Lästext
1929
Januari 1929
Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–
Förstöres.
omkr.
Vi upplevde mer än förr tillsammans för en månad sedan – före jul – sedan for han utomlands. Jag har gått tillrätta djupare än någonsin tidigare i denna sak den sista tiden, o. mycket har börjat skilja ut sig i klarhet – – – – – –
Jag har också gått djupare in i honom o. ser hans väsens trådar växa sig samman till en ny helhet.
Mycket är inte så obetingat givet för honom, som man först skulle tro det, mycket väver sig samman på långt mer invecklat vis, o. hans innersta vilja vill ofta inte det, som hans första impuls fordrar. – – – – – – – – –
Jag vet nu att vi hade kunnat fortsätta en samvaro – i yttermera fördjupad mening – fortfarande utan att begära en fysisk samhörighet. Problemet har sedan hösten synts mig olösligt, från hans sida sett; ett avbrytande syntes mig blott vara en tidsfråga. Men nu vet jag att en samvaro, fördjupad ända till samliv, kan finnas mellan två utan annan gemensamhet – att ett samliv kan förverkligas på ett annat plan, med stora uppoffringar [ ] men som när offret är gjort för gemenskapen in på ett nytt område. Kanske det blott i sällsynta fall kan ske, men det kan dock. Och jag vet också att han innerst inne har längtat just efter denna gemenskap, fastän han själv knappt varit medveten om det. I denne mans hela brinnande livstörst, finns något som han själv längtade att kunna rädda undan förgängelsen [alt.: allt] – – – – –
Hans motsatser ja! Han har en större vilja till renhet än de flesta – en så ömtålig renhet att inte den minsta fläck undgår att lämna spår där. Han reagerar omedelbart för varje förhastad livsyttring – o. likafullt, hans behov av obegränsad utlevelse på varje punkt är lika krävande. Han kunde begå de galnaste dårskaper o. trampa under fötterna sina renaste uppsåt – för att efteråt kasta sig in i den hejdlösaste ånger.
Han är som medeltidens människor med livsbegär o. syndkänsla i lika grad utvecklade. Han pendlar mellan lössläppt [ ] o. [ ] invärtes botgöring. – – – – – – –
Men trots att jag vet att vi hade kunnat fortsätta vår samvaro – utan att behöva frukta för den – sen jag vet att hans innersta vilja o. min är densamma, kan vi ändå inte fortsätta den, åtm. icke annat än med mycket långa mellanrum, o. det blir ju inte detsamma. Onda tungors gift har redan runnit ut, o. det behövs inte mycket till för att vi verkligen skulle bli smutsade. Jag känner att jag knappast skulle orka med det. I denna sak är vi ju inte heller ensamma; det skulle drabba flere än oss två. – – – – – –
Men jag vet förresten icke hur något kommer att gestalta sig när vi råkas. Han har ju varit borta nu i 4 veckor, o. jag har inte fått en enda rad från honom. I de sista dagarna av månaden skulle han återvända till landet – – – –
Februari 1929
I kväll – ensam.
Det ringer spröda klockor genom snöljuset.
Varför finns det så mörka vrår bakom granarna
– sugande ögon, gröna, bronsbruna.
(En övermäktigt stor gåva föll över mig
idag – för 5 år sedan.
Den gåvan kastar sitt sken ännu
varje gång det är en Runebergsdag)
– – – – –
Ljusen fladdrar i fönstren, alla ljusen.
Varför är jag så orolig?
Jag går från rum till rum – –
Ljus i långa rader –
Ljus vid ljus –
jag älskar ljusen – – – –
Skall jag inte få leva nu
ett par månader – ett halvår?
Har jag inte funnit stenen igen, trollstenen
för att kunna leva
– den att bringa offer
för att något stort skall växa fram?
(Hela trollskrinet har jag ju i mina händer
– skapandets. Men jag är så ängslig.)
– – – – – –
Det finns en tom fläck mitt i skogen;
där skulle något ske.
Där väntar starrtuvan, där väntar vårfrylet.
Där väntar den blåa trasten
Det står en underlig skrift där
på kiselstenarna.
En människas röst skulle tyda mig den skriften.
Björkarna susar så underligt där,
gräsen står så stilla.
– – – – – –
Jag kramar ett porträtt i min hand.
Han var ju inte den rätta.
Varför längtar jag några steg,
varför längtar jag en röst
– jag är ju inte bunden.
Men han har älskat mig så
– det var också nånting heligt
– – – – – –
(I kväll för 5 år sedan – – –
I kväll är hela livets underliga skatt
så gåtfullt stor [alt.: tung] att bära
– – – – – – – –)
När offret är gjort är saknaden måttlösast.
Ändlöst är försoningens under.
Mars 1929
. I går dog han. En högre makt har lett allt med outgrundlig hand.
. I dag är det hans begravning. Jag drömde i natt att jag var nära att dö. Det var så skönt – – – – – – –
Det är inte bara sorgen, som gör att jag längtar efter det. Jag var så trött att leva redan förut – – – – –
I Åbo .
Jag har suttit på tåget hela tiden – men jag har ändå hört klockringningen, jag har gått igenom alltsammans. När jag kunde se kistan bäras upp för trapporna gick någonting sönder i mig – när den sänktes ner i graven tycktes mig någonting av livets mening meningslöst – – – – – – – – –
Vad jag gick igenom de timmarna kan inga ord återge – men äntligen bröt det fram som en jublande visshet: Vi skall börja om igen en gång – du och jag. Om det så skall gå sekler emellan – i evighetens liv betyder tiden intet. Allt som här syntes oss olösligt skall engång få sin lösning. Kanske efter många liv – kanske efter mycken kamp – men engång – – – – Nu orkar jag inte mer – – – – –
Senare. Det jag gick igenom i Åbo var inte min egen kamp allenast – den ensam hade inte berättigat en så namnlös förfäran tillika. Det var hans kamp vid avskiljandet som jag upplevde. Det blev mig klart en liten tid senare. Det är det gåtfullaste jag hittills har upplevat.
Svart häfte. 1927–29 (Skall läsas i samband med dagboken)
.
Den 14 vände sig ett blad i mitt liv. Ridån gick ner i ett drama.
Jag måste lägga om mitt liv nu helt och hållet – om jag skall orka bära det.
Mitt liv hittills – var det stort eller litet? Jag tycker jag har känt det som en ångestkramning omkring hjärtat. Men nu vet jag att där också fanns – klipphällar i sol, blommande hassel, ändlösa vita dyner – – – – – – –
April 1929
Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–
Kl. 11.45, natten mot den hade jag följande dröm.
Först drömde jag att jag var tillsammans med honom i olika förhållanden, o. jag erinrar mig inte något bestämt därom, men i ett visst moment bytte hela drömmen karaktär.
Han sade till mig: »Nu skall vi byta gestalt, o. du skall få genomgå med mig hela invigningen till det nya som skall komma, o. du skall få veta vad som engång skall ske med oss o. bliva verklighet.»
Och jag kunde erfara förvandlingen o. »se» oss efter den, o. vi var helt nya o. unga o. liksom genomlysta i en ny gestalt. Och det syntes mig att härligheten av det liv vi var ämnade till nu öppnade sig inför oss.
Vid allt detta var tidsbegreppet såsom utplånat, o. allt syntes mig på engång som en invigelse till något nytt o. som en uppenbenbarelse av något som just tog sin början o. som likväl hade funnits förut.
Vi var båda helt obeskrivliga, o. jag förnam oss som skilda väsen o. ändå båda inifrån oss själva.
Trygghetskänslan vid den andra var så övermäktig, att den övergår alla ord, o. varje skiljande mur var här överkommen. Och jag »kände» honom säga: »Jag kommer till dig för att du skall få erfara detta på förhand – för att du skall vara medveten om det samband som finns nu o. i varje stund och vad av oss skall varda. Du får det som en skänk.»
Och jag kände honom för första gången helt, såsom jag aldrig känt honom förr – o. allt var mig ändå så välbekant, för det tycktes mig blott att medvetandet härom varit avstängt för mig under en tid.
Och allt stod för mig som en oåtergivlig visshet, o. jag kände blott den mest lysande glädje som tänkas kan.
Ty just känslan av det obeskrivligt självfallna o. naturliga i det som vederfors oss var här övermäktig. Men att återge något mer än detta i ord är icke möjligt – – – – –
Men allt vad därutöver tilldrog sig har jag icke möjlighet att erinra mig, än mindre tolka.
Jag vaknade upp vid drömmens slut o. iakttog klockslaget. Förmådde dock icke då nerskriva något o. somnade kort efter in igen. Före klockan 2 vaknade jag igen, o. erinrade mig då fortfarande drömmen, om än i någon mån vagare än vid det första uppvaknandet. Då nerskrev jag i form av ett koncept (med rätt många upprepningar) ovanstående, som jag renskrivit på morgonen den .
(Då jag drömde detta hade jag ännu icke läst Steiners utläggningar om livet efter detta – skaffade dem följande dag. Hade endast då läst Thornes »Svar på livspørsmål».)
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
Den .
Inte en blommande [ ] o. inte ett markens strå syns det mig jag längtar efter. Icke den här våren. Men jag längtar efter blommor från ett annat land, som ingen kan ta på o. hålla i handen, o. som inte har doft eller färgstoft o. materia (Men som har en form o. ett ljus som vi ännu aldrig anat o. en skapnad som är oförgängligare än alla de ting vi här kan äga o. nå.)
.
Främmande o. avlägsna är de ord som når mig, o. de bilder jag ser tillhör inte längre mitt liv – men jag vet att ett ord väntar mig, där alla ljud upphör, o. att en ny bild skall öppna sig, där inte vårt öga mera kan se – – – – –
Maj 1929
.
Den ena sidan av min hand
känner ännu värme o. köld.
Men den andra känner endast
den lätta darrningen av [ ] luftvågor
därborta i en annan värld.
.
Regn o. köld har det varit hela pingsten – men svårare än de syns mig solskenet att bära idag. Jag vet inte hur jag skall orka med en vaknande sommar i år, när jag vet att en annan kämpar i en fasa o. ett mörker dit ingen jordisk sommar med en glimt av ljus mera kan nå.
.
Jag drömde i natt om en som jag trodde jag hade dödat – nästan. Inte den döde, för han lever ju var stund o. var timme i mitt hjärta – men en annan.
Drömmen var ingenting märkvärdigt – ett samtal på tu man hand med honom vid en kvällsits med några andra, vilket inte ledde till något särskilt, men avbröts tvärt.
Men i samma ögonblick jag vaknade såg jag för mig blommande gullvivor i gräset, som jag skulle plocka. Och jag såg också honom bredvid mig i detsamma, o. då visste jag att vi engång skall plocka blommor tillsammans – han o. jag.
Jag har så svårt att förstå detta samband. Hans mått är så små – i bredd med den andre (den döde) blir det nästan skriande – o. jag gör mitt bästa att tränga honom bort ur mitt medvetande. Jag trodde redan det hade lyckats. Men det finns nog ett sammanhang här som är till utan vår vilja. – Gullvivorna – – – – – Engång skall vi plocka blommande gullvivor tillsammans på en äng – han o. jag.
Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–
. Det är som om jag upplevde allt under en annan [ ] än förut. Jag vill berätta om något jag erfor härom helt nyligen.
Jag var ute i Bromarv en vecka, till pingsten. Först var det regnigt o. kallt. Då var det mig nära nog lättare att komma tillrätta, om också inte heller lätt då. Den dödes bild förföljde mig oavlåtligt, var jag än gick, (ännu mer i stillheten där än i H:fors). Så bröt sommarn fram på engång den första solskensdagen. Då tyckte jag att jag inte ville orka börja den. Här jordisk sommar med löv som spricker ut – pånyttfödelse av allt levande – där borta, där han finns mörker o. namnlös fasa. Och icke en glimt av den vårens hugsvalelse kunde man dela med dit bort. Då var det som om hela min syn på företeelserna hade blivit förvandlad, o. de fyra dagar jag var därute i den strålande försommarn såg jag allt, följde allt, men såg det o. kände det som ur en annan tillvaro. Och så är det ock nu.
Det är som att svänga om alla begrepp av verkligt o. overkligt som vi har – låta det konkreta bli sken o. det osynliga bli konkret. Också nu ser jag solskenet o. de ljusa löven, men de har ingen verklighet för mig [ ]
Jag ser ock människor o. deras förhållanden ur en annan utgångspunkt – det enda jag inte nu kan göra klart för mig är de jordiska relationernas betydelse för oss – därför känner jag nu så främmande. Jag ser sammanhangen med ett annat perspektiv o. förbindelserna på ett annat plan. Det som här ofta blir missförstånd får för mig en annan mening – det som här har betydelse, mister allt värde. Det vi tror oss se hos den andra är visst ofta sken, det vi inte beaktar blir det väsentliga.
Icke är det heller för ett förnyat jordeliv jag ville bereda oss båda – övergående kanske, men icke slutligt. Varför skulle jag längta efter att få känna hans hand på min el. att få stryka honom över håret – det är ju en droppe av evighetens liv detta varar, mängt med så mycken missförståelse o. smärta.
Vi kan ju stå i förbindelse o. nå varann på ett sätt där varje jordisk begränsning bortfaller. Vi kan oavlåtligt bygga upp hos den andra. [ ] Vi kan hela med all den makt en människa är given o. hugsvala med [ ] En full verklighet skall då först den gåtan bli oss, att den ena individens liv bygger på den andras.
Juni 1929
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
Natten mot d. (Vid ett plötsligt uppvaknande).
Det finns ett leende som inte lämnar mig. Det skall hjälpa mig – – – – –
Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–
Åbo .
En domkyrka
en park
–
Mänskor, mänskor
flaggor
biler
reklamtåg.
Ett slott
– en gammal herrgårdsbyggnad –
ändlösa spårvägar
tiden går med snäckgång.
–
En domkyrka
en bänk i en park
–
Ett vitt hår jag ville skymta
en människas röst.
Borta.
–
Slottsgatan 37.
En rest av ett hem,
en kvinna som var hans dotter.
Förtroligt samtal.
Bilder
minnen – – – –
En ung man med lockigt svart hår,
blicken tungsint,
en ung man med sin hustru.
En yngre man med tre barn.
En man med vitnat hår
dragen skarpare
gestalten grövre.
På höjden av styrka.
–
En promotion
en utomlandsresa
Nauheim –
en lagerkrans
– några vita hårlockar.
– – – –
Hem genom gatorna
ändlös vandring
ljus natt.
Ett småborgerligt hem.
Bilder på en vägg
– en landskyrka
ett oljeporträtt
en medelhavsö
– fotografier.
Allt skriker mot varann som i själanöd.
En ung mans porträtt vid sängen på ett bord.
En man i sin ungdoms styrka.
–
Bädden hettar.
Ett grått ljus.
Under gardinen skymtar det
på gatan nånting underligt
– en hemsk o. övertäckt brun bil
med några små fönster oppe vid taket.
Den kommer allt närmare rutan.
Jag ligger i kallsvett –
Nu glider bilden undan.
Det var bara några fönster till ett hus
på motsatta sidan av gatan.
Det ljusnar till morgon.
Det doftar några rosor på ett bord.
–
En ung mans [ ] huvud
på bilden [alt.: bordet] vid min säng.
Jag somnar.
– – – – – –
En begravningsplats
en öde grav
Ett fång vita narcisser
–
En stad i mässoro
mänskor, mänskor
biler.
–
En avskild plats
ett vårdberg.
Allena.
Vad tornen blev avlägsna,
vad sorlet blev tyst.
Nu snuddar en flik av hans själ vid mitt huvud.
Så allena blev jag äntligen
att han kunde nå fram till mig.
Äntligen.
Juli 1929
.
Till Hogland.
Mumlar klipporna
leker fisktärnorna
pratar blåelden?
–
I Bromarv
en vecka.
Tyst i en villa
rum som kan drömma.
Ett mörklockigt hår vid fönstret.
Stilla måltider,
skämt som avleder det tunga.
–
Fjärdarna glittrar
båtfärder
klippor, solsken.
Vila på stranden,
jorden talar vishet en liten stund.
–
En brasa på kvällen,
en fin ton i luften
alltför spröd för att gripas.
Natten ett helvete.
Stela fingrar kramar om mig.
Ingenting har verklighet,
ingenting har liv.
–
Sista dagen hemma.
Ljum luft
badande sol.
En ung man vid årorna,
en ung man förvandlad.
Ögonen glänsande,
rörelserna spänstiga –
Afton
en veranda.
En brunhyad man i en vilstol.
Samtal.
Det blir svalare.
Inne i salen.
Hans egen röst för första gången.
Han går av o. an – talar.
En mans väsen i hans ord
– en mans väsen i hans rörelser – –
Natt, allena.
De onda andarna för engångs skull borta.
En fläkt av glädje har gripit mig.
–
Bilfärd på morgonen.
Ängar, saftiga fält,
blommande rosor
En ung man bredvid mig,
ett lockigt mörkt hår.
Ett lyckligt uttryck.
»Natt o. dag» längs vägen
klöver och råg.
Ett vackert leende:
»Så här ville jag åka ännu mil efter mil.
En annan gång gör vi det».
– En tågresa
Ett samtal
Avsked.
–
Skall Hogland ge mig hälsa?
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
Till Stig Johan.
.
– – –
Det var ett så varmt solsken idag efter en mulen dag på e. m. Jag skulle ha velat ligga på marken o. dricka det där solskenet.
Luften var frisk ändå trots solskenet. Jag tyckte [ ] bara för glädjen att få känna den där luftens friskhet – o. likväl var jag så djupt sorgsen inne – – – – –
På kvällen.
Himlen är så underligt vit i kväll, o. horisonten är klart rödskiftande där solen gått ner. Att få uppleva en sådan sommarkväll, med hela västerhimlen i gulrött – det syns en nästan mer än allt annat. Livet är inte kamp längre – ett ögonblick står allt stilla o. livet är bara blossande gulröd klarhet med löfte om det obeskrivliga.
Men jag känner inte själv det ännu.
Jag måste överföra allt i någon annan i min inbillning som lever livet o. kan känna det.
För jag lever ju ännu inte livet.
Senare.
Jag är så trött i kväll. Inte så att det smärtar mig – men så att det är en njutning att bara få vara stilla.
Jag vill inte livet mer. Jag vill bara sitta i en stol o. se hur det sista gulröda skenet på himlen långsamt bleknar bort. Jag vill bara vara trött – – – – –
.
Stig Johan.
Det är så underligt att veta att mänskorna förstår bara de yttersta yttringarna av mitt själsliv. Det som är »inre» yttring (där bakom), det vet de ingenting om. Jag kunde leda dem vart jag vill därvidlag, för de tror ändå bara det de ser.
När jag ser en smula kyligt o. klart iakttagande på någon, som står mig nära, som råkat komma i en viss sentimental känslosvallning – då tror han naturligtvis att jag saknar all omedelbar känslighet.
Han förstår inte att jag uttrycker en försvarsposition gentemot tillvaron, både för hans o. mitt vidkommande, den som just då syns mig den enda verksamma.
Han förstår inte att jag känner det han känner nästan till ett övermått – (därför att varje gång jag samtidigt känner det en annan erfar gör jag det nästan dubbelt – men att jag just därför värjer mig emot det ännu starkare än eljes.
Förloppet är kanske (ännu) snarare så – jag är på samma gång både kyligt iakttagande o. varmt kännande, men bara det ena låter jag komma till uttryck.
När min röst får den där distinkta, glada o. kyliga klarheten, som blivit allt vanligare de sista åren – som han älskade så – då är jag mig själv, men bara hälften av mig själv. Det vet ju knappast någon, o. jag låter gärna andra tro att den är jag. Men när jag själv hör den tänker jag alltid: den rösten är som en kvarleva av mig själv, när allt det andra har blivit bortbränt o. förtegat; o. likafullt är den också jag själv – – –
När någon hör mig tala om främmande mer el. mindre likgiltiga personers förhållande o. min röst får något litet av den där kalla ironin den då får, tänker denne kanske: »hon har ingen känsla för andra». Och samtidigt kan jag känna allt vad de har känt. Men jag värjer mig för de känslor (i mitt uttryck,) som överstiger det jag orkar med – o. jag vill se företeelserna ock från deras faktiska sida som ock existerar helt kyligt o. objektivt iakttagande utan beroende av den ringaste känsloinställning mot dem.
. S. J.
Det finns något av förfäran i förhållandet människor emellan – jag tänker här nu mest på den döde. Är det för att två mänskosjälar aldrig helt kan sammansmälta till en helhet – isynnerhet inte när de är mycket särpräglade – för att det alltid blir en sammanstötning mellan två olika enheter, då man närmar sig varann? Är det i känslan av det aldrig överkomliga främmande hos den andra, som den outsägliga ångesten ligger – – – – –
.
Det är ibland som om intet som någonsin hänt mig skulle haft någon betydelse för mig i mitt liv. Varför skall jag gå höra den o. den mänskan, vandra här bredvid mitt rum? Varför skall jag gå höra den tala? Vad har den att göra i mitt liv? Det ligger någonting vansinnigt i detta. Vad i Herrans namn angår de mig? Och det kan bli som en desperation. Jag tycker att jag inte längre orkar gå ta del av de andras liv som inte tar del av mitt.
Jag förstår inte alls varför jag skall se en människa gå omkring här [ ] det syns mig nästan utan mening – – – Jag vet inte om jag begär nånting annat än en liten smula reson i allt.
Augusti 1929
.
Jag drömde i natt om en gosse – hans gosse. Varje gång jag nu ser en småfågel el en frisk ärt minns jag gossen. Han är fullkomligt levande för mig. Hur kan bandet vara så starkt, att också hans barn berör mig som en del av honom själv.
.
I natt drömde jag att han for ifrån mig på en längre resa. Han var frisk o. glad o. tycktes vänta att jag skulle komma efter o. råka honom. Vi ville inte kunna skiljas. Det var i Åbo, o. vi följdes åt en god bit genom staden. Sist måste han lämna mig. När jag vaknade tyckte jag att jag hade upplevat hela vinterns svårigheter ånyo.
Senare. Just nu när jag kom upp genom skogen kände jag tonen av hans väsen med en nästan övermäktig styrka. Nu sitter jag på trappan en ångande varm förmiddag efter regn. Jag ville bara sitta kvar här. Min själ sträcker sig emot honom på ett mera jordiskt vis än förut, men kan inte nå honom. Hur mycket i vårt väsen är ändå sammanbundet med jordens liv.
Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–
. Jag drömde senaste natt igen, icke direkt om den döde, men att jag utstod svårigheter för hans skull. Det var i Åbo. – Idag har hans väsen följt mig starkare än vanligt. Istället för att fjärmas från mig, är det som komme det mig alltmer förtroligt nära – som kände jag det på ett mer jordiskt vis än förut. Allt detta syntes mig ännu sista höstas inte som en möjlighet.
Det är natt igen, men han är helt levande för mig – mer levande än någon levande människa är det. Det är ett mysterium detta, hur kan en död vara den ende som blir konkret levande för en?
Jag minns – han har kysst mina händer. Det är det självfallnaste i världen att han skall kyssa mina händer. Vem annan än han skall göra det! Är han en del av mig? Jag förstår inte detta. Varför är det som vore Åbo min egentliga hemort nu? Varför är hans barn o. hans omgivning som en del av mitt liv? Varför blir allt detta konkretare o. verkligare istället för avlägsnare?
Skulle jag verkligen någonsin kunna älska denne man – el. skulle jag bara förnimma honom som en del av mig själv?
Mitt liv har ingen verklighet haft hittills – skulle först han kunnat ge det en påtaglig verklighet.
September 1929
Det var eftersommar
solsken.
En vit sal, en veranda.
En ung mans lockiga hår mot en korgstol.
Jag tror att det var så.
Soliga förmiddagar på en havsstrand
vandringar
siesta.
Luften fläktar ljum omkring två mänskor
sländorna surrar.
– På natten onda andar
som inte lämnar mig i ro.
Tre unga mänskor tillsammans.
Utflykter med middag,
vågstänk mot klipporna,
höstsommarsol.
En mans lyckliga uttryck,
stillhet
– vila en liten stund.
Afton på taket.
Stjärnor
gnistrande himmel.
En ung mans huvud mot mina knän,
båda stilla.
Stjärnorna faller.
En natt
en vit sal
en slocknande brasa.
En luft som andas av två.
Två mänskosjälar rör varandra
och är ändå så långt borta.
– Ingenting är mig verkligt.
De onda makterna står upp igen.
Allt blev en hägring.
Jag var för sjuk
för att kunna drömma drömmen
– att känna doften av en dröm
som en verklighet – – – – –
. (Den andre).
Du går bredvid mig i höstsolen,
men jag kan inte se dig.
Ännu är mossan för grön
ännu är lingonriset för levande
– ännu är granarnas skott för frodigt saftiga
– jag kan inte se genom slöjan.
Men du går bredvid mig.
Om jag talar till dig nu,
förstår du mig inte mer helt.
Du vet inte vad jag menar
när jag talar om morgonsol på verandan
– om ett skrivbord och ett fönster,
om brasan en eftermiddag
och om aftondagern i ett rum.
(Då går du främmande och tankspridd bredvid mig.
Ditt väsen är här,
men din själ har redan stundom
en annan väg.)
Jag vet att tingen har ett vitare ljus
och en underligare doft.
där du är.
Jag vet att sammanhangens kedja
fogas för dig på ett annat sätt
nu dag från dag.
Käraste,
(jag anar din syn fastän jag inte ser den
– jag fattar din tanke fastän jag inte följer den.)
Ännu är markens barr för doftande
– ännu skall gräsen susa för mig,
ännu skall vattnen sorla mot strandbrädden
en liten stund.
– När solen sjunker engång en kväll
bortom de blå bergen,
då går vi båda densamma vägen
– engång.
Oktober 1929
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
.
Nu längtar jag bara att få vara trött –
Det är nånting särskilt med att vara trött. Världen blir en annan. Man behöver inte känna det tunga o. [ ] vid att alltid leva – allt blir så lugnt.
Jag vill bara vara trött – känna att jag far en lång, lång väg över ändlösa slätter o. hav o. allt är så soligt stilla o. outsägligt stort – jag vill bara känna att jag reser och reser – – –
Jag vill bara vara trött o. känna hur allt förstoras, när man ligger alldeles stilla o. (bara) ser längre o. längre in. Jag vill känna hur det blir så underligt mäktigt för varje andetag – – – Jag vill känna att allt blir bottenlöst – Jag vill bara vara trött – – – –
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
.
Sökte jag de blåa landen bortom skogen
– bortom kärr och myrmark
ändlöst torra sveder
Var det blåa landet endast flacka kusters
döda sand och ofruktbara lera,
när man nådde över obefaren havsstråt?
Nej, det landet finns ännu långt bortom moar.
När man nått den sista åsens bergsbekrönta resning
över skogens kärr och myrmark
– över brända hedars ljungbevuxna slätter
– över strida älvars [ ] vatten
– ligger det framför en, sagans blåa land,
av aftonrodnan kringvärvt.
Skulle dagens värv förinta drömmen?
Skulle sagolandet ligga i ett enkelt värv allenast,
fyllt med andakt,
som den mångbefarna drömmarn Ingvars?
Nej det finns ett annat än vi måste skåda
– här eller i annan nejd – för flyktiga sekunder.
Det är stjärnan bakom tunga ödens törnkrans
– det är spiran av en helgedom
långt bortom ödemarkens
trolluppfyllda vidder – – –
Å, jag är så trött på människors gemenskap.
Knappt man kommit någon nära
synes tråden redan brista,
som man spunnit mellan själar.
Inga ord där leder över till den andras havsomflutna ö.
Var finns tecknet som är mer än ord
och stummare än vindens sus i löven?
Strandlöst, strandlöst syns mig mänskohjärtats hav
och aldrig överkomligt.
Jag vill söka sagans land i andra nejder
– om jag orkar.
Tinglöst, formlöst syns mig mörkret,
när jag vaknar upp om natten
och ej kan förnimma
mer [ ]
Jag vill söka sagans blåa länder i det obefarna
– söka dem, där inga fötter trampat
– söka dem, där intet ljud från jordens [ ]
än förnimms som eko – –
Jag vill gå nya jordlöst lätta vägar.
Jag vill söka sagans blåa länder i det obefarna.
November 1929
Svart häfte med lapp. 1929–31 (Skall läsas i samband med dagboken)
.
Röster
liv
mänskoliv
engång – – –
Är jag med
[ ]
har jag liv?
Glam
självsvåld
barnsliga upptåg.
Intet får verklighet
Jag ser det som i dvala.
Mitt hjärta går sin egen väg
Mitt hjärta är så trött
det tyckes flämta
– – –
En gosses huvud mot mitt knä
Var det en glimt av [ ] liv?
Kan två stjärnor
ropa till varandra?
Finns det vägar också i det väglösa?
Jag längtar en gosses hår mot mina knän
– en gosses varma hud under mina händer
–
Men jag är ju död
–
Mitt hjärta är så främmande,
det går sin egen väg
– o. jag är borta.
.
I går kväll
–
Ett ljus kring en människa.
Jag hade drömt det,
men det var inte som jag drömt det.
Det hade inga mänskliga värden
det hade inga mänskliga krav.
Det var stilla och stort
– Jag är full av det ljuset.
.
Jag kände mig så glad idag när jag spelade tennis. Det är så förunderligt ljuvligt – ibland – att få röra sig o. springa – att känna sig som en del av den växande rörliga jorden. Golvet blir mig marken med gräs och barr. Jag drömmer att jag är ute bland träd och blommor – det är skönt att vara en bit av hela jordens liv. – –
Det är som om det snuddat förbi mig något av levande liv den sista tiden. Jag vet inte var det finns – jag har inte kunnat gripa det. Men det är ibland som om det funnes någonstans i min närhet en liten, liten smula av det – – –
.
Jag är så trött idag –
din hand, din hand – –
Så mörkt är mörkret
– tomt det (alltför) tysta.
–
Har du förstått
att liv kan bli
för livlöst stumt i jordisk vår?
Har du förstått att ord kan bli
för måttlöst tungt
som ingen kysst – – –
Jag känner ingen stjärna.
Mörkgrönt häfte. Kerstin Söderholm
.
Bilder
lysande
främmande
underliga.
Röster
ord från andra land
Någonting kramar om mitt
hjärta.
–
Ett ljust sken omkring
en människa.
Första gången jag sett det.
Ett ljust sken
– frihet
inga värden som vi ser dem
det öppnar nya vidder
Tystnad.
Mänskor
mänskor igen.
–
En gosses lockiga huvud.
En gosses ljusa röst
– hans röst som börjar
bli hans egen.
–
Mitt hjärta är så trött
mitt hjärta är så mörkt.
Det är så fullt av alla
ångestens gårdar
Ett ljust sken omkring
en människa
– skall det ge mig kraft?
Nätterna är ändlösa.
Mitt hjärta unnar ingen
sömn.
(Å helvetiska röster omkring en
mitt i tystnan.)
Mänskor
mänskor igen.
–
En konstnär vid ett piano
– han är bara musik
händerna, händerna
fina
veka
– sammanpressad vilja
– lidande, klagan
– ömhet,
– jubel och livslust
en oanad kraft
– händerna.
Musiken dör bort,
konstnären förvandlas
– en helt vanlig människa.
Mänskor igen.
Skämt och ironi
cyniska inkast.
En mänska, bara hjärna,
sprakar ibland,
men kallt, hänsynslöst.
En mänska med en
glödande punkt
som han inte vill visa.
–
Var blev skenet från den
ljuse
mitt i allt detta?
–
Natten är så villsam.
Fåglarna flyger långt
– inga av dem mina.
I natten.
Jag rör med det yttersta
av händerna
vid en bildstod i min själ.
Jag är full av glöd.
Intet, intet kan jag gripa.
December 1929
(Mellan o. ).
Mitt hjärta har visst lite
att säga mig i natt.
»Vi har att gå en taggig väg,
du och jag
– men den är bara i sin första
början ännu.
Varför är varje litet steg
framåt så konstigt
– varför känns det så tungt
framför varje sten
– varför är hela vägen så
full av kullar?»
Hela huset är så tyst,
det sover och har frid
– men här nere är en underlig
vånda.
Jag hör hjärtat igen:
»Det är bara det allra första
lidandets trappsteg,
som vi står på.
Ännu skall du tacka livet
att du andas med så liten
möda – – –
Vad gör det att bädden
inte har vila
och att kudden är utan frid!
Ännu skall vi få ligga på
skärande vassa [ ]
och flämta efter luft – – – »
Natten blir så lång,
väntan är så [ ]
Jag ville en levande människas svala hand
på mitt hjärta, som gör ont
– men jag får inte önska.
Jag måste vara ensam
– för jag är ju inte ensam
ändå.
Du döde jag förnimmer
i min närhet
– nu mera än på länge –
skall jag gå samma
pilgrimsgång
som du?
.
I går kväll kom han till mig – den döde – halvt i en vision, halvt som en känsla. Jag hade gjort honom en samvetsfråga – som många gånger förut – en fråga om honom själv, hur han såg sig själv o. sina handlingar.
Han kom fram till sängen där jag låg o. med en talande gest böjde han ner sitt huvud mot min famn. Och utan ord hörde jag honom säga i glad hängivelse: »Till och med ditt sköte är mig heligt.»