Lästext
1926
Januari 1926
Marmorerat häfte. Inför mig själv 1925–maj 1926
– En lugnare period igen, varunder jag fullbordat En själskamp Två makter som därvid något förmildrats i sin brutalitet från det första utkastet (från ). Lösningen är nog ingalunda för mitt vidkommande slutligt funnen, men jag hoppas dock kunna dra andan en tid.
Jag gjorde före jul en upptäckt (i sammanhang med mina spekulationer över eurythmie), som faller helt utanför det spörsmål som det sista året [ ] mig, men som redan haft en ovanlig o. sannolikt (som jag hoppas) framdeles kommer att ha en ännu långt större inverkan på min personliga livsföring.
Bakom alla våra känslor o. hugskott önskningar o. impulser ligger något, som skulle vara vårt egentligt handlande o. verksamma väsen – vårt egentligt varande väsen – i djupaste mening, men som hela tiden trängs tillbaka av de ytligare skikten i själen, och ingalunda är den handlande faktorn.
Men vi kunna, när som helst – vid ett ögonblicks stillhet – avskilja hela denna själsmekanism, denna oerhört komplicerade apparat för kännande, tänkande o. mottagande av alla tänkbara impulser, som oavbrutet är i verksamhet o. arbetar vidare utan egentlig mening, o. utan att vår vilja sätter den i gång – avskilja denna mekanism från det, som är vårt egentliga väsen o. låta det fatta i styret.
Det är ett ögonblicks verk, o. i samma stund vi med vår medv. vilja verkligen utföra handlingen, ha vi stannat hela mekanismen o. flyttat över vårt medvetande till det centrala i vår själ.
Och dock ha vi varit slavar under denna maskin – alla. Vi ha trott, att vi inte kunde hindra, att tankarna kommo, att vi kände det ena o. andra o. reagerade på ett eller annat sätt!
Men allt detta är slutligt endast beroende av vårt eget väsens vilja o. innersta behov.
(Ty) i varje moment av vår tillvaro – i det största som det minsta – finns det alltid en viss handling el. ett visst förhållande, som motsvarar detta väsens innersta krav, o. endast detta ha vi att avlyssna.
När vi alltså stannat tankemekanismen för att gå in i oss själva, betyder det därför allt annat än tomhet i vårt själsliv – en sådan kunna vi med bästa vilja dock icke i längden upprätthålla – utan full verksamhet.
Denna inledes – såsnart kontakten med självet blivit förnummen – snarast med vad vi skulle kalla helt enkelt koncentration. Absolut samling, med uteslutande av varje obehörig tanke el. impuls, på den enda handling (el. verksamhet), som är den i momentet vårt väsen motsvarande.
Låt oss utgå från något så skenbart passivt som insomnande – där jag dessa 6 veckor gjort mina mesta rön.
Denna handling innehåller något mycket komplicerat, som det gäller att uppdela i sina enkla beståndsdelar – o. helt enkelt utföra var för sig. Det kunde ske eurythmiskt med koncentration på det rent fysiska förloppet vid insomnandet, för den som är inne häri (i euryth.). Men det kan ock ske med koncentration på det själsliga förloppet genom framkallning av de syner och intryck, som (psykiskt) äro förenade med insomnandets ögonblick – el. genom vad jag skulle kalla bildeurythmie, d. ä. framkallandet av utomstående syner o. föreställningar, som motsvaras av vår egen psykiska (o. fysiska) handling – uttrycka denna materiellt.
Här gäller emellert. inte något som på tankens väg är frambragt [ ], utan något som omedelbart genom avlyssnande el. genom ett slags direkt intuition är förnummet. Det fordras blott en absolut koncentration på – ett givande sig hän i – handlingen, o. bilderna infinna sig självmant.
Det berömda vaggande sädesfältet t. ex. är ingen tillståndet självt motsvarande bild. Den är en på tankens väg uppfunnen, som avser att verka suggestivt sövande genom den enformiga upprepningen av en viss vågrörelse. – Däremot är en handling el. rörelse i naturen, som imiterar insomnandets förlopp, såsom en blommas slutning (om kvällen), grenars el. växtdelars sträckning i veget. (växt el.) vila (enligt min uppfattning) fullk. motsvarande.
Detta har intet med suggestion att skaffa, o. suggestion motverkar snarast detta på koncentration byggda viljehandlande.
Med suggestion påverka vi blott själsmekanismen, söva, döva den, el. ge den en viss inriktning, men upphäva ingalunda dess herravälde över vårt själsliv.
Och suggestionen måste handhas med mycket stor överlägsenhet för att inte kunna vara farlig tillika.
Detta eurythmiska viljehandlande är det enda, som är i direkt o. full överensstämmelse med naturen själv o. i harmoni o. förbindelse med det absoluta skeendet i världsalltet.
Februari 1926
(De första dagarna av febr.)
Här ännu ett litet P. S. till det jag senast skrev.
Hur ofta är det inte dunkla o. främmande skikt i oss som leder våra handlingar. Icke ha vi i dem känt igen oss själva – det verkligt varande i oss.
Men vi måste dock kunna komma till att alltid i en sådan situation, när de sekundära krafterna vilja ta överhand, kunna fråga oss: Vad är mitt väsen? Vad är det jag vill? Och det skall öppna sig som en ny klarhet inåt mot en själv i samma stund, o. allt skall synas en lika enkelt som när vår första handling i begynnelsen vart till.
Jag har arbetat på min nya bok hela denna månad intensivt, o. jag är till leda trött, fysiskt o. psykiskt efter detta filande, bedömande o. letande efter de slutligt rätta orden. Icke minst är jag därtill uppriven av grubblandet över om den diktcykel »om mänskovardandets hemlighet», som tillkom under hösten-vintern, o. som jag hittills ställer främst av det jag skrivit, bör publiceras el. icke, på grund av dess mycket intima natur.
Allt detta gör att man är mer nere än annars, ännu mindre sig själv – (men ledtråden att finna [ ] har jag ju dock, såsom framgår av anteckningarna för senaste månad, engång funnit, o. det gör, att jag likväl icke mer kan förtvivla på denna punkt) – att man är ömtåligare än någonsin (speciellt för andra mänskors förhållande till en – också likgiltigare personers – min kanske största svaghet) o. att ens fel o. svagheter framträda i flerdubbel måtto.
Det finns nätter, då jag tycker att allt i etisk mening är förtvivlat betr. mig själv.
Jag ville ropa: [ ] Stig Johan, du som i ibland sett in i mig så att [ ] – du som ibland känt min tanke förrän den själv blivit mig klar – du som vetat vad som rörde sig i mig, förrän det framträtt till medvetande för mig själv o. vad som låg till grunden för den skälvning som gick genom mig – ibland – säg mig, är jag då så hård, att jag måste skrämma mänskor ifrån mig (ofta), att de måste frukta mig, då jag själv längtade blott att ge värme o. ljus (som jag också bär på), att ett ord från mig måste låta som ovilja el. [ ] fastän det icke alls varit meningen?
Stig Johan, är jag glödande het el. sval o. världsfrämmande – måste jag oavbrutet förbrännas el. kan jag se på allt ovanifrån utan att själv ta del i det – kan jag leva avlägsen o. oberörd av allt levande omkring mig?
Och min personlighet, det svåraste av alla problemen! Skall jag aldrig kunna samla den så, att den tvingar sig till utlopp över alla hinder, att den måste bryta fram, evad som sker? Skall jag höra till de konstnärer, som dock äro allra starkast i självuppgivelsen? – – – – Stig Johan, du vet det! Du har sett längre in i mig, än jag själv – – – –
Och jag ser Stig Johan, när han läser detta – o. han ler milt o. [ ] – o. småningom visar han igen, då han skriver till mig, på det som är mitt eget o. lösgör det ur all den bråte av tillfälligt o. oväsentlighet som det är inmängt med. – Men ibland står han själv frågande o. oviss. Det är när han kommer till något som är honom främmande, som han icke själv har någon del i. Då känner jag hur det lägger sig en dunkel slöja över den [ ] kontakten oss emellan. – – – – –
Mars 1926
Marmorerat häfte. Brev till Stig Johan
Isen ligger så vit framför mig – vit med långa blåa skuggor efter molnen. Jag ville bara sitta o. se på den idag.
Det stiger opp en bölja i mig igen – som jag trodde att jag redan hade dämpat för två veckor sen – därför vill jag bara sitta o. se på isen.
Den suger mig till sig långt bort. Den är så ändlös. Allt annat blir så litet o. obetydligt o. så långt borta, när man ser på isen. Den för mig bort. Jag vet icke [ ] o. till vad. Men den öppnar sig stor o. sval o. befriande emot mig.
Marmorerat häfte. Inför mig själv 1925–maj 1926
.
Jag har gått igenom en slitning igen den här månaden. För ovanlighetens skull har en yttre händelse haft del i den.
Det finns ju en gren, som alltid ville växa i mig – fastän den inte får det. Jag sliter av den åter och åter – för första gången gjorde jag det visst medvetet o. definitivt i höstas – men den växer alltjämt igen som ett friskt skott. För några veckor sen dräpte jag den igen. Men nu är också något av mig själv dött i mig – för tillfället.
Jag hade ju beslutit att inte vänta något av de rikssvenska författarnas besök här – att vara beredd på allslags besvikelse – o. var det också! Och så skulle just det, som inträffade, beröra mig som allra smärtsammast.
Det var under den svenska veckan – kvällen mot . Skulle jag engång få fira en natt mot min födelsedag? Jag vågade inte hoppas – men det fanns ju en möjlighet – – – – – –
Det var alltså Författarföreningens kollation på Socis kl. 11 på kvällen d. 9. Jag gick upp i bästa stämning. Föredragen, speciellt Lamms o. Wahlströms hade försatt en i gott humör. Placeringen vid bordet var mindre lyckad, åtm. i min bordsända – satt bredvid H. Ekhammar – men den saken hade sannerligen kunnat förbises; man var ju inte fjättrad vid samma plats hela kvällen.
Och mitt humör var ännu när jag kommit in i matsalen det bästa. Men då faller över sällskapet, när man satt sig den värsta fienden i vårt luftstreck – en blytung bundenhet – denna obeskrivliga förnimmelse: »ja här sitter jag för att jag är tvungen därtill». Man vet ju från början att det inte kan bli något trevligt, därför att det just borde.
Jag kämpade ensam på min kant en timme mot tyngden o. pratade livligare än de flesta. Men då var jag också besegrad, utan att jag visste av det. Man steg opp från bordet, o. när man kommit ut i det yttre rummet där kaffet skulle intas, kände jag att förlamningen gripit också mig. Det var mig därför omöjligt att själv till viss grad fatta tag i ödet o. söka upp någon som kunnat ha någon betydelse för mig framdeles. Jag fastnade därför täml. utan eget förvållande vid Berndtson o. flickorna Mörne – de enda som jag kände något mer förut. Vi slogo oss ner tillsammans med Arvid Mörne o. Rabbe Enckell, o. kvällens enda ljuspunkt för mig blev att jag en stund kom att sitta bredvid den förstnämnda.
Den döda stämningen hade hämtats med från matsalen o. den fortfor, om än i lägre grad än tidigare. Mot kl. 2 ljusnade det en smula upp. (Den insmugglade alkoholens verkningar började visst göra sig märkbara!) Då kom stängningen. Ingen ville lossa. Stämningen höll på att stiga. Alla visste, att nu skulle det kunna bli något av. Alla väntade ett förlösande ord: »vi gå dit o. dit!» Men det hördes inte. Svenskarna drogo sig tillbaka. Festen var upplöst.
Jag kom hem o. låg vaken. Det var ju inte mycket värre, än jag väntat, o. ändå kändes det svidande. Frampå morgonen kom det till några intetsägande rader till Lbg om den misslyckade festen. – Det var ju – – – – –
Jag gick med en tomhet som stegrades till sin höjdpunkt på kvällen vid de tre författarnas recitation. Jag tycker att jag hela tiden gick som med ett hungerskri på mina läppar, (trots något av det intimt personliga man fick särskilt av Asplunds recitation.) Men utanför – utanför hade jag hela tiden varit, liksom förut! Tre dagars fester, mänskor omkring mig, värmande tal – o. ändå inte fått något mänskligt av en annan varelse – för mig såsom människa.
Det var isande kallt. De följande dagarna strypte jag igen grenen i mig, som skjutit ut. Så fick jag lugn – för en vecka. – Då fick jag veta, att samma natt föreningens kollation varit, faktiskt ett nachspiel ägt rum hos C. Sanmark (utan svenskarna) som varit enastående roligt, (där också med S:mark rätt obekanta personer deltagit) o. alla Mörnes bl. a. varit med. Jag hade antagligen avlägsnat mig från festen ögonblicket förrän M:s fingo veta om det. Det hade räckt till kl. 8-tiden på morgonen. – !
Allt var en tillfällighet som nästan föreföll som en tanke av ödet. Jag blev alldeles stilla, när jag hört det. Sedan kände jag att någonting dog av mig själv, som inte har fått liv ännu. – – –
Mänskorna äro för mig alld. likgiltiga. Kontakten som jag känt med många främmande o. många obekanta, som jag ändå känt ganska bra! var borta. De utstrålade inte mer en atmosfär, som berörde mig.
Jag är ändå inte utan liv, fastän jag är död med något av min människa – för en tid. Tvärtom, den abstrakta, den andra delen av mitt själv lever ganska starkt o. den bygger vidare i sina frusna rymder.
Jag är kommen Vilhelm Ekelund så mycket närmare än på länge. Hans [ ] problem sysselsätta mig mera än förut. Men i deras belysning ser jag ock mig själv smutsigare o. eländigare än på länge.
April 1926
.
Processen från senaste månad fortfar. Några dagar efter de sista anteckningarna upprepades oväntat samma förlopp som jag där beskrivit – i mindre skala. Var snuddande nära att komma tillsammans med teaterfolk vid ett tillfälle, där stämningen verkl. blev hög, men nekades det i sista minuten. Sedan dess har intet berört mig personligt mera. Jag längtar efter intet, har avskurit nästan all kontakt med annat (utom med naturen). Men jag kan icke heller hämta krafter [ ] Så mycket dött har jag visst aldrig haft i mig förut – – –
Det värsta är att allt det grumliga o. intiga hos det lilla jaget träder fram i mångdubbelt förstorad måtto, med personligheten själv träder ännu mer tillbaka.
Fastän intet i djupare grad berör en, är man ännu mer än annars irriterad o. plågad av allt smått, mera benägen att ge luft åt alla obetydl. förnimmelser. Förmågan att bära en börda är reducerad på det betänkligaste – för att man helt enkelt icke har något, som man ville bära den för.
Bara naturen verkar på mig ännu. När jag är helt ensam med den o. inte behöver se en människa, känner jag som en stunds befrielse. Om det berör mig, att allt nu börjar knoppas, vet jag inte. Jag vet bara att varje planta som redan hunnit upp är välgörande för mig. Jag längtar efter långa jagande färder med cykel – raster där det är tyst o. grönt. Men Bromarv som jag annars älskar mer än varje annan plats, är jag nästan skrämd för. Jag är väl inte tillräckligt levande o. rik att komma dit.
Ett av mina starkaste begär, när jag vaknar om natten är att få skrika ut – skrika som ett skogrå el en havsjungfru i nöd – utan ett uppehåll. Livet har snärjt mig så svidande trångt, att jag känner mig som berövad varje möjlighet att andas – jag som ändå haft resurser mer än de flesta att gripa det, om det bara räckt mig ett finger! –
Jag måste omforma mig till ett livlöst skal för gestalter o. skeenden som inte höra mig till – måste – måste, men det sker tvångsvis o. inte frivilligt, därför vill jag inte kunna tro på det ännu. – Men på en kontakt med andra tror jag heller inte längre – – – –
Maj 1926
.
Jag har varit med om min första sits med bara författare ( räknar jag inte nu). Jag var naturl. sjuk – hur skulle jag inte vara det vid ett sådant tillfälle, fastän jag inte varit det många gånger annars under året. Höll mig med möda oppe.
Det var alltså Författarföreningens årsmöte med supé i Viktoriasalen. Jag var den enda damen. Därför hade ansvaret för mig varit dubbelt att försöka hålla liv i det hela – men jag var som sagt alltför trött.
Jag ser omkring mig ansikten o. hör röster – men inga inträngande [ ] röster. Alla ge bara små, små glimtar av sig själva. (Min egen indisposition var säkert till en del skulden härtill). Ingen finner den fulla hela tonen. Alla bli som lösryckta skärvor ur en helhet som jag inte kan fånga.
Tydligast framträder Zilliacus. Han sitter framför mig. Jag känner att jag för första gången får något av hans omedelbara väsen i vardagslag. Han är okonstlad o. vinnande – icke för artig – kombinerar i allm. icke överhövan hastigt. Han kan ock oförmodat vara snabb i replikföringen – nästan slagfärdig – o. t. o. m. ironisk på ett nästan omedvetet sätt med det mest oskyldiga tonfall i världen. Och han har alltid samma fraicha uttryck o. spänst, som ingen av de andra i sällskapet.
Bredvid honom sitter Lagerborg. Av det roligaste under kvällen är att höra de tvås skärmytslingar o. små stick åt varandra – i allra största vänskap – men ändå träffande just av det ömtåligaste. Lagerborg, ständigt i opposition – måste alltid angripa allt som är fråga om – den andra lugn o. sansad – måttar någon enda gång ett hastigt slag åt den andra, men då också ett som träffar.
Med vad L. är förändrad. Han förefaller mer trött än jag nånsin har sett honom. Sin vanliga glöd o. eld har han nästan inte alls. Bara intellektet o. den uddiga repliken är som förut. Men någonting av den L:borg, som jag känner, är ändå borta. Han har något dämpat över sig, men också – trots allt – något lugnare än förr.
Min granne till vänster är Hasselblatt. Han är den försonande o. förstående anden i sällskapet. Han ser humant o. ovanifrån på företeelserna. Han är förfinad o. kräver förfining. Men knappast någon av hans repliker etsa sig in i minnet som de två förstnämndes.
Mitt emot honom sitter Kihlman. Mitt intryck av honom är dunklare än av de flesta denna kväll. Jag hör icke många av hans yttranden. Överhuvud konstaterar han sakligt, bedömer logiskt o. lugnt utan hetta el. förivring o. egendomligt nog denna gång mestadels utan ironi.
Luften är full av brännbara ämnen. Ingen vågar [ ] yttra sig för att icke trampa den andra på fötterna. Man går därför omkring allt, tar plötsligt upp ett ämne o. förkastar det igen, så snart det osar bränt. Därför blir samtalet så avbrutet o. splittrat. Endast Lagerborg, den spjuvern (han rycker) han slår var det träffar o. vem som helst av de närvarande. Men alla känna honom! Och man förlåter. Castrén sitter på andra sidan Hasselblatt o. mittemot Hilden. Konturen av dem blir otydligast, (liksom av dem vid den motsatta änden: Rundt, Enckell, Berndtson). C. synes nästan finna sig minst tillrätta i kväll. Han är älskvärd, men utan värme han är entusiastisk för yngre skalder, men utan övertygelse. Han vill finna sig tillrätta i tonen denna kväll, men kan det inte fullt. Han är överhuvud försonande o. icke aggressiv – han avböjer tålmodigt L:borgs angrepp – men han ger icke själv ett tydligt el. bestående intryck.
Av mig själv blir intrycket nästan allra mest splittrat. Jag hör mig kasta en replik hit o. dit, ibland träffande, ibland icke. Jag tar upp ämnen med mina grannar, men har knappast krafter att längre fullfölja dem. Helgjutnast blir mitt samtal med Z., men också det synes mig täml. fladdrande. L:borg är jag nästan rädd att komma i samtal med för hans artigheters skull, isynnerhet sedan konjaken kommit. Men alla känna ju dock honom! Med mig själv vet jag, att jag icke har fullt den behärskning över uttryck o. rörelser, som jag skulle vilja. Jag rodnar igen en smula för lätt för trötthetens skull. När skall jag bli fri det!? Men jag är ock rätt otvungen – överhuvud dämpad, undviker att såra o. mestadels även att ge alltför positiva domslut. Men detta gör mig ock mer splittrad o. mer opersonlig, än jag annars kunnat vara.
Juni 1926
Blad
Förstöres
Den
Det hände nånting igår – för första gången på månader – men ännu vet jag inte, om jag till fullo skall bruka det.
Jag har levat i ett nästan explosivt inre tillstånd sedan jag kom till landet. De stunder jag levat har den döda perioden från april–maj efterträtts av en glödande revolt – intet annat än ett begär att till vad pris bryta sig lös – komma ut ur det [ ] fängelse jag lever i.
Men som vanligt, revolten har ej föranlett nån handling (i egentl. mening) endast ett upprört brev kom till, o. det sändes till Lbg. Han svarade omedelbart, hyggliga mänska – i en sådan form att det vore mig möjligt att hädanefter begagna honom som en avledare för mina utgjutelser. När jag tänkt den tanken har jorden svävat under mig i dag. Här vore för mig själabot – möjlighet att åter anknyta förbindelserna till livet o. med dem till skapandet. Men jag aktar mig att ännu sätta mig in i den. Saken har alltför många sidor. Och griper jag den handen som nu räckes mig kan jag dock slutligen endast till hälften fatta den fruktar jag.
Han är icke mannen att vara mitt samvete, min biktfader – hur ofta skall jag måsta säga mig själv det. Den djupaste arten av förtroende kan jag inte ha för honom, därför att han alltid själv växlar från dag till dag, o. aldrig är densamme.
Behöver jag befara att han mot mig skulle vara annorlunda? Hittills har jag inte haft någon anledning till det. Tvärtom måste jag säga att hans förh. till mig har varit sällsynt förtroendeingivande. Gentemot andra har han dock under skilda perioder varit mycket olika.
Att han helt skulle förändra sin syn på mig tror jag knappt att jag behöver befara. Men möjligen att han plötsligt o. omotiverat kunde bemöta något hos mig med oväntad skärpa. Visserl. är hans brev till mig alltid utomord. aktsamma fina men hans lynne är dock en smula oberäkneligt – – – – Därför –
Den (forts. från 12. VI.)
Men alla frågorna bottnar dock i analysen av honom själv – och den tycker jag att jag hållit på med i år efter år. Hurudan är han verkligen?
Motsägande, bisarr, oberäknelig, rymmande minst ett halvt dussin vittskilda individer. Och var finns själva grunden? Det är den jag nu söker …
Jag måste erkänna att den praktiska kännedomen här i någon mån sviker mig. Hurudan är han i vardagslivet, mot de sina, i sina personliga konflikter? Jag förmodar att han t. ex. någon gång varit sin hustru otrogen och likväl älskar henne. Det har hänt andra män. Att det inte skulle falla honom in att lägga band på sina känslor, när han verkligen är engagerad, förmodar jag. (Helst dock om allt kan utspelas inom konventionens gräns.) Han låter det rasa ut – och är sedan möjligen lika oberörd som förut.
Men att han skulle svika en vän eller ha övergivit en meningsfrände – det kan jag inte tänka mig och har aldrig erfarit det ringaste om. Men väl om motsatsen!
Här finns alltså en av de punkter som hör till själva grunden. Trofasthet.
De fel jag närmast känner ligger alla närmare ytan: beroendet av stämningarnas väderleksskiftningar – ena gången hänföras av en sak, andra gången underskatta den eller ha glömt den – behovet av att alltid vara älskad, alltid uttrycka sig mera översvallande än han vid svalare sinnestillstånd skulle vara med om, alltid i viss mån utmana seder, dogmer och vedertagna bud och ändå själv underkasta sig tradition, överhet, hövlighetens fordringar! På samma gång hänsynslöst uppriktig och överdrivet artig o. s. v.
Det är som om en god del av hans själ alltid glede till ytan – han måste alltid uttrycka något, alltid hänföras eller fördöma – för att nästa dag möjligen ha glömt det. Är det ett visst emotionellt behov detta, en fasa för stillaståendet, eller är det ett grunddrag i hans psyke? Jag tror snarare det förra. Hans själ är som hundrade fåglar, som flyger åt skilda håll. Han vill icke ens hålla dem samlade. Han ger dem liv och sänder dem ut som gnistor omkring sig. Det är ett storartat slösande, en rikedom som han inte själv kan fasthålla – men allt vad han ger ifrån sig bär dock hans eget märke.
Här har vi åter ett grunddrag: den verkliga originalitetens.
Men denna brist på absolut förtroende, som jag känner i hans närvaro? En situation har härvidlag för alltid ristats i minne. Supén på Författareföreningens årsmöte detta år, där han satt bredvid E. Z. Jag tänker mest på kontrasten mellan dem. Z. sansad och säker, stabiliteten personifierad. L. nervös och översvallande, det blixtrande geniet.
Geniet ja, det behöver man inte vidare orda om. Det är alltför välkänt. Ett fyrverkeri av gnistor och impulser med angrepp och paradoxer utslungade i luften – utan att, som det tyckes, en avsikt eller övertygelse alltid ligger bakom, mer än för ögonblicket. Detta gör att man i viss mån inte kan ta honom fullt på allvar – som jag isynnerhet märkte att de andra kände. Det var nästan som en svag känsla av misstro från deras sida.
Men är detta ett grunddrag hos honom – hör det samman med hans väsen? Det syns mig att man med lätthet skulle kunna skala av honom denna blänkande och blixtrande yta och nå till det som är där bakom men skall jag kunna göra det engång? Jag vet att där bakom finns de oförstörbara punkterna, som inte kan förändras, men jag har ännu inte medlet i min hand att lyfta fram dem var för sig. Jag endast känner att de finns. Och det som här ovan sagts om grunden hos honom får hittills vara nog. Längre fram skall jag kunna lägga ännu flere direkta faktorer till dessa.
– Så bör jag då inte längre känna tvekan el. brist på tillförsikt (se 12. VI. 26) utan fatta den hand som räckes mig.
Augusti 1926
Marmorerat häfte. Inför mig själv 1925–maj 1926
Bromarv delvis även första dagarna av
Fabelaktiga månad, som innehållit mer av inre skapande o. livsöverflöd än hela det sista året!
Men det är som att börja tillvaron om på nytt, o. därför måste alla linjer ånyo klarläggas.
Till min styrka, när jag skrev »Arnulv» har jag ännu inte nått fram – men jag tror även o. känner att det som nu bryter fram i mig delvis är något annat.
Mitt tillstånd efter Arnulv ledde (så småningom) blott till en bristning. Hur skall den nu förebyggas? Men hittills har jag blott levat av tillvarons egen brusande rytm. Livet – i o. genom naturen – har drivit mig framåt, livet har famnat mig i våldsamhet, livet har fött mig på nytt! Nu först kommer eftertanken. Vad är det positiva, det förblivande – det som inte kan förändras?
Yrseln vid tillvaron – den kan inte fasthållas. Den lyfter en för stunden, men den lämnar en ännu tommare, när den är borta, än man förut varit.
Icke heller den tillfälliga lyckan vid tillvaron – att vara till för sin egen skull som individ – icke heller den kan fasthållas!
Men när vi inte längre drivas med av farten? När vi inte längre känna vindarnas dån genom oss – inte färdas på skyarnas utbredda segel – inte brusa med havet o. sövas till ro av den nedgående solens färger!
När vi åter äro isolerade för oss, o. ruset har försvunnit?
Är det någon förändring i oss som skulle vara omistlig – som är den bryggan ut mot oändligheten som alltid är kvar? Vad var det innerst inne, som gjorde, att jag kunde börja livet igen – att jag ånyo kunde knyta fast till tillvaron?
Det var icke evighetsupplevelsen ute på dynerna – icke en människas handräckning i nödens stund – icke enbart! Det var ännu en tredje förnimmelse som så småningom gjorde sig märkbar inom mig. Det var skapelsens måttlösa rop på framåtskridande – inom oss – livets eget krav på födande o. åter födande ur sig själv som vi förnimma.
Ropet på fullkomnande av alla värden, som äro omkring oss! Och ändå äro vi tidtals fullst. döva inför ropet. Det glider förbi oss – det rör oss inte. Vi sitta som i ett avskiljt rum med väggar mellan oss o. tillvaron. Livet är inte längre vår delaktighet.
Behövs det då ett främmande medel att återförena oss med tillvaron? Ett främmande medel kan icke göra det!
Vad är det som sker? Det måste vara ett slags inre urladdning, en eruption i vårt väsen, som plötsligt bryter fram. För inifrån kommer ändå slutligen förnyelsen.
En tillfällighet kan ha bräckt det sista motståndet, genombrutit en vägg som redan varit färdig att störta. Och i o. med det att kontakten är återvunnen, brusar det sporda livsöverflödet åter fram av sig själv o. bryter alla hinder, o. livet föder o. förnyar sig ur sin egen rikedom.
September 1926
H:fors.
Jag känner det trångt o. instängt här, när jag är borta från skogen o. bergen. Jag är mer beroende av kontakten med dem, än på många år. Det var ju de också, som gåvo mig något av livet åter.
Men ändå är jag friare! Jag känner, när murarna sluta sig [ ] omkring mig, o.icke heller någon ny [ ] att andas genom visar sig, att jag åter kan skapa äventyrets [ ] inne i mig själv. Och jag känner dess [ ] brusa fram genom mig.
Livet har varit mig övernog rikt dessa två månader. Jag frågar icke efter mänskor; jag behöver dem icke – jag har icke engång märkt, att jag varit ensam. I en så klarnad rymd har jag sällan vandrat – o. likafullt i en så fylld av liv.
Håller just på att fullborda »Mot ljuset på bergen». Redan därför att jag själv vet, att denna är så mycket omsorgsfullare o. mognare, än min första bok, vet jag att den skall bli mindre uppmärksammad o. mindre uppskattad – utom att jag med all sannolikhet även eljes har kritiken emot mig. Vilka »löften» denna nya bok rymmer kan jag inte själv avgöra. För löftena, dem bär jag inom mig, o. där känner jag dem själv o. vet deras bärvidd. Men hur många av dem som engång skola infrias, det kan varken jag själv el. någon annan bedöma.
Oktober 1926
H:fors. (Har varit 6 dagar i Pernå 19–25 okt.) Jag vandrar genom skogen en förvintersdag. Snön ligger tung o. vit över granarna. Björkarna ännu med gulgröna löv sticka upp genom snön Renhet och kraft strömmar emot mig. Det bundna blir löst, det förkvävda kan andas.
Jag stiger ut på en bergskulle mot havet. Molnen som glida i väldiga gestalter bära alla [ ] Jag är inte längre bunden av den lilla pricken här nere, (där jag står). Inte av den trånga krets, där annars andas. Inte av mänskor el. icke mänskor som jag ville fly el. saknar. Stjärnenatt över stranden. Stillhet och snö. [ ] lyfter tillvarons rymd omkring. Äntligen vidgas åter livet så [ ] för mig, att jag bävar tillbaka för dess väldighet. Äntligen griper det mig åter med så våldsam makt att jag sviktar under den. Äntligen låter jag mig åter slängas i dess armar genom rymden. Äntligen låter jag mig vaggas till ro vid dess bröst. Äntligen är tillvaron åter min egendom!
Det gick för första gången upp för mig något under mina vandringar i skogen på åsarna – något som jag knappt ännu vågar tro på.
Jag skall kunna känna livet tränga som heta bränder genom min kropp. Jag skall kunna höra det jubla o. vråla genom mig – och ändå vara helt utanför det!
Helt i livet och helt utanför det!! Skall det vara möjligt?
November 1926
H:fors
Det finns två makter som alltid kämpa i mig, o. stundom förefalla de mig nära nog lika starka – livsförnekelsens o. livsviljans. Jag är visst aldrig så jublande livsstark, att jag inte ändå – för min egen del – skulle ta döden som en befrielse.
Men varandet är varken till för att förstås el. att bedömas – det är en sanning, som vi alla småningom måste komma till – det måste levas o. anammas el. kastas ifrån oss, frivilligt o. av inre drift, någon annan makt kan icke här göra [alt.: verka] något.
Det har sin »mening i sig självt», o. blott om den fattas kunna vi leva vidare.
December 1926
Kunna vi någonsin nå till att jublande anamma det livsvärde som räckes oss – men icke fordra något? Att undvara lika väl som taga o. finna nödvändighetens skönhet lika väl däri? Att förstående lyssna till en annan, men alltid själv djupast vara oåtkomlig – intill dess den verkliga stunden är inne? Giva, giva, men intet förlora själv!
Jag tror denna sista tid att det finns möjlighet härtill.
Så djup är ju den verkliga harmonin, att den måste bli starkare nästan vid en tillfällig motgång el. besvikelse. – Och även en sorg som utifrån drabbat mig vid denna tid har – åtm. icke hittills – mer än för stunden, kunnat hindra den djupare växten o. födandet inom en.
Jag måste finna den fasta punkt, som existerar oberoende av om [ ] mänskligt-personliga krav blir tillgodosedda el. ej. Som jag kan medföra vart jag vill, där naturen [ ] el. tystnaden [ ] omkring mig låter mig förnimma alltillvarons o. allskeendets livsstärkande o. förnyande kontakt.