Lästext
1922
Januari 1922
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
Allt har trängts samman för mig till några få punkter. Jag har levat somliga stunder denna tid under ett sådant tryck, att jag knappt har orkat utstå det. Jag är som pressad o. [ ] till det yttersta. För första gången har även i yttre mening en port slagits igen för mig – nära nog – som jag icke vet hur jag åter skall kunna öppna.
Hudlöst öm [alt.: riven] med ett öppet sår åt ett håll lämnade jag det gamla året, men jag såg knappast då ännu fullt tydligt allt som stod framför mig.
Det gäller för mig troligen att lämna mina studier, mitt påbörjade arbete för en självständigare forskning inom estetiken o. en nyare inriktning i litteraturkritiken, för att förbereda mig för någon mindre verksamhet, som kunde lämna mig en inkomst (så småningom).
Detta är det stora o. alltomgripande, men det andra sluter sig därtill, först nu mognat o. sammanpressat till det yttersta.
Jag har levat så isolerad här åter denna tid som i en cell – men tyvärr icke en cell – det finns icke ett själsliv här som kunde återspegla mitt, det finns inte en levande mänska, en i min mening »levande», som jag kunde följa i hans själs skiftande uttryck, i hans ansiktes levande spel. Men detta är alltför gammalt. Det finns annat också, som först nu reser sig upp till revolt inom mig. – Har jag fått känna en glimt av glädjen i en verksamhet utåt, en verksamhet, som direkt kan komma en annan till del – människa mot människa, kläder för den frysande, spis för den hungrande, andlig näring för den försmäktande (Ja, kanske en glimt av det sista) – låt det så vara bara i en Lotta Svärd-förening el. när det gäller att arrangera ett lotteri.
Och här kommer jag till det allra ömtåligaste – människa mot människa, obekanta o. kända. Har jag fått lugna en endas svidande själsoro, har jag fått låta en enda (obekant) känna hugsvalelsen av att det finns någon som förstår, som tränger in i den andras djup, har jag fått bota en enda. Jag, som själv sargad, har vetat var den enda svalkande handen för mig skulle ha funnits, jag som ser in i den jag möter, som blott öppnar en flik av sin själ för mig – o. det har ju skett hur ofta bland bekanta! – som i en öppen bok, jag som vetat var boten för mig i själsnöd hade funnits – – – – –
Ja, jag vet att den verksamhet som skulle varit min väsentliga, den litterärt-skapande, icke för tillfället längre ensam varit mig tillfyllest, att jag behövt även vid sidan ett arbete som gått direkt ut över andra, där jag känt att jag kunde vara något för andra – icke ett som bara inbragt mig pengar, det torftigaste av allt. – Och jag skall kanske engång bara nödgas ha det.
Men över alltsammans har legat den eviga vissheten: jag förmår inte, orkar inte fysiskt. Skall jag studera med någon liten framgång, får jag lämna var tanke på en verksamhet utåt, direkt för andra. Och mitt arbete binder mig för mycket då för att jag skall ägna mig åt andra personligen, andligen hjälpsökande. Och jag orkar ju icke ens studera så att man kunde kalla det så på allvar. – Och nu slutligen den stora frågan: skall jag ens orka med ett regelbundet arbete var dag för förtjänst – t. ex. på ett bibliotek? Dessa frågor tynga mig ner, så jag knappt mäktar resa mig under dem.
Jag vet att det skall fordras en själsansträngning, som synes mig nästan övermäktig för att komma över detta o. därifrån till ljus. Men jag vet också att detta är den enda utvägen. Det är bara en själsansträngning som längre kan bära mig över. Och jag tilltror mig knappast den. Jag mäktar icke i detta växa ut över mig själv till en helt ny människa.
Juli 1922
dog Mamma.
September 1922
Den Jag har upplevat något underbart denna månad, något som jag länge vetat var möjligt – visste att måste förhålla sig på detta sätt, men icke själv från min sida velat el. kunnat framkalla. Men verkligheten överträffade t. o. m. vad jag vågat vänta.
Under ett 2-timmars samtal under en järnvägsresa d. 4 sept. har jag råkat en mänska, som har möjlighet att uppfatta nästan allt hos mig. En så känslig mottaglighet för mina innersta vibrationer, en så snabb förståelse för det min tanke producerar o. för de ögonblicksingivelser, som flyga genom mig, hade jag ju endast kunnat drömma om.
Doktor Rolf Lagerborg har en sådan enastående förmåga av förståelse, då han själv är en av de mest mångsidigt anlagda människor som kan tänkas med möjlighet att uppfatta alla de mest olikartade värden, var de än stå att finna. Möjlighet att uppfatta, men kanske icke att själv kvarhålla! Hans liv måste vara ett av de rikaste som ges; hans själ är som ett spelande vatten som upptar varje förbiilande strå, där alla djupa strömmar på dess botten bli honom medvetna. En själ med den starkaste uppfattning av sinnliga värden o. den mest eteriska förandligade dyrkan! Å Gud, vare lov att engång träffa på en människa med uppfattning även för de minsta o. subtilaste konstnärliga el. gudomliga värden, som flyga en förbi – beröra varje sådan även tillfällig – en för vilken livet är samma obeskrivliga rikedom, där det divina tränger genom varje det ringaste ting o. ger det sin glans. Gud vare lov att engång träffa en själ som vibrerar i samma måtto som min egen – att icke alltid vara en främling o. ensam i sin brinnande dyrkan!
Jag har för första gången (i ömsesidig mening) fått vara med om hur liv blir till, när det som strömmar ut ur den ena, upptas av den andra och får sin gestaltning genom båda – – – – – –
[utrivet]
Här existerar ingenting annat än ett starkt intellektuellt-psykologiskt intresse för den andra o. en ovanlig släktskap i själsläggningen – icke i den andras enskilda liv – o. personligen kunde vi förbli varandra i annan mening fullk. likgiltiga. Fastän R. Lg gett mig mer än någon annan i här berörda avseenden, måste jag likväl samtidigt se det som en ödets ironi att just han gjort. Mer olika kunna knappt två mänskor vara till karaktär, praktisk livsföring kanske också etiska krav, än han o. jag. Jag kunde aldrig ha fullt förtroende för att han den följ. dagen är densamma som i dag – aldrig ha den förlitan på honom, som jag fordrade för en vän o. aldrig gå med på den praktiska etiken i hans livsföring i flere avseenden.
Vi äro varandra så fjärran att vi kunde mötas o. gå varandra förbi som obekanta o. vi kunna stå varandra närmare än de flesta – snuddande vid de blottade skikten i den andras inre o. befruktande vad där mest förborgat kan gå i blom.
[i marginalen: sic! Och dock har just hans vänskap varit av de mest varaktiga! Tillägg 1939.]
Oktober 1922
Starka, härliga arbetsmånad. Så full av lycka och skaparlust skall jag väl sällan få arbeta. Sällan når väl ens första bok med sådan lätthet sin fullbordan. Ljusa voro i synnerhet de tre första veckorna.
Först när synerna, som vuxit fram ur inspirationen, blevo så stora och krävande, att jag märkte, att jag inte skulle orka få fram dem ännu på denna knappa tid, först då sjönk min glädje. Det nya som nu tillkommit, blev obetydliga förstudier, o. faktiskt vet jag, att mitt arbete avbrytes just i sin tillblivelse, när de stora synerna, som skymtade inom mig just började formas. Och till att tolka allt, som nu flutit igenom mig, vore jag inte ens ännu färdig.
I soligt lugn och ovanlig harmoni trodde jag mig emotse utkommandet av min diktsamling. Att det även, till någon del, skall bli med blandade känslor, är jag nu viss om, efter de sista veckornas fördjupade självrannsakan.
November 1922
Månad, som åter krävt allt av min motståndskraft, som åter svängt om hela min syn o. mitt tillstånd från oktober! Mitt öde roar sig sannerligen med att låta mig erfara de mest oväntade övergångar från mörker till ljus o. tvärtom – men mest tvärtom. Jag har åter varit så hårt pressad, att det fordras all den kamp jag är mäktig för att jag icke ånyo skall fysiskt falla samman.
får jag underrättelse från förlaget, som uppmanar mig att uppskjuta publicerandet av min diktsamling »för att ännu kunna utesluta svagare saker o. ersätta dem med andra». Detta absolut oförberett, utan att en antydning gjorts härom förut. Jag är trött, o. allt ger för mig i första ögonblicket vika. Halvt bedövad är jag färdig att lämna boken, men besluter på Pappas inrådan att ännu inhämta Börje Olsonis omdöme – någon annan vet jag icke att vända mig till. De följande dagarna lever jag ännu under trycket av de första. Det vaknar en o. annan glimt om att ändå [ ] de alster jag redan själv varit beredd att stå för, men så trött som jag är, orka de inte göra sig hörda. Börjes råd – per telefon – är också att uppskjuta – beroende på att han icke alls uppfattat el. förstått stilen i III dje avdelningen i boken. Jag lämnar alltsammans. – Senare får jag Hagar Olssons omdöme, som naturligtvis betyder långt mera för mig, o. som är för publicering. Men då är det redan för sent.
Detta är det yttre förloppet i vad som passerat; det inre har naturligtv. för mig en långt större betydelse. När jag nu ser på det på ett litet avstånd o. återfått åtm. något av mig själv o. min omdömesförmåga ter sig allt helt annorlunda. Åtm. borde jag under denna kristid ha lärt känna mig själv mera än förut.
H. O:s första råd till mig var: »Man skall lita på sig själv». Det hade jag bort veta förut, o. give alla milda makter att jag hädanefter skall kunna handla bara efter den principen! Att lita på mig själv så helt, att icke ens mina vänners råd berör mig, där de gå stick i stäv mot mitt konstnärliga medvetande, är för mig den enda möjligheten att gå framåt o. bli stark i min alstring. Så är regeln för min natur synes det mig.
Under de mörka veckornas dimma kom det för mig, att jag hade resurser nog att kasta mig in åt nya håll, att jag skulle skapa vidare i ett lugnare tempo, att jag misstagit mig betr. formens mogenhet (o. det kan jag väl möjligen ha gjort!) o. skulle vara glad att få ytterligare bearbeta det gamla för att möjligen publicera i vår o. s. v. – men här for jag vilse.
Man svänger inte ostraffat om sin syn på sig själv o. ett fullgjort arbete. Man skapar inte vidare i samma glädje som förut, om man engång har tvivlat på sig själv. I o. med det att jag lät mina närmaste ljusa framtidsutsikter om att se min första bok utkomma, o. ge mig styrka o. [ ] i medvetandet om att redan ha ett slutfört arbete bakom mig, gå om intet, ramlade det något inom mig, som inte under de närmaste månaderna åter kan resas upp. Då jag under en veckas tid så allvarligt kunde tro, att jag tagit miste, brast det efteråt någonstans inne i mig en liten sträng i förtroendet till mig själv, som inte med det snaraste ånyo kan lappas ihop. – Så överansträngd som jag varit, särskilt efter det sista årets händelser, voro dessa svikna förväntningar mig nästan för mycket. Mitt hjärta känns ofta nog igen som ett öppet sår o. till en förnyad jämvikt o. arbetsro skall det vara ganska långt.
Vilken betydelse detta skall ha för min religiösa utveckling – hitåt tenderar ju dock allt – vet jag ännu inte. Häri ligger dock det enda positiva – i antifysisk o. antibiologisk riktning. Hur allt svänger sig för mig tycks jag dock alltid återkomma till dessa värden.
December 1922
Underliga tid dessa veckor, då med julstöket som upptagit mig, blandat sig syner o. sägner från åldriga tider o. [ ] trakter – då varje detalj som lutfiskens lutning o. skinkans saltning o. vörtbrödets bakning o. julpepparkakorna lockat fram sagor om julfirande i [ ], om alla dessa bruk, som härledas från grå forntid o. ofta bottna i gudomskultens hedniska offergärder o. därför för oss kanhända omedvetet har en djupare innebörd, än vi annars vilja ge dem. Underliga tid, då romanmotiv o. mänskogestalter o. uppslag av de mest olika slag flugit genom min hjärna, men utan att i produktionsväg lämna något spår – bara en rikedom för mig själv, men av överretat slag, en över»empfindlichkeit» o. nervös skapelselust parad med fysisk matthet.
En annan angelägenhet har måhända ock gett mer flykt åt mina steg o. mer innehåll åt alla mina förehavanden. Ett vänskapsförhållande från i somras har utvecklats i någon mån, o. om jag än icke vill ge det någon som helst betydelse för framtiden o. icke några större proportioner alls överhuvud el. räkna på någon varaktighet därav – är det mig just nu lika givande som vänskap o. utbyte av detta slag hittills varit mig sällsynt.
[i marginalen: Hadar Vessby (Vi råkades under sommarn i Bromarv).]
Vi gå jämnsides i mycket, vi tala ofta samma språk, vi äro i vissa fall lika anlagda o. vårt liv har i mångt gett oss samma erfarenheter – men vi äga icke känslospröt att röra vid den andras inre, vi leva icke varandras liv, o. vad som djupast försiggår i den andra blir oss fördolt, måhända knappt [ ] att utröna. Det är därför jag dock icke väntar mig så mycket av vår korrespondens. Men något har den givit mig, kanske mycket nog.
Och mer skulle den kunna ge, om vi kunde helt avkläda oss våra masker, inte vara så ängsligt aktsamma i ord o. uttryck, så återhållsamma med vad vi ville säga – bara för denna eviga fruktan att bli missförstådda (möjligen)!
När det gäller en vän av samma kön säger man ju oförbehållsamt vad man känner, vad som gör en glädje hos den andra o. vad som behagar en. Man ser in i den andra o. man talar om det. Men här är man liksom på lur för den andras åtgöranden.
Som det synes mig, finns det intet oss emellan skulle som skulle förhindra en ohöljd uppriktighet såsom mellan vän o. vän, de där ha glädje av varandras närvaro o. av utbytet sig emellan, men som aldrig behövde varandra oavbrutet, än mindre för ett helt liv. Men så nära är icke kontakten att vi kunde se det båda o. ha förlitan på varandra obetingat. Detta är ändå ett långt högre steg i själslig gemenskap o. samhörighet. När skall det öppnas för mig – – – – –