Lästext
1910
Januari 1910
Svart häfte med fyra lösa blad samt en odaterad lapp med namn. Dagbok för år 1908, 1909, 1910
Sista höstas (1909) hade jag så mycky läxor, att jag aldrig då jag skulle haft lust hade tid att skriva i min dagbok. Fastän vi nu redan är inne i 1910, skriver jag om några händelser i sista åras, vilka jag inte har hunnit skriva om förut.
I början av augusti 1909 reste jag till Åland med Mormor. Stenfeldts bodde ju där i sista somras. Det var en alldeles förtjusande resa. Vi reste först till Lappvik och därifrån till Åbo från Åbo till Mariehamn och därifrån till Geta.
Ingengting märkvärdig hände på resan till Lappvik. Men mellan Lappvik och Åbo fanns ju tunneln som jag så längtat att få se. Det kändes också så underbart när det några sekunder var alldeles kolmörkt i kupen. Och sedan kommo vi ju till Åbo, Åbo, som jag alltid drömt om, den gamla, gamla staden som förr varit huvudstad. Jag tyckte att den inte var mycket mindre än Helsingfors. Vi besökte slottet och på muséet. Det var mycket intressant. Issynnerhet kommer jag så bra ihåg ett utomordentligt vackert porträtt av Gustav III målat i oljemålning Mycket annat fanns också att se där. Mormor och jag gingo i åtskilliga butiker och till ett gammalmodigt matställe som Mormor tyckte mycket om. Klockan 8 (vill jag minnas) gick ångbåten »Prinsessan Margareta» som förde oss till Mariehamn. Det var en väldigt fin och stilig båt, så att det var ett verkligt nöje att resa på den. Mitt i natten anlände vi till Mariehamn där togo vi in på Societetshuset (ett mera otrevligt ställe förresten). På morgonen foro vi med häst till Geta med hästombyte på två gästgiverier Godby och Höckböle. Resan var mycket trevlig.
I Geta var det alldeles förtjusande trevligt. Vi voro på härliga utsiktsberg där. Från Geta bergen var den mest storartade. Man kunde se holmar skär och vikar i tusental milsvitt omkring, ja vi sågo till ock med hägringar av svenska kusten. Jag hade svårt att lämna det, då vi gingo hem. Jag hoppas att jag kommer att få se det en gång till i mitt liv. När vi på återresan kommo till Mariehamn sovo vi på badhotellet över natten. Där var betydligt trevligare än på Sosietetshuset. Ännu hade vi ett av resans trevligaste minnen kvar nämligen Åbo domkyrka. Det var ett storartat ögonblick då jag trädde in i den. Oupphörligt ljödo i mina öron orden »endast hjältegravarnas monumenter framskymtade från sidokoren.» – Vi reste tillbaka över Ekenenäs och lågo där en natt. Om man jämför Ekenenäs med Mariehamn föreföll den mera otrevlig. Mariehamn är i mitt tycke en förtjusande nätt stad.
Hösten 1909 var jag sjuk två veckor i gastrisk feber. Mig felade ingenting annat än att jag hade feber.
Den
Jag har beslutit att jag varje månad måste skriva något i min dagbok för att det skall bliva av.
den
O, vad jag önskar att jag kunde bli bättre. Det är som om jag först nu riktigt fått syn på hur dålig självisk, ovänlig, otacksam, häftig och stygg jag är. Nog har många, många andra fel och brister dessutom som skulle bli förmånga att uppräkna här. Jag önskar verkligen av hjärtat att jag måtte bli bättre och försöker också men det är så svårt. Jag fattar goda föresatser som jag sedan inte kan hålla. Isynnerhet är det religionstimmarna och de härliga böckerna av Berta Clément som först bragt mig på dessa tankar.
Den
Februari 1910
Den Jag måste, ja jag måste verkligen bliva bättre. och försöka att övervinna mig själv mera. Jag borde ständigt ha det ordspråket »Övervinn dig själv», inför mig. Jag fruktar att jag om en tid kommer att tröttna vid dessa försök och finner dem toma och onödiga. Men det äro de inte mycket långt därifrån. Jag måste då tänka på att människan är till för att ständigt under hela sitt liv söka nå det stora målet att bliva god (det ordet innefattar mycket) och försöka övervinna sina fel. Eljes kan man ju inte ha något att vänta på efter döden ty endast de renaste och bästa ha det. Var och måste ju försöka att arbeta sig upp, allt efter den bättre eller sämre uppfostran och omgivning man fått.
Ett av mina många fel måste jag isynnerhet motarbeta och det är i onödan användande av Guds namn. Det kommer så utan att man alls vet av förrän man sagt det, ja inte ens alltid då heller
Dessa mina föresatser vill jag inte tala om för någon annat om det direkte blir fråga därom jag vill hellre visa dem dem i handling än i ord.
Den Jag har alldeles glömt att skriva om, att vi ju ha fått flere nya lärare och lärarinnor. Men det kan ju på sätt och vis vara bra, att jag inte har skrivit om den förut, ty nu kan jag skriva ett säkrare omdöme om dem.
I finska ha vi nu inte mera Kronan utan Ilmonen. Han fodrar förskräckligt mycket. Långa och svåra läxor ger han, som vi måste kunna alldeles, eljes få vi alltid om, eller måste sitta och läsa under timmen. Och så måste vi sitta så förfärligt stilla och få inte knynstra ett ord. För övrigt är han nu inte så rysligt dum att ha.
Fröken Jansson har måst resa utrikes för sin hälsas skull under det här året. I hennes ställe ha vi en förfärlig apa Elsa Edelman. En del tycker om henne, för att hon inte just kan hålla nån ordning, fastän hon går på och grälar hela timmen (isynnerhet gjorde hon det under sista terminen). Förfärligt oförståndig är hon, men hon är inte heller fullt utbildad lärarinna än. Då vi äro alldeles kokheta, låter hon oss ta opp fönstret, och alla gå dit och andas den kalla luften. Och när vi voro i Kajsa och åkte kälke lät hon oss vara där så länge, att vi måste springa hela vägen. Vi voro alldeles genomsvettiga och jag var så förbi, att jag inte ville kunna hålla tankarna tillhopa den nästa timmen som var finska. För den sakens skull fick hon förfärligt mycky grälor av Kullan, hos vilken hon redan förut fallit i onåd genom följande händelse: Edelman är medlem av en gymnastikförening, som hade en fest där hon själv uppträdde i en dans. Hon sålde biljetter till den och lyckades förmå Koan att också komma dit. Men Kullan fann dräkterna till den dansen så opassande, att hon inte ens kunde se den utan måste gå ut. – För övrigt ger hon oss alldeles för svåra och ansträngande övningar. Jag önskar så mycket att fröken Jansson skall komma tillbaka
I tecka ha vi lyckligtvis inte mera Carborren utan en ganska trevlig människa, som heter Mikander. För henne lär man sig något. Hon kan hålla så bra ordning i klassen fast hon aldrig ger några straff och vi få prata litet helt sakta med varandra. Hoppas vi få hålla henne.
Valpen är borta en tid och därför ha vi en annan i handarbete Hon heter Rotkirch och fodrar visserligen mera än Valpen, men hon är ung, söt och älsklig, så jag tycker ganska mycket om henne.
Vad Kullan beträffar så tyckte jag ju om henne förut, men nu när jag sett hur gräsligt petig och partisk hon är, kan jag inte fördra henne mera. Jag tror att hon inte heller kan tåla mig.
Mars 1910
Nu är det på högsta tiden, att jag skriver, ty vi ha i dag den och jag har inte skrivet någonting i denna månad. Om det inte hade blivit skrivet ett enda ord i min dagbok under hela mars så kunde jag inte ha något förtroende för mig själv längre.
Maj 1910
Ja, detta var allt som jag skrev i mars, och nu ha vi den . Men jag har en stor ursäkt. Jag har varit sjuk hela april och en del av maj. Alltnog den 1 april blev jag sjuk. Jag hade under påsken varit på Pätilä, och just kommit hem därifrån. (.) En och en halv vecka låg jag i feber utan att Tant Neama visste vad det var. Sedan förklarade hon och professor Pipping, att det var lungsäcksinflamation. () Jag måste ligga med omslag över en månad till sängs. Den första tiden skötte Mamma mig, men när hon inte orkade mera fick vi Tant Sjöberg. Hon var så snäll och läste för mig så jag inte hade så värst tråkigt, och tiden gick ganska fort. Så har jag småningom blivit bättre men ännu är jag mycket svag.
När jag talade om våra nya lärare glömde jag alldeles, att vi ju nu ha botanik och zoologi. Lärarn däri heter Poppius. Först i början (ja, hela höstterminen och en del av v.t.) var han förfärligt tråkig. Vi ville alldeles somna under hans timmar, men en timme var han riktigt söt, och just då underrättade han oss att han sku’ lämna skolan på några veckor. I stället fick vi en halvfånig som hette Palmgren. Han försökte endast att få oss och skratta och sade därför allting så lustigt som möjligt. Ibland förhörde han läxorna, ibland inte. Medan jag var sjuk fingo de Poppius igen.
Jag hade tänkt skriva en hel del om Erna och mig, men därav blir intet, ty jag har så när glömt bort allt sammans under min sjukdom.
Jag är halvt förtvivlad. Men det är också alldeles förfärligt, att vi inte ha geogga mera. Och vad som är nästan ännu värre inte mera Nosan. () På första klassen tyckte jag ju så mycket om henne. Så svalnade kärleken en liten smula på 2dra och 3dje. Men nu vid skilsmässan har den åter blossat upp alldeles förfärligt. Jag tänker på henne dag och natt. Saga berättade, att då de skildes hade hon sagt till dem: »Georafi boken kan ni nu kasta i knuten, men behåll ändå kartan, ty den kan ni ännu ha nytta av.» Ack, vad månne hon tänkte då hon sade det? Månne det också var svårt för henne att ta avsked? Jag känner det alltid så djupt, fastän jag aldrig med ord kan uttrycka det. Den sista geografitimmen för Nosan som jag tror att jag hade var den 1 april 1910.
Juni 1910
Den hände det något märkvärdigt. Jo, jag fick fara utrikes. Tänk ända till Norge! Det var egentligen för min hälsas skull, och det hade ju varit roligare om det endast varit för nöjes skull som vi reste, men ganska trevligt var det ju i alla fall. Mamma, Tant Naem (som också följde med) och jag reste först med Prinsessan Margareta (som jag också for med sista somras) till Stockholm det vackra Stockholm. Vi va’ inte alls sjösjuka fastän det gungade litet på Ålands hav. Sen foro vi med nattåg till Kristiania. Usch, de’ är avskyvärt att fara om natten på tåg. Det är kvaft i kupén och så är man rädd att falla ner, när man ligger i övre sängen och så kan man ha otrevliga hyttkamrater. Nå så värst illa hade vi nu inte ändå. På morgensidan kommo vi fram till Norge. Och Norge är vackert. Ja, det vill jag lova. Det är omöjligt att beskriva hur vackert det är. Det måste man se med egna ögon. På resan lärde jag känna Tant Naemas syster Brita. Hon är trevlig, och henne tycker jag om. Sereniuses voro också på Holmenkollen, dit vi ju skulle fara först. Sen ska vi fara till Gausdal och bli där fyra veckor. Här på Holmenkollen är mycket trevligt och jag trivs utmärkt bra. Om jag bara hade Pappa här och mina Fältskärns berättelser. Men Pappa kommer också till Gausdal, och då hämtar han Fältskärns berättelser med sig.
Juli 1910
Så äro vi nu i Gausdal. Hur här är? Nå ja, när man vant sig vid det här så är det ju drägligt. Först när vi kom hit var det kallt och ruskigt, hu då så vi frös. Här var riktigt avskyvärt. Så hade vi en tid vackert och varmt, men nu är det igen kallt. Vi ha riktigt frusit isynnerhet Mamma, och hennes reumatism har blivit mycket sämre därav.
Så är ju naturen storartad här. Alldeles olik den natur man är van vid.
Sanatoriet är nära 800 m. över havet vid trädgränsen. (Forts. se augusti.)
Augusti 1910
Överallt såg man de höga fjällen med sina nakna eller snöbetäckta toppar. På ena sidan fanns en stor granskog, på den andra endast ett och annat träd, för övrigt blott dvärgbjörk, vide, krypande enris och mossar. Egendomliga voro aftonbelysningarna över bergen.
Dock skulle det stället icke varit mycket värt om inte hon funnits där hon Tant Margret. Den första tiden hade jag fasligt tråkigt där och längtade tillbaka till Holmenkollen hela tiden. Men så lärde jag känna henne bättre, och så kom ju Pappa dit med Fältskärns berättelser. Under den senare tiden där levde jag endast för henne, d. v. s. jag tänkte endast på henne, jag såg endast henne, (där funnos många andra goda och snälla människor, men de voro endast som luft för mig,) och längtade efter ett leende eller ett ord av henne. Allra helst ville jag vara tillsammans med henne, men det fick jag inte alltför ofta. Mamma och Pappa ville nämligen helst vara för sig själva. Ack, vad jag älskade henne och svärmade för henne, och det gör jag ännu.
Vem var då denna fe, denna förtrollerska och varmed tjusade hon så mig! Hon var förfärligt snäll och behaglig, men annars ganska vanlig. Hon hade bruna ögon, rätt aristokratiskt böjd näsa och vackra vita tänder. Munnen var kanske litet för stor och läpparna litet för tjocka. Men oh, hon var förtjusande. Hon hade en mycket svår blodsjukdom, knappt obotlig, anemi eller vad den heter, som hon dock bar med stort tålamod.
Egentligen hette hon inte Margret, fastän jag kalla henne så förrän jag visste vad hon hette. Men hennes namn är: Edith Malmberg hovrättsassessorska från Wasa. Hennes man är en kollega till Pappa, en fasligt otrevlig människa, som haft något otalt med Pappa, och vilken jag kallar björnen i dubbel bemärkelse.
En dag hade vi på Gausdal en förtjusande utfärd till en liten, nätt sjö 4 km därifrån, som hette Vesslevand. Jag hade varit där en gång förut, men då var det inte alls så trevligt som andra gången, när Tant Margret var med. Hennes andra hälft gick inte alls med oss, utan nästan hela tiden med ett par små fröknar Broberg, och det var mycket bra i två fall. För det första fick jag då rå om Tant hela tiden och för det andra slapp vi hans angenäma sällskap. Jag gick hela vägen bredvid henne som en hundvalp och kände inte den minsta trötthet, utan tyckte det var härligt, fastän det på återvägen alltjämt duggade. Vid Vesslevand fick man utmärkta våfflor i en säterstuga.
En annan dag hade vi också en utfärd, men den var inte alls så trevlig som den förra, fastän Tant Margret var med. Vi voro nämligen så trötta vardera. Vägen var mycket svår 5 km och en stor del därav brant uppförbacke. Jag överansträngde mig då och är allt ännu därav riktigt dålig, så att jag inte vet om jag kan börja skolan.
Tant Margret är verkligen alldeles förfärligt rar. Då jag låg till sängs nästan en hel dag på Gausdal, kom hon och hälsade på mig och jag blev så glad, att min temperatur steg 5 streck eller ½ gr. Och nu har hon skickat mig en fotografi av deras villa nära Wasa, som hon lovat, att nångång sända mig. Och hade tillockmed bett sin bror göra färdigt ett sådant.
September 1910
Jag känner mig ganska lycklig nu. Oaktat det att jag är så svag och dålig, att jag inte orkar börja skolan eller göra just någonting. Och fastän jag inte kan vara i Bromarf, utan måste vara här i den odrägliga sta’n, ah, vad jag hatar den! Staden med det där bullret och dammet och människomassan. Om man bara går neråt stan så möter man bekanta. Och det är ett ständigt »hur mår du»? Och du ser dålig ut, eller du ser frisk ut. Det senare är det riktiga, ty jag har vuxit mycket och blivit fetare, så att jag ser verkligen riktigt frisk ut.
Och fastän de där högtsträvande luftslotten och illusionerna ramlat som korthus. Nu vet jag alltså att jag är en dumbom, en åsna. Det är märkvärdigt att inbillningskraften kan vara så stor att jag inte vetat det förr. Men nu är jag säker därpå genom »min omgivnings tillfälliga yttranden», d. v. s. en gång på Gausdal, då Mamma talade med Tant Margret. Jag förstod det mycket väl, fastän de försökte använda främmande ord. [i marginalen: det var dock ett misstag.] Och så en gång när jag talade med Dagmar genomskådade jag det.
Nu vill jag skriva om hur mitt idealluftslott nu ser ut. Jo, då jag slutat skolan, jag blir nämligen inte student, vill Pappa att jag skall komma till Högvalla. Det är inte vidare roligt, men räcker väl inte så länge. Sedan skulle Pappa taga avsked, och vi flytta ut till Skogbacken och bo där. Jag skulle sköta hushållet, för att göra någon nytta och för att Mamma riktigt kunde få sköta om sig. Däremellan skulle jag skriva och rita. Sedan komme Mormor och mostrarna med sina familjer och Dagmar och andra bekanta och hälsade på. Det tänker jag mig förtjusande. Så vore det härligt om vi någongång kunde fara utrikes, men jag tror knappast att Pappa skulle ha råd därtill.
Oktober 1910
O, vad jag svärmar för Tant Margret. Jag älskar henne alldeles gränslöst nu. Då hon var här i höstas blev jag ännu galnare i henne. Det föreföll mig, som om jag velat skynda efter henne vart hon gick och kvarhålla henne. Och det kändes, som om mitt inre velat förtäras av eld, så brände det inom mig. (Få se hur länge det här nu skall räcka.)
Undrar om hon tycker det allra minsta om mig, men det vore ju naturligt om hon inte gjorde det, ty jag äger ju intet som gör ett barn tilldragande. Är inte det minsta vacker, inte graciös, inte begåvad, har inte något vidare trevligt sätt, är ganska envis och otrevlig ibland. En av mina högsta önskningar för närvarande är att få fara till Vasa, men det lär nog inte låta sig göra, åtminstone icke på länge, ty Pappa har haft så stora utgifter nu.
November 1910
Jag har inte alls ännu skrivit nånting om, att jag nu läser privat. (Jag orkar naturligtvis inte gå i skola, så svag som jag är.) Det är också mycket roligare att läsa så här, och jag längtar inte det minsta efter skolan eller kamraterna, ja, det vill säga en kamrat skulle jag ändå vilja ha. Människan heter Caja Rosenius. Hon är ganska hygglig. Ibland tycker jag om henne, men ibland kan jag inte alls med henne. Egentligen vore det icke så mycket bevänt med henne, om hon inte händelsevis råkat vara syster till Tant Irma, hon som var gift med Teddy Sahlberg. Hon hade ingen aning om att vi kände (d. v. s. äro släkta med) Sahlbergs, men en torsdag råkade det bli sammanstötning mellan henne, tant Fatima och nuvarande fru S., så nu vet jag inte hur mycket hon anar.
December 1910
Jag vet inte egentligen hur det är, men den här hösten har jag känt mig lyckligare än på länge, och det fastän jag varit så svag. Det är som om jag aldrig förut känt hur utmärkta föräldrar jag har, och hur jag också annars är lyckligt lottad. Fastän jag känner mig lycklig, tycker jag att det allra bästa vore att få dö ung. Det är ju egentligen fegt att resonnera så, att icke våga upptaga kampen med livet. Å andra sidan kunde man igen få genomgå svåra lidanden; så att då bleve det lika långt som brett. Kanske det är orätt ändå att tänka, att döden vore det bästa, isynnerhet då man är så lycklig som jag. I alla fall önskar jag icke för pappas och mammas skull att få dö.
I år var det igen en mycket trevlig jul, och jag fick så många julklapper (ungef. 20). Mest tyckte jag om en förtjusande vacker säng och två utmärkt vackra rokokostolar. De sistnämnda stå i utbyggnaden, där de ta sig mycket bra ut. De äro köpta av »smedan» i Bromarf, och då var den ena stolen endast halv. Nu äro de förstås vitmålade och reparerade. Dessutom tyckte jag mycket om: Heidenstam »svenskarna och deras hövdingar», (förra delen) som vi ett par gånger ha läst i med Rosenius, »Vilda humlan», en trevlig berättelsebok och handskar och handväska. Så fick jag en kokbok. Ja, ja jag ska förstås förbereda mig till mitt blivande kall.
Nu är dagboken slut så att tills jag nästa gång ämnar skriva i den måste jag köpa en ny.
Odaterat [1910?]
- Håkan
- Kerstin
- Gunnar
- Eva
- Katy
- Percy
- Vally
- (Dora
- (Luise
- Göran
- Bernhard
- Elsie
- Valborg
- C[skadat]el
- Paul
- Kerstin
- Margareta
- Gustav Gabriel
- Dora
- Erik
- Gunnel
- Harald
- Sigurd
- Katy
- Dolly
- Dora
[i marginalen: Personer som jag dels diktat om, dels i fantasin umgåtts med, som även omnämnas i dagboken]