de andra att jag nästan har svårt att urskilja ett eget jag. Hur skall det nu gå i längden? Skall jag helt och hållet splittras bort? Dock är det i grunden ej detta att jag mottar intryck av så många olika mänskor som är faran, ty detta skulle egentligen blott göra mitt eget jag rikare och starkare genom att det tvingas att framträda och reagera mot de andras utan det att jag fysiskt är för svag att kunna egna mig så mycket åt inre betraktelser och självrannsakan som därjämte vore nödvändigt. – Eländet griper in på alla områden och lämnar intet område öppet för mig – – – – – –

Juni 1916

Den 30 juni. Under flere veckor har, då jag vilat eller varit ensam, intet annat bundit mina tankar än den förfärliga händelsen, Kurt Malmbergs plötsliga dödsfall i hjärtslag – – – – – – – Detta naturligtvis för tant Margrets skull. Åter och åter har det stått för mig vad hon måste ha genomgått – så långt detta överhuvud kan fattas – – – – – – – – Jag har förr ej så mycket tänkt på vad en människa betyder för en annan. – Jag vet att hon nu måste ha slitits sönder så småningom. För de flesta mänskor har nog lidandet i livet intet mått – – – – –

Mycket har livet gett tant Margret och mycket har det tagit. Det var ej allt ännu, när hon först lidit för andras skull missaktning och ovilja och sedan förlorat sin hälsa för livstiden. Hennes syn var då ännu trots allt mer ljus än mörk och ännu älskade hon livet – hon hade ju också Kurt, hennes allt – – – – – – Nu förstår jag att det sista band som bundit henne för hennes egen skull vid livet måste ha brustit, men vad det har kostat vet ingen annan än hon själv. – Kanhända skall hon ännu försöka leva för sin två andra barns skull, emedan hon vet att de behöva henne. Men det skall knappast gå; de betyda ändå för henne mycket mindre än Kurt. – En sak har jag mycket undrat: skall hon ännu tro som förr på en välvis världsordning – skall hon ännu tro att det finns en mening med allt – – – – –

Juli 1916

Den 31 juli. När jag blickar in i mig själv tyckes det mig ofta att jag möter nästan en avgrund av dy. Det finns hos mig en sådan mängd svagheter och intigheter som hålla mig tillbaka och som jag stundom är till den grad beroende av att till och med relativt obetydliga omständigheter på grund av dem kunna ha en nog så ingripande verkan. Kanhända har jag i min natur mer oväsentligheter än andra – jag vet det ej – men mycket, mycket svårare har jag i alla fall att kämpa mot dem än andra, emedan allt det väsentliga hos mig som eljes skulle ha att förkväva det oväsentliga fullständigt hämmas på grund av ogynnsamma omständigheter.

Naturligtvis finns det stunder då jag är tillräckligt stark för att det oväsentliga skulle kunna äga den ringaste betydelse för mig – antingen jag hämtar styrka från mig själv eller från det upphöjda utom mig – men däremellan är jag åter maktlös gentemot det. Till förtvivlan skulle det dock ej kunna bringa mig, därtill är min tro på mig själv alltför fast och orubblig. Men ett oöverstigligt hinder är det mig ofta och mycken plåga och mycket lidande bringar det mig.

På den sista tiden har det mer än vanligt hopat sig svårigheter för mig, om också ej så stora som dem jag dessutom alltid numera har att kämpa emot. Och dessa svårigheter ha merendels varit beroende av de svagheter inom mig själv jag nyss nämnde. – Jag har mången gång undrat om det andliga lidande man genomgår icke lämnar något spår eller ärr efter sig i organismen. Detta gör ju varje sår och annan skada man kroppsligen erhåller och hur mycket djupare tränger ej den andliga smärtan i regeln! Men säkert kan i själen ock gräva sig djupa ärr, fast dessa endast sällan (de största dock även ofta nog) komma till synes. Hur genomkorsade och söndrade skola ej då de flesta mänskosjälar vara – – – –

Augusti 1916

Den 30 & 31 aug.

»Ihr führt ins Leben uns hinein,
ihr lasst den armen schuldig werden;
dann überlasst ihr ihn der Pein,
denn alle Schuld rächt sich auf Erden.»

(Goethe)

Hur ofta har jag inte dessa senaste år erfarit densamma känslan, som talar ur ovanstående strof. Det är naturligtvis gentemot mig själv skuldmedvetandet är riktat. Det finns näml. ej (på några få undantag när) ett lidande, av dem jag dessa år genomgått, som ej skulle varit en ovillkorlig följd av ett föregående handlingssätt. Och dock är det endast skenbart jag själv är skulden därtill, ty varje handling har varit så noga övervägd att ingen enda kunnat bli annorlunda, om nämligen alla medverkande omständigheter även tagas i betraktande. Det som utgjorde själva grunden till eländet d. v. s., min utomordentliga fysiska svaghet, kan för övrigt ej ens skenbart återfalla på mig själv. Om livet hittills gjort mig till fatalist vore det ej underligt, ty dömer man åtminstone det sistförflutna viktigaste skedet ojävigt är det blott det s. k. ödet som därvid kan anklagas för vad som genom mig har mot mig själv blivit begånget.

Det intresserar mig att göra upp ett slags sammanfattn över [alt.: av] dessa sistförflutna så gott som tillspillogivna år.

Förarbetet på undergrävandet av kroppskrafterna skedde naturligtvis så småningom. Vintern 1912–13 kände jag mig ännu helt rask, men senare på våren skönjdes redan fullt tydliga bevis på att en undergrävning ägt rum. De ständiga H:fors-resorna förorsakade av tandläkar- och näs-läkarbesök, till någon del även av teatern – den vintern och våren kännetecknas som bekant av mitt ryktbara teaterdille – hade nog därvid gjort sitt till.

Jag minns att mitt sinnestillstånd den våren och sommarn var i hög grad oharmoniskt, och därjämte började jag lida av en ständig alltmer tilltagande trötthet. När hösten kom hade denna avsevärt stegrats varjämte den bittra stämning som sedan dess nästan oavbrutet behärskat mig, (om den ock varierat till orsak och innehåll), då tagit sin början. Det var naturligtvis eldsvådan som hade vållat detta.

Dock räknar jag det egentliga stora svaghetstillståndet ännu ej från hösten, ty under den terminen fanns det ännu en och annan dag, då jag kände mig fullt frisk. Det var först strax före jul detta nuvarande tillstånd tog sin början.

Hur väl minns jag inte den dagen, eller rättare kvällen. Jag hade som bäst »oppsito» med Daggie, när den tröstlösa utmattning föll över mig, som sedan dess inte lämnat mig en dag.

Så kom den första svåra vårterminen, då jag upptäckte att hjärnan ej mera arbetade utöver ett visst starkt begränsat mått, och att det fysiska arbetet i motsvarande grad ställde sig outförbart. Då hade dock kanske ännu ett och annat kunnat göras med ett kraftigt ingripande d. v. s. en el. två månaders fullständig vila. Detta insåg jag själv mycket väl, (fastän någon annan ej gjorde det, men andra kunde ju heller ej veta hur allvarligt det stod till). Dock, huru skulle denna vila åvägabringas? Att vara borta från skolan och stanna på Grankulla hade inte varit den ringaste nytta med. Kamraterna skulle ha besökt mig, så något lugn hade det inte varit, det som ändå var första villkoret för vila med den nervösa oro, som alltid behärskat mig, och som vid minsta yttre anledning blivit mig övermäktig. I följd härav hade jag ej heller gett mig ro till vare sig att ligga eller vara sysslolös, det som varit andra villkoret för att jag hade återhämtat mig. Att gå ut att promenera fastän jag var borta från skolan hade dessutom varit mig en olidlig pina. Nej, att resa bort till ett vilohem skulle varit det enda jag bort göra, men något sådant ville Mamma ej ens höra talas om. Hon kunde ju inte, vare sig då el. senare, veta hur det riktigt stod till med mig – det kunde ingen annan än jag själv bedöma – men jag hade ej heller tillräcklig styrka att trots allt yrka därpå – då detta ju även var en ekonomisk fråga och den stora förlusten just varit –. Hade jag kunnat förutse vad som sedan skulle komma, hade jag dock naturl. gjort det. Läkarn ägde – förklarligt nog – inte någon gradmätare för min svaghet och yrkade därför inte ens på att jag skulle sluta skolan för en tid.

Så kom sommarn 1914 och inte heller då någon vila, om jag ock när skolan åter började var en smula mindre utmattad än på våren. Om det även för mig varit möjligt vilket jag betvivlar att låta bli att på nytt samla mig ett herbarium i stället för det som förstörts genom eldsvådan och att 6 veckor läsa franska för mig själv för att sedan kunna följa med högre kursen i skolan – (ett företag som ej kan uppskattas nog högt emedan de kunskaper i franska jag nu besitter enbart genom detta arbete varit mig möjliga att ernå) – vilka tvenne sysselsättningar den sommarn upptogo min tid, hade jag dock knappast själv till fullo kunnat bedöma hur långt det var gånget med min överansträngning. Detta nämligen på grund av min förutnämnda ödesdigra förmåga att för stunden kunna stimulera mig och uppskjuta verkningarna av en ansträngning nästan hur länge som helst, fast med den ovillkorliga följden att då få lida dem i mångdubbel måtto. (Säkert har jag ock i min natur en god portion sorglöshet, något som man eljes ej kunde ana.) I alla fall vägde enligt min tanke då nödvändigheten att få ägna mig åt de nämnda sysselsättningarna mer än behovet av fullständig vila, som därtill tack vare min nervösa natur ej ändå helt kunnat tillfredsställas. Kanske började jag ock då redan att förlita mig på den farliga tanken att jag endast hade ett år kvar i skolan och att jag sedan helt kunde få egna mig åt att återställa krafterna.

Hösten 1914 kom därtill ännu något som jag ej tagit med i räkningen och som gav en betänklig påstöt åt krafternas stegvisa minskning[alt.: nedåtgående], nämligen skriftskolan med de genomvakade nätter och själsstrider som följde den. Den bröt mig nu i fysiskt hänseende fullständigt.

Kom så den förfärliga vårterminen 1915, då det endast gällde att (ja, det hade jag gjort det föregående året ock, fast ej närmelsevis i samma grad) stimulera sig med andliga medel för varje lektion, för varje hem- eller skolarbete och hålla åtminstone de kännbaraste verkningarna på avstånd tills skolan var slut. För varje stund av kraftanspänning kom jag ett steg närmare branten. Jag förstod det inte då; kunde ej överblicka verkliga förhållandet i hela dess vidd. För mig hägrade endast vilan under det kommande året.

Det föll mig inte in att det kunde gå för långt. Jag insåg ej att då alla enskilda delar vägra att tjänstgöra och själva grunden håller på att brista, det ej mer är så lätt att bygga upp det förstörda. Talrika omständigheter tillkommo dessutom det följande året som hindrade återuppbyggandet. Men härom vill jag tala i anteckningarna för nästa månad.

September 1916

Den 29 sept. Det senaste året ja, det svåraste jag hittills upplevat! Det har tyckts mig att det knappast gavs något då, som jag ej skulle ha försakat för min hälsas skull utom kanske skenet att vara någorlunda som andra; (jag låg ju inte till sängs utan rörde mig ute). Men kanske det ännu fanns ett par saker jag bort avstå ifrån; jag skrev ju t. ex. några brev, åtminstone på hösten, och jag lagade några små julklappar!

Dock var det nog inte detta som främst hindrade mig att bli bättre; huvudorsaken låg nog däri att jag aldrig kunde vila ordentligt. För det mesta låg jag flere timmar om dagen utan att läsa eller göra något annat, men omöjligt att få en stunds verklig vila! Hjärnan arbetade oavbrutet. Än var det viktigare spörsmål som sysselsatte den, än rena struntsaker. Om kvällen somnade jag ej utan verkliga ansträngningar, blott genom att i timtal ligga och räkna ut de mest invecklade tal jag kunde hitta på. På detta sätt har det gått, att jag ej sedan 3 år tillbaka en enda gång vilat så mycket, att jag skulle känt mig utvilad; det har jag ej ens varit på morgonen när jag stigit upp. Även det senaste året har det sålunda gällt att endast leva på stimulering, d. v. s. utan yttre medel och naturligtvis blev detta för var månad som gått mer och mer ödesdigert.

På vårvintern framträdde på allvar rent sjukliga störingar och en i sanning tröstlös växelverkan tog sin början. Störingarna hade sin grund i det allmänna svaghetstillståndet, och detta åter kunde ej bli bättre, sålänge dessa fortforo. – Senare på våren följde så fyra veckors liggande till sängs, vars lysande resultat jag redan omnämnt i anteckningarna för maj.

Hade jag vetat vad som skulle komma, hade jag i juni och juli varit ännu mer återhållsam. Icke för att jag under den tiden var på något vis oförsiktig, tvärtom! Jag läste absolut ingenting och gjorde för övrigt intet annat än skrev några brev – det var brev som jag var skyldig ända sedan vintern – och sysslade alldeles obetydligt i trädgården. Men jag kände nog själv att jag ej någonsin vilade tillräckligt, och detta var så mycket mer beklagligt, som det undret då inträffat att jag verkligen kunde vila. Jag hade hela tiden för mig att under augusti skulle allt tas igen!*En väsentlig orsak till att krafterna just då sjönko så starkt – vilken orsaks betydelse jag inte först uppskattade, men som senare erfarenheter lärt mig inse – var den att jag i slutet juli hade flere obehag o. av dem föranledda mindre själsstrider att utstå. (senare anmärkn.)

I augusti hade emellertid svagheten ånyo nått över en viss gräns och övergick därför på nytt i direkt sjukliga yttringar. Tack vare förutnämnda växelverkan som åter begynte göra sig gällande har detta tillstånd fortgått ända tills nu, d. v. s. två månader, och läget ter sig hopplösare än någonsin.

Oktober 1916

Blad

Den 30 okt. Varför brister det inte – – – allting är färdigt, färdigt att rämna – – – – – varför brister det inte. Det finnes ej kvar av mig mer än en underligt förvriden skuggbild med en hjärna som när de intigaste intigheter och [   ]. Är då detta »selvet» det som återstod, när det tillfälliga, när hälsan svek – – – – Å, I obekanta ödesmakter, varför brister det inte?

Nej, ännu finns det väl något att härja och pina och slita i stycken – – – – – Och även om jag igen sjuknar i lungsäcksinflammation, så får jag nog inte ändå dö (se’n heller). Nej så vist är det inrättat, att den sista fladdrande lågan av liv skall nödvändigt hållas uppe [alt.: vårdas och pysslas om] för illusionens skull, föräldrarnas nämligen, att jag finnes till när allt som för mig eller andra haft värde ändå brunnit ned. Å vad var det för en djävul som skapte illusionen – – – – – När lyfter jag själv handen – – – – –

Ja detta var skrivet vid gnista av andligt liv, ett ögonblicks återsken av det som har gått av förmåga att känna och tänka och se sanningen – – – – – men selvet, selvet, det är liknöjt och lugnt, det tar dagen som den kommer, det längtar ej att kämpa, det är nyfiket och lätt stimulerat och fåfängt isynnerhet, det sysslar med de intigaste intigheter och det ler merendels och är glättigt emot andra. Lida kan det icke. Det har stängt alla dörrar för lidandet. – – – – – Ja, så står det till – – – ty mänskan är ändå ett underligt ting.

skriva någon gång om den stora skillnaden mellan nu och t. ex. 1913 med avs. å inre förmögenhetsresurser

November 1916

Den 30 nov. 1916. Under vistelsen här har jag ånyo varit i tillfälle att göra vissa iakttagelser betr. mig själv. – Det är för mig ej den ringaste svårighet att under veckotal leva fullk. för mig själv, men jag skall då ej heller behöva träffa någon annan. Nödgas jag även vara tills. med andra och därtill, såsom nu, vara nekad varje antydning till sysselsättning riktas mitt intresse ovillkorligen till en viss grad på dessa om de ej sakna varje beröringspunkt med mig. Jag tror att jag aldrig i ett sådant fall kan vara något annat än ant. kall el. varm. I de stunder då jag mer förmår samla mig själv, känner jag ju hur oändligt, oändligt fjärran jag står alla dessa mänskor och det är mig då en pina att alls nödgas gå ner till måltiderna. Men dessemellan har jag åter, ibland åtm. ett behov av att komma dem en smula närmare. Jag har själv en sådan intensiv längtan att få skänka sympati och förståelse åt alla som i något avs. beröra mig, men för egen del fordrar jag nog ock intresse i gengäld. Mitt behov av sympati är oerhört starkt – (kanhända egenkärleken dess. gör sitt till). Därför har det nog varit en liten smula bittert att leva bland mänskorna här – För dem existerar näml. ej (vet ej om det är typiskt för den finska naturen överhuvud) vare sig personligt el. psykologiskt intresse för andra än deras närmaste. Om de någon gång, av artighet söka visa sig deltagande låter det som den mest skärande ironi.

December 1916

Grönt häfte. Dagboksanteckningar. 1913–1917

Den 31 dec. Alltså, intet resultat heller av sanatorievistelsen – detta på den grund att ständigt nya störingar inträtt. Nu har jag ej mycket att förebrå mig själv. Allt detta är fullkomligt orättvist.

Men tiden har dock varit rik på erfarenheter, somliga av nästan oskattbart värde. Vad allt upplevde jag inte i ensamheten däruppe på mitt rum på Kuusela! Det har varit de första grundliga självuppgörelserna. Ännu återstår mycket att rannsaka – detta var bara början – men det har dock redan blottats avgrunder inom mig själv. Tyvärr är jag efter varje storstädning fysiskt ännu sämre än förut.

Egendomligt är, att jag, som sen 2, 3 år tillbaka är avgjord ateist och inga andra plikter erkänner än de självtagna, nu är nästan helt behärskad av de sedliga drifterna inom mig, som förresten alltid varit mycket starka. (Och dock, varför är det egentligen så underligt? Det olösliga sammanhanget däremellan är ju blott en antagen falsk föreställning. Ens övertygelse i trossaker och de andliga drifterna ha endast stundom och indirekt med varandra att skaffa.) Undrar i alla fall om det efter nuvarande moraliskhet skall bli en reaktion, troligtvis.

På den allra sista tiden har självmordstanken tagit s. a. s. mer fast form i mitt medvetande än förr – – – – – Så måste det ju engång sluta – det är klart; frågan är blott när – – – – – – – –*(Senare anm.) Något slags »plikt» att fortsätta livet har jag ej ens, när jag varit som mest moralisk erkänt. Om min känsla för föräldrarna hittills hindrat mig att dö, är detta en helt annan sak.