1942

Februari 1942

Blad

27–28 febr. 42.

Vit snö – bara snö och ljus – – –

Mitt liv har de 4 sista månaderna trängts samman till en enda härva av banala plikter och svårigheter, härledda ur de mest banala motgångar: tjänarinnans upprepade olycksfall och sjukdomar och hennes eljes mindre tillfredsställande pliktuppfyllelser.

För mig icke en rad eget arbete – sömnlöshet – spända nerver.

Men i natt bara snö och ljus –

Vinternatten vilar så iskall och frostig över jorden, som återspeglade den en urtidsvinter eller varslade den om livets undergång. Den har någonting av fullkomlighet i sin slutenhet och ändlöshet på en gång.

Vad kan förliknas vid stjärnornas genomträngande ljus och himlens svagt dunkelblåa skiftning eller vid det kritvita månskenet och de underligt tysta träden med sina blågröna skuggor en sådan vinternatt?

Snö, bara snö –

På förmiddagen är solskenet gnistrande vitt – men utan all värme – och jorden är en enda oöverskådlig vit nejd, där de infrusna träden står som skulpturer, orörliga med sin vita tyngd.

Allt är stillastående och väntan.

– – Väl att livet kan ha sitt dubbla perspektiv, när allt trängs samman lite för hårt för en och krafterna rent fysiskt sviktar.

En ändlös stillhet ute och omkring en, som meddelar sig åt ens inre och kanske löser nya krafter i det osynliga – – –

April 1942

30. IV. 42.

Underligt med oss som bara passivt kan kämpa för det vi anser rätt. Det kan vara en sådan underlig känsla av maktlöshet som griper oss. Vi kan bara under alla omständigheter vidhålla vår övertygelse och när det fordras av oss bekräfta den. Det känns ibland som att kämpa mot nästan övermäktiga strömdrag. Hela luften korsas av propaganda »propaganda», slagord. Ens egen röst drunknar i larmet och betyder ändå ingenting. Och likväl måste man hålla ut. Utan hopp om att nå ett »mål». När jag tänker tillbaka på mitt liv har det varit så nästan alltid. Det är som om allt skulle gå igen. Hela min barndom var det det ryska förtrycket. Man tyckte då att en framgång var utsiktslös, och ändå kunde inte en tanke på att »ge efter» ha fallit en in. Senare var det det alltmer skärpta finska förtrycket. Men lika omöjligt syntes det här att ge efter för en makt, som bara hade fysisk övervikt att åberopa.

Och nu – – Men allt är i omvälvning, och ingen vet ännu vad slutet blir i allt detta världskaos.

Och mitt i allt detta är det vår ändå – och jag upplever den verkligen i år – trots allt. Eller kanske just därför! En ständig anspänning i en viss riktning betingar kanske en viss avspänning i en annan eller kanske en större mottaglighet för andra intryck. Så förefaller det åtminstone nu, dessa sällsamt milda vårdagar efter den orimligt kalla vintern. Man älskar stigar i skogen, stenar och stubbar som just nu blivit befriade från snön, som aldrig förr. Det är i alla fall något oförlikneligt med jordelivet – trots kval och marter och meningslöst undertryckande och förintande. Det finns något av en förtrollning över skapelsen – som man kanske skall minnas därborta på andra sidan, hur man än kan längta dit. Undret att ha varit människa, som Heidenstam kallar det. Det oförklarliga.

Och hur kommer det sig att man älskar just en viss fläck av jordytan mer än andra? Att inga andra träd inger en just den lyckliga förnimmelsen som vissa tallar och björkar? De hör samman med en på något sätt och inga andra träd på hela jorden kan ha samma betydelse. Och ingen glimt av vattnet mellan träden – och inga blommor, som kommer upp varje vår just på en bestämd plats.

Vi är rotfastade också i det fysiska en kort tid av vår tillvaro.

Juni 1942

30. VI. 42.

Allt glider i en växlande ström.
Bilder födas
korsar varandra,
faller isär och förenas.
Liv födes ur livet ånyo
Tunga syrener
blåa violer
vita anemoner
– allt på engång denna underliga sommar.
– –

Men under alltsammans
glider andra bilder
– av det som har varit.
Obönhörlig
går dess flytande ström
under allt som är.
Mitt i högsommarn minns jag:
en röd nejlika i ett rum
purpurröd.
»Advent, advent
en port som står på glänt
till allt vad i ett jordeliv
av längtan mig har bränt» – – –

Inledning och fullbordan.
Hur blev det förflutna just nu levande?
Hur blev det meningsfyllt
efter 14 år?

Det var som ett sår då,
ibland en brännande gadd
oförståelig
hugnad och tortyr
– fast jag själv var utanför.
Men nu minns jag
varje varsam smekning,
varje lidelsemättad beröring
vart ord som sades,
varje ditt tonfall
– som var det igår
du satt i mitt rum vid havet.
Och utan all smärta
utan all oförklarlighet
att icke kunna gengälda
och icke få göra det – – –

Och du själv?
Ser den döde med ögon
klarnade i visshet
Kan du också nu förstå
utan lidande?

När du kysste mitt hår –
– Nattvinden susar i ekens blad
i den ljusa juninatten.
Det ångar en doft från ängar i blom – – –

Juli 1942

Den 27. VII. 42.

Solen har just gått upp någonstans
bakom trädtopparna
och bakom violetta små moln
liknande tunna flagor
Det susar i träden
soluppgångssuset
och måsarna kretsar i vita flockar över fälten
morgonhungriga
Lövmassorna i dälden är täta och mörkgröna
så täta och tunga
som nångång i forna år.
Ännu står blåklockorna stela och höga
spirean lyser vit – –
Någonting mognar
någonting klarnar, kanske
som de mörkgröna lövmassorna
någonting står ännu som de vajande blomstjälkarna
(i väntan), utan att mogna.
Gryningsvinden mattas.
Det [   ] några trastar
Det skrattar kanske
ett litet svagt skratt inom en mänska
över den oändliga fåfängligheten
att inte kunna ta tingen
som de ger sig till skänks.
Att låta de fulla skålarna stå orörda
och vänta på den lilla, lilla ädelstenen
i bottnen på ett [   ]
som är så svår att hitta.
Den där lilla ädelstenen
som är lösenordet för allt bundet
som ger liv åt allt dött
kan [   ]
– i vilken färg och form den än kommer
Den förtrollade [   ]
som öppnar dörren till livet.
Men de fulla skålarna än livgivande
och kraftskänkande också de
blott vi bruka dem rätt.
Blott vi vet att andas blomdoften
– – – att dricka saften
Livskonstens hemlighet är kanske just detta
att veta att dricka av hälsan som flödar
Nu stiger solen sakta
insekterna vakna
Och värmen stiger sakta
i nattfuktig luft

Augusti 1942

Den 7. VIII. 42 (Ur ett brev)

Jag har denna sommar mer än förr haft känslan av vad jag ville kalla det dubbla skeendet i ens liv. Det påtagliga och reella håller ju en i gång från morgon till kväll, de ständiga omsorgerna och det praktiska arbetet. Men under detta arbete går det en helt annan ström, som är sammanvävd både av det närvarande och det som varit. Och det syns mig ibland nästan omöjligt att skilja dem åt. Den »undre strömmen» är som ett enda sammanhängande band av både medvetet och omedvetet. Den är de farande vita skyarna på vårhimlen, den första berusande doften av våt jord, när det tjocka snötäcket äntligen har smultit eller den allra första vitsippan i fjolårsgräset. Ibland är den bara en svag guldrand på en molnflik i väster, när solen går ner eller de sista solstrålarna, som speglar sig i ett slipat glas. Den är nästan ingenting och ändå något outsägligt som gör livet värt att leva – Och med det gångna som flätar sig in i nuet är det på samma sätt. Det är det plötsliga minnet av en människa i ett givet ögonblick – och kanske inte ens fullt så mycket. Det är glimten i människas öga i ett visst moment eller tonfallet i en röst – ett ord som sades just då och inte kan upprepas. Överhuvud är det – egendomligt nog – lika mycket de döda människorna som varit levande för mig detta sista halvår, som de »levande», kanske i än högre grad. Och strängt taget är det väl egentligen så, att de »döda» blir för en mest levande först när de är borta. Oberoende av att det kan gå långa tider emellan då de inte är närvarande för en.

Mitt liv är – i yttre mening – alltmer kringskuret för varje månad som gått. Det mesta av hemmets vård faller på mig, då vi inte längre har något hembiträde, och min sömn är alltjämt otillfredsställande, så att jag inte orkar med annat än det nödvändigaste – men detta är ju redan ganska mycket i dessa tider! Att skriva är inte att tänka på, hur många idéer som än uppfyller en. Och likväl har jag liksom en fast grund i något av detta »osynliga», som går jämsides med det reella skeendet. Sålänge jag har skogen omkring mig och den omgivning som passar mig går det i alla fall på något sätt. Det syns mig ibland att ingenting annat än direkt våld kunde slita mig härifrån. Alla de många åren i Helsingfors, hur givande de än var i flere hänseenden, och säkert nödvändiga, kände jag mig till hälften som ett träd, som nödgas växa i kruka –

December 1942

31. XII. 42.

Midvinternatten är isigt grön,
månen en vit strimma.
Furorna står allvarliga och tunga
med en lätt snöskrud.
Vattnet blänker blåsvart.
– Många vägar går i vinternatten,
många tecken står på himlavalvet
svårare uttolkbara än någonsin.
Finns det en ensam väg
som går ända in i det obekanta?
Öppnar rymden sin famn?
Nalkas äntligen ett land bortom det synbara?
Icke frågar jag nu efter pånyttfödelse
– bara vila – vila –

Vinternatten bleknat över världsförödelsen
– livsförödelsen.
Må människorna kämpa vidare och bedra varandra
plåga varandra – leva på illusioner.
Allt är mig så fjärran.
Stjärnorna lyser så främmande,
evärdeliga som de tysta allvarsamma träden
är evärdeliga från frö till frö.
– Leder en enda ensam väg bort från livet
i det år som stundar – ?