Lästext
1938
Januari 1938
Blad
.
När jag sluter ögonen är det som hörde jag
en sakta tonande musik i mörkret.
Varifrån, varför?
Hela atmosfären är som fylld av rop,
frågor och problem.
De korsar varandra, de ger en ingen ro.
Det är så mycket, mycket man ännu måste se
se en liten början till,
en början till en lösning –
och det finns så mycken förlorad tid i ens liv,
så mycket som gått till spillo –
där man kunnat hinna fram en bit – –
och så mycket man inte gripit, när man kunnat.
Varje ögonblick kräver av en
– och ändå en sådan stillhet
en sådan milt smekande musik –
Har jag för några stunder igen kunnat gripa den ro
som intet mer begär,
den ljuvlighet som är fullkomlig i sig själv
några stunder – ?
Det är som såge jag ett band av pärlor
och några av de största har jag hållit i min hand.
Det är som en ljuvt tonande musik –
det är nästan som ett fotfäste – i sanden –
och ändå kan jag inte förklara det.
– Och utanför står stjärnorna lika visa och kalla
lika oblidkeliga
som alltid –
Februari 1938
Anteckningsblock
Ibland är avgrunden så skrämmande nära – och alla onda andar marterar en. Det är som att sjunka ner i klyfta utan botten och inte mera se ljus.
Men trots allt är det underfulla igen närmare än man trodde.
Trots allt finns det ännu ett sken över livet, som man ville se mera av – ännu.
Mars 1938
Blad
.
Lyft mig, bär mig
över vitsippsskogars nyutsprungna rikdom
över blåviolers bädd inunder häggens slöja
mot en kust som dimblå och förförisk
gömmer nya outsagda hemligheter …
Droppe, som jag bär i handen –
en sekund i rymdens ändlöst långa
ändlöst rika liv
i evigheter –
Som en skimrande och tung och mogen druva
vill jag hålla dig i handen,
dricka dig och njuta dig och glömma dig
och vandra längre emot lyssnandets och tigandets ändlösa slätter.
Fina, klara droppe av rubin,
av livsens blod,
förgängligt liksom gräsen,
men som gräsen levande i varat
oförgängligt genom evigheter,
född på nytt en vårdag under ljuset
gnistrande på nytt i tusen smala kalkar
stigande ur jorden.
Lyft mig, bär mig –
Inga jordfrånvända hemligheter gömmes i din droppes trollsaft,
men där mötas
varats egna tysta dunkla hemligheter,
liv och död i ständig växling
födande varandra –
Droppe av rubin,
ett livsens kärl jag sluter tyst i handen.
April 1938
Sjukdomsnatt
(Under en svår strupsjukdom)
Det går stilla steg, tysta steg
över grå jord
över sårig mull
– egna steg, tysta steg.
Det talar en ensam röst
över larmet,
över jordens sammanpressade
outsägbara ve.
En ensam röst
stilla.
Det är någon som ser våndan
såras av den,
bär den bittert,
men ändå ser utöver.
Sjukdomsnatt med trötthet och kval
– med sällsamt, omotståndligt
oförklarligt lugn över allt förstånd
– bara oberörd glädje
bara gränslös ro.
Hjärtblad spricker ur mullen
och blomblad vecklas ut
i gryningsljuset.
Vilsna havsfågelskri
i skymningsblå tystnad.
Är jag ett med dem?
Nej min glädje är ensam och oförklarlig
och gåtfull och utanför allt växande
– liksom min vånda är det
i natt.
Det går stilla steg
över skrovligt grus
över sårig jord.
Det talar en ensam röst
över larmet.
En ensam röst utanför allt
och där inom.
Maj 1938
Man frågar sig ofta under sina trötta skov: hur är det möjligt att överhuvud åter anknyta till det positiva uppbyggandet. Och allt samverkar här i negativ riktning, känsla, vilja förnuft. Isynnerhet det sistnämnda. Förståndet arbetar i alla hänseenden på att påvisa att allt det positiva är en ren illusion. Att det mesta av våra ansträngningar i den vägen bottnar i ett systematiskt självbedrägeri. Och all vilja syns en förlamad.
Och så får man plötsligt mitt i all bottenlös trötthet och pessimism syn på denna gåtfulla företeelse: den spontana uppbyggande kraften på bottnen av ens väsen. Utan varje förnuftsgrund, utan varje viljeansträngning – endast ett omedelbart varande. En laddad kraft vars natur blott är expansion. Den är som en planta, ett träd, som söker sig mot ljus och luft – ett spontant växande, mäktigt, ofrivilligt. Ingenting annat än en vilja att bli till – en manifestation av ett varande – – – – –
Juni 1938
.
Det är underbart med livets skiftande aspekt – underbart och kanske ock det som gör det uthärdligt.
På engång en hotande möjlighet – ohälsa – av den natur att den kan göra ett liv vidare till en illusion – d. v. s. till något man inte förmår leva – och på samma gång ett outtömligt förråd av nyskapande, återuppstående möjligheter.
Är det denna ålders privilegium att se tingen i ett nytt ljus, som jag delvis gjort det sedan ett år tillbaka? Att företeelserna har en annan och mer övertygande betydelse än tidigare. För på oss själva är det ju det ankommer. När således de mer eller mindre efterhängsna hopplöshetens andar är förjagade, lever jag på visst sätt ett nytt liv, som mitt i all yttre enformighet kan ha den mest omväxlande betydelse. Varje växande frodig prästkrage på ängen och varje slingrande kråkvicker, varje ny matta i skogen av linneor som jag upptäcker, har en tillvaro som aldrig förr – de har som en ny existens för en. Och likaså den kalla gröna skiftningen på natthimlen och den varma blå på sommardagen – när himlen någon gång i denna kalla sommar visar sin klarhet.
Men det är ju inte allenast det. Ur böcker och minnesbilder träder fram människor och drag, kanske mest det senare och oftast i en blixtbelysning, då min trötthet ännu delvis gör det svårare att fasthålla helheter, som ger en helt ny och outtömlig känsla av livets varande. En bottenlöshet, icke endast inåt men också i relation till det övriga.
Livet är lidande – lidande – och livet är strålande syner och strålande kunskap om det oförgängliga och outtömliga i allt som lever under samma förvandlings lag.
Juli 1938
Den .
Varm sommarkväll. Besök av svenska örlogsmän. Musikkåren spelar från fartygen svenska melodier, bekanta melodier, mest av det lite trånsjuka slaget, men reella nog. Och ändå är det som om det inte riktigt vore. Är det alltid så, nästan så, med en varm sommarkväll här uppe! En sommarkväll med svag rosa över himlen vid horisonten – med en skiftning som varken är blå eller violett över stranden och skogen på andra sidan viken, men överdragen av en slöja som inte är. Är det alltid någonting otroligt med en sådan sommarkväll – en varm sommarkväll med fest och musik, där alla ändå halvt rör sig som i en dröm – inte fullt vet vad som försiggår med dem. Jag hör motorbåtar då och då surra, jag hör mänskor tala på vägen – men det är som om alla ljud dämpades en kväll som denna, som sveptes de också in i en atmosfär som inte är fullt verklig. Och människorna är till – och behöver ingenting mer än det – för tillvaron bär dem, och allting är mål och allting är mening, i sig själv. Vart för den oss – varför är allt så ofattbart klart, mitt i overkligheten –
Det är alldeles tyst i skogen, och alla grenar och löv är molstilla. Märkvärdigt nog hörs inte ens en fågel. Och människornas ljud som vanligen är så hårda och brutala har ingen kraft att bryta tystnan i kväll. För de är alla under samma förtrollning.
Ljuset sjunker sakta mot horisonten, skuggor och färger blir än overkligare. Och från marken stiger sakta, sakta en lätt fukt, som blandar sig med värmen i luften och sprider den första aningen av kyla. Men människorna känner den ännu inte, de inandas den blott som en sällsam arom – för varje lätt stänk av fukt i natten kommer blad och växter att dofta med fullare styrka. Och människorna är fångna av musiken och kvällen och den doftande jorden. Och allt är självfallet och otroligt och farligt och sant i den ljumma, ljumma sommarnatten, då jorden öppnar sina hemligheter människan till möte.
Augusti 1938
(Ur ett brev.)
Det har slagit mig denna sista tid att »tiden», eller skall jag säga »varandet», egentligen har bara en dimension: inåt. Den existerar inte som längd eller bredd eller något dylikt – den har intet mått i veckor eller sekunder, den har bara intensitet – d. v. s. den tid vi verkligen lever. Den övriga tiden, den är slutligen som om den inte alls vore. En annan sak är det med de direkt negativa tiderna i vårt liv – de lämnar tyvärr spår efter sig – men de långa perioder då vi är som döda eller halvdöda, de sjunker liksom oftast ner i ett intet, de är bara förlorade engång för alla. – Jag har haft en ovanligt god tid nu sedan värmen kom i medlet av juli – en tid då något sker utan att detta i yttre mening kan påvisas – man är bara till, helt enkelt. Frågar någon vad jag har gjort, så är det betydligt lättare att räkna upp vad jag inte har gjort. Jag har inte skrivit en enda dikt, blott några recensioner, jag har inte personligen råkat någon nära vän – blott korresponderat – icke fört ett enda djupare samtal, jag har inte rest – mer än till Tenala – inte spelat tennis eller varit oftare på utfärder. Och likväl syns mig denna tid betydelsefullare än de flesta jag upplevat. Möjligen därför att »livsinsatsen» inte bara är »gärningar» – och kanske inte ens huvudsakligen det – icke endast att vara »produktiva» utan också att leva. Att gripa innehållet, såvitt det är möjligt, av var stund och var positiv förnimmelse – att erfara en kort »verklighet» i vårt liv eller åtm. vara nära denna. Tycker att jag sällan förr uppfattat hur betydelsefull en sådan »improduktiv» tid är. För övrigt är inte improduktiv rätta ordet. Jag tror att mycket mer i stillhet kan bli till – i det halvt undermedvetna – under sådana tider än vi vet om. Det dyker sedan upp i rätta ögonblicket mer eller mindre färdigt. Men huvudsaken är dock detta att leva så att man är medveten om det och så att varje positiv förnimmelse blir betydelsefull. Detta är det avgörande. . . .
September 1938
(konferensdagen i München)
Stormvind förbi
avgrundsmättad
hotande
ödesmärkt.
Europa.
–
Ljumma, milda septemberdagar
spegelstilla.
Solen blekt guld över vattnet,
förunderlig frid
inne
någonstans oåtkomlig.
Ekande hovar jagar förbi
svarta mantlar
vanvettsskrin.
En värld i jordbävning
rör på sig sakta.
Skall avgrunden öppna sig?
Mänskorna så små, så små.
Mänskor med tyrannelater
mänskor blinda
hungriga
rovlystna.
Mänskor med stilla händer
tysta ögon
som kämpar – att försona.
Kanske också en större än de andra …
Men jordskredet går vidare
– skakar Europa
tills det når sin gräns
faller tillbaka i sig själv
kanhända.
Sensommardagar
tystnad, tystnad
på vattnen, i skogen
på mejade fält.
Och i vart mänskohjärta finns en plats
som har frid
oåtkomlig.
Oktober 1938
Anteckningsblock
. Dagbok
Jag hade i natt en egendomlig dröm om en vän, där symbolerna sannolikt säger mer honom själv, än om mig. Men för honom skulle ja icke [alt.: knappast] kunna relatera den.
Alltnog. Omgivningen Bromarv, viken, men annorlunda än i verkligheten. Min vän på besök med sin familj. Samtal. Han, hans fru o. jag: Ångest, vånda. (Här har detaljer fallit ur mitt minne) Han: »jag måste engång (fullborda en gärning), annars är jag förlorad.» Hans fru: »han borde undergå en operation, det är inte brådska, men engång bör det ske». Jag: »kanske också det hjälper.»
Senare. En liten nyuppförd stuga på vår parcell icke helt inredd. Åter med honom o. hans fru. Han: »en sådan här stuga ville ja också uppföra på vårt område för att helt kunna dra mig tillbaka till den». (Medan vi talar ser man hur dörrposter och fönsterbräden, som ännu saknas långsamt växer in på sin plats, och huset fullbordas). Jag: »varför behöver du ett sådant hus». Han: »Jag har ända sedan barndomen levat i ett fientligt förhållande till ett folk [alt.: en familj] invid vår lägenhet på landet. Därför måste ja ha ett hus att dra mig tillbaka till, där ja är fullt skyddad. Kan du tänka dig att vi var för oss ibland gått omkring beväpnade, för att vara beredda till försvar.»
Samtal och skämt. (Detaljerna har fallit ur mitt minne) Plötsligt försvinner min vän genom golvet och stiger ånyo upp ur marken ett stycke utanför stugan. Det hela ter sig lustigt. Jag skrattar och skämtar »Varför gjorde du detta?» Han: »jag har engån i min ungdom begått en orätt mot de mänskor jag nämnde och nu fruktar jag dem. Därför måste ja ha en möjlighet att rädda mig när som helst och var som helst». Jag: »men det du har gjort i din ungdom är ju så längesen. Det skall väl engång kunna utplånas». Han: »jag kan göra det om igen när som helst!» Jag lugnt och varmt: »kära vän». Jag vaknar.
November 1938
Vinande höststorm
skum emot klipporna
kämpande skepp
– novemberåska
hagelfall
Inne ljust
blommande chrysantemum,
blommande azalea
värmen av en hand
en mänskoröst.
– –
Var det sant likväl,
det jag drömde
om stugan, om vårt samtal,
symboliskt sant?
Det ter sig så.
Fina trådar,
mer än en, går ju mellan oss,
– låter mig förstå –
men skall jag kunna hjälpa
Det blir hög tid snart
Jag tror han börjar ana det själv nu –
Det inte mycken tid att förlora
Om jag kunde ge honom bud
om jag kunde skynda på!
Natten är så mörk
och stormarna så väldiga
Men ett mänskoliv har ett sällsamt värde
som inte får förloras.
December 1938
.
Tur – retur till livet. Rolf Lbg har just varit på gränsen till den andra sidan – men återvänt. Det var mörka o. ångestfulla dagar – ehuru jag inte visste av, när det var som svårast – – –
Tur och retur till livet. Är inte hela vårt besök i den tillvaron – den enda vi med sinnen och förnuft klart uppfattar en sådan tur – retur? Har just läst A. S-ms bok – och fastän man i åtskilliga fall inte har rätt att skriva som hon gör om sin medmänniska – fastän denna bok säkerligen därför också har vållat mycket sorgligt – kan man inte gå förbi den. Den är ett alltför levande tvärsnitt av detta »besök».
Det finns ju några få av oss, som talar högt vad många av oss tänker – o. stundom kommer rätt stor förargelse åstad – och likväl har detta ett värde på ett säreget sätt. Hur många ggr har jag inte tänkt på det i andra samband. Och likväl är det inte många som ger oss denna gåva.
S. J-son o. Lbg kanske mest av dem jag känt.
Att se på livet o. bedöma livets värde som liv – icke som psykologi ideal, teori, konst, religiös fordran. Endast som liv. Hur många gör det? Och det kunde kanske ändå vara skäl till det.
När jag läst A. S. har det slagit mig att det just är det hon har gjort – med positiva o. negativa konsekvenser.
– Men det positiva! Det sammanhänger just med den brist jag hela livet burit på mest – att inte få betrakta livet som liv. Att ingen – el. så få! – hinner med det. När vi kommer tillsamman, när vi skriver till varann, vi talar vi om problem, om händelser, möjl. om mänskor psykologiskt – i bästa fall – men inte talar vi om liv – vi är nästan rädda att uppleva det. Inte talar vi – de stunder som är så genomträngda därav, att det nästan blir söndersprängande. Inte talar vi om upplevelsen av en färgsymfoni, en enda genomträngande fin ton, som s. a. s. uppslukar allt el. om en känsla som i ett visst ögonblick o. ett visst sammanhang gripit oss. Kanhända är vi rädda att döda den, om vi talar därom. Men det är inte alltid det. Därför blir det som en uppenbarelse, när en god vän till oss gör det. Vi gör det inte – huvudsakligen – för att vi leker en kurragömmalek hela livet för andra – och inte minst för oss själva. För att vi tvingar längst ner det som är det viktigaste. För att vi klär ut oss o. om oss för nära medmänniskor.
För att vi vill inbilla oss att det kanske inte var så stort ändå det som kanske var störst – – –