Lästext
1918
Januari 1918
Beige häfte. Endast med mig själv. Dagboksanteckningar jan. 1918–juni 1920. Ljusningens år
Vilka stolta historiska dagar har det ej varit här i Wasa alltsedan natten mot , då södra Österbotten rensades från de ryska trupperna! – Men nu, nu börjar igen oron att tränga sig på en; underrättelserna söderifrån äro alltför nedslående. Underligt förefaller det ju ej, man är liksom så van vid att intet hopp, intet löfte skall gå i fullbordan, åtm. ej utan de största svårigheter. Men skall icke ändå den slutliga utgången redan vara given – hur mångens personliga lycka än först ligger skövlad! Med el., (som vi måste önska), utan främmande hjälp skola ryssarna fördrivas!
Allt slags slitning har vårt land prövat, o. är det ej tragiskt nu på samma gång, att genom själva vår frihetskamp motsatserna folkklasserna emellan skola skärpas – – – – – –
Vilken anblick att se alla dessa skyddskårister på gator o. torg – trupper o. enskilda! Alla dessa säkra, frimodiga österbottniska anleten, ett folk i vapen! Och att sedan höra våra egna fosterländska marscher! Då känns det som Bo Bergman sade: »Bröstet brinner, här bli orden små» – – – – – – –
Jag börjar förstå något som jag aldrig förr förstått en sak, som förefallit mig nästan motbjudande, o. det är den stolthet som ett lands militär kan inge. Men det beror ju också på att vår egen här fyller sin allra ursprungligaste uppgift. I regeln har den ju numera avlägsnat sig så långt ifrån den i alla land, att varje slag av motvilja gent emot militären – i all synnerhet betraktad rent som princip – måste anses mer än berättigad.
Har genom allt detta på ett egendomligt sätt blivit ryckt ur min verklighetsfrämmande värld. Jag har sannerligen kommit så långt bort från verkligheten under dessa år, att fastän de beteckna en nog så stor utveckling på det andliga livets område – trots att min hjärna varit så gott som urståndsatt att utföra varje samlande tankearbete – står jag gentemot det yttre livet i det allra närmaste på samma punkt som förut.
För första gången har en önskan att med rent fysisk kraft kunna medverka i det allmänna börjat uppstiga. Det skedde icke genast, ty för det första visste man ej – åtm. inte vi – vilken omfattning resningen skulle taga, o. vilket mål den egentligen syftade till. Och sedan har ännu intet behov gjort sig gällande av den mesta möjliga arbetskraft, som stode till buds. Soldaternas avväpning försiggick här med allra största lätthet o. att hålla kåren på krigsfot fordrar inte en så vidlyftig apparat, tyckes det.
Särskilt hade jag också dessa tider gått i andra tankar. – Det har ju varit så de sista två månaderna, att jag för första gången på länge i regeln kunnat disponera ett par timmar dagligen. (Att det skulle vara en avgjord förbättring vad hälsan betr. vågar jag inte påstå, men de allra mest utmattade skoven ha hållit sig borta – o. kanske också [ ] men det få vi se med framtiden.) Att använda de timmarna hur som helst hade naturligtv. långt ifrån gått. Att läsa t. ex. matematik el. ens språk – som ju skulle vara det allra första jag grep mig an med, så snart en verkl. förändring inträder – hade ej varit någon möjlighet. Området var således alltjämt ytterligt begränsat.
Vad som sysselsatt mig har varit litterär – el. kanske hellre psykologisk – författaranalys, varav dock endast vissa schemata o. huvudpunkter kommit till pappers. Den sista tiden har det ju rått en relativ stiltje i det politiska virrvarret, o. det har därför varit lättare att försjunka så helt i en annan mänskas jag, som det vid ett dylikt studium är nödigt. Men att hoppa ut därifrån mitt i det yttre vimlet sker inte heller så alld. med ett tag.
Om förhållandena utveckla sig så, att det kommer att gälla även för mig ett mera positivt inlägg än att sticka vantar åt manskapet, blir det ju blott den allra, allra minsta handräckning mina krafter komma att medge, mer av betydelse för mig själv, än som ett skönjbart bidrag till det hela. Men redo skall jag vara också, vill jag hoppas.
Februari 1918
Stormen som jag skrev om – i höstas –, som skulle gå över oss alla har nu kommit – långt tidigare än man väntat! Men hur har den inte kommit på helt annat sätt än jag föreställde mig! Jag hade ju visserligen tänkt mig den som en hatfull o. lysten över alla brädder strömmande störtvåg, en vedergällningens syndaflod i stort men tillika som en makt målmedvetet utslungande sitt krav på en betryggad ljusare framtid, en ledande ställning för proletariatet. Jag hade inte tänkt mig den som en framfart, vilken enbart är djurisk, som endast avser att för ögonblicket få tillfredsställa de fasansfullaste begär som någonsin nedlagts hos vilda folkslag.
Man frågar sig, vad skall återstå när de våras trupper engång uppnå Helsingfors’ omnejd? En tillintetgjord generation av unga män, de begåvningar som landet fäste sina blickar på för framtiden, tillintetgjord på ett sådant sätt att det ej kan återges, som bragt deras närstående till vansinne – – – – – – – – – – Och vidare, en förödd landsbygd, en bondeklass prisgiven åt svält, förintade kulturella minnesmärken – de enda nära nog som vi haft såsom vittnesbörd på den förfining som gångna sekler uppnått – – – – – – –
Jag vet ej hur det skall bli att återkomma till de trakterna söderut. Jag frågar mig ofta: skall det skedda – sådant det är, när all verklighet engång blottas – någonsin så kunna träda tillbaka i ens medvetande, att man åter kan känna o. tänka som förr, ha samma behov o. samma önskningar? Och dock, det skall helt visst gå så – ty sådan är ju mänskan (: ändamålet(!) med hennes existens – släktets fortlevande till varje pris, o. därför är hon själv så inrättat, att intet i för hög grad skall få beröra henne, på det att hon inte därav skall helt nedtyngas o. försvagas innan släktets livskraft är uttömd). För mig skall det kanske gå ännu lättare – hur ofta, hur obarmhärtigt såret än skall rivas upp ånyo – fången i min jag-värld som jag är.
Men vad som är visst, det är att aldrig, aldrig skall jag kunna hälsa segern – när den engång blir verklighet – med jubel, detta icke blott för offrens skull som den kostat utan också av andra skäl, som jag en annan gång vill framlägga!
Wasa har ju blivit nu en centralort för händelserna, men fortfarande lever jag i yttre måtto skild från livet omkring. Vad jag just nu skulle önska allra mest är direktaste beröring därmed genom mänskor – en el. flere – (detta naturligtv. de dagar då tröttheten ej är som värst, ty långt ifrån alla dagar skulle det ju ej gå att sällskapa med någon). – Å, jag ville själv med min egen varelse känna pulsslagen av det överväldigande mäktiga som nu sker!
Mars 1918
. När inbördes-striderna först utbröto tycktes det en, att upproret i sig innebar blott mord o. plundringar, blott förvildade elements vanvettiga framfart. Någon underhandling med el. eftergift åt de röda kunde sålunda ej ens ifrågasättas. Man tyckte ofta att det inte fanns straff svåra nog för sådana omänskligheter.
Men då en månad hade gått (ungef.) förändrades min syn på det hela till en viss grad. Det visade sig i själva verket att bland motståndarna dock fanns ett verkligt politiskt parti, åtm. delar därav, att i de större städerna, t. ex. Helsingfors o. Tammerfors, upprätthölls en viss ordning o. införts ett slags administration, att ledarna – såvitt det stått i deras makt att styra de lidelser de själva frambesvärjt – sökte förhindra våldsdåden, o. att de överhuvud strävade att förverkliga vissa principer. (Jag sätter härvid ingen överdriven tilltro till de ledandes oegennyttiga o. mänskovänliga avsikter –, vet tvärtom att redan de flestas moraliska halt lämnat mycket övrigt att önska. Men åtgärder o. förklaringar från deras sida kunna dock ej bortresonneras.)
Ett kanske – på sitt sätt – än mer talande bevis för nyssnämnda uppfattning låg i att de röda överallt i hela landet hade sina anhängare som fullt o. fast trodde på deras oförfalskade avsikter, o. dessa voro flertalet av de s. k. socialisterna. Egendomligt förvrängt är ju det hela, när man tänker på att de flesta av dem alls ej själva kunde förstå o. bedöma saken, att de avsiktligt blivit vilseledda o. påtvingats osanningar; men med sin engång antagna åsikt utgjorde de dock en faktor i det hela som ingalunda var betydelselös.
Det var sålunda – i realiteten – en stark minoritet som skulle undertryckas, ej blott våldsverkare som skulle bekämpas. Och vad en sådan sak har att betyda, nu o. i framtiden, är välbekant. Mot den oförsonlighet, som nu uppflammar kommer den förra att vara ett intet. Alla krafter komma blott att koncentreras på ett nytt uppträdande. Och möjligheterna för en ömsesidig förståelse –, det enda, som verkligen är att bygga på – skola vara i det närmaste utplånade.
Under sådana förhållande förefaller det en ovillkorligen, som om en överenskommelse de stridande emellan varit att föredra – förutsatt näml. att de röda gått in på att utlämna alla som bevisligen gjort sig skyldiga till våldsdåd, något som ingalunda varit omöjligt.
Med allt detta att beakta är det klart att jag aldrig skall kunna jubla, att fröjden skall vara blott halv, när den fasansfulla striden engång är slut, när det olidliga tryck som vilar över alla där nere i södra Finland äntligen skall avlyftas – – – – – – – –
Och tyskarna – jag utgår nu ifrån läget sådant det faktiskt gestaltat sig – när man ser att vi med egna krafter kunnat övervinna våra motståndare, om det även tagit lång tid i anspråk, vilka offer skulle jag icke varit beredd att göra för att vi hade fått slutföra befrielseverket själva! Ja, jag vet att det ej kan tänkas för stora offer därvidlag. – Vår regerings utrikespolitik har, enligt min tanke, med hänsyn till framtiden ej varit den klokaste. Fast kanhända dess vädjan till Tyskl. när den gjordes även måste betraktas som en förtvivlans åtgärd, såsom läget då tedde sig.
April 1918
. När jag ser alla sansade mänskor här omkring mig så fyllda av glad stridslust – o. icke så liten hämndlust ofta nog – känner jag mig stå ganska allena med mitt betraktelsesätt. Jag kan inte hjälpa att alla här liksom tyckas ha sett sig blinda på vissa sidor av företeelserna. Och jag blir betryckt, då jag tänker på hur stora uppoffringar mina ideal här fordra.
Mina ideal, hur heta de då? De heta mänskliga rättigheter åt alla!
När det talas om att skicka dessa fångna rödgardister till straffarbete i Tyskland, applådera alla här, men jag själv blir upprörd på det högsta. Man kan visserl. säga att bland de röda finnas många som sjunkit så lågt, att de måste anses ha förverkat sina mänskliga rättigheter; men vilken gränslös orättvisa o. kortsynthet vore det icke att skära alla över en kam. Att hänföra till våldsverkarna dem som följt med av grundsats, av tvång el. utan att begripa det hela. Dessa skulle sedan återvända mångdubbelt förbittrade o. upphetsade över den vanära som vederfarits dem.
. Mitt inre har aldrig varit i sådant uppror. Behov reser sig emot behov, drift emot drift. Jag orkar icke hålla det tillsammans längre; det blir liksom en allmän upplösning. Och det känns som om jag skulle slängas från avgrund till avgrund.
Åter stiger vår-saven såväl inom mänskorna, som inom trädens stammar.
Denna invasion av unga män – – – – – – Jag ville o. jag ville icke komma i beröring med den. Det kan ropa inom mig: mänskor, mänskor – – – – men det är ändå som om det ropet skulle förstummas innan det helt är utsagt.
Ena ögonblicket är min själ helt o. hållet öppen utåt; det nästa är det blott tanke o. fantasi inom mig som arbeta, blott deras vinningar, som uppfylla mig.
Den står för mig som ett blodrött spöke, den tid då all sinnlighet skall vakna. Den måste ju komma engång.
Det onaturliga liv jag har måst föra hämnar sig på alla områden. Jag har levat så isolerad från allt vad manligt kön heter, att jag blir nästan uppskakad var gång jag möter en man på gatan.
Jag vet att den första icke absolut osympatiska man jag härnäst kommer något mer i beröring med, skulle jag kunna bli galen i. Det bleve den rena könslidelsen, inte kärlek av den art som förr betagit mig o. kunnat göra mig nästan sjuk, även den.
Jag kunde på engång kasta mig in bland mänskorna, i umgänge med unga män, ty jag vet, att ju längre det uppskjuts, desto våldsammare blir katastrofen. – Och ändå är jag nästan säker på att därav blir intet.
. Åter en tid av fullständig fysisk utmattning. Drifter o. önskningar ha åter sjunkit tillbaka. Jag kämpar igen blott som en drunknande – lever o. lever icke, utan att längre besitta mänskliga förmögenheter.
Maj 1918
. Så är nu åter ett skede ändat. Denna sällsamt storvulna tid ligger bakom en. Ty storvulen har den varit oaktat allt söndrande o. beklämmande den har fört med sig. Men motsatserna äro ju nu engång allestädes så inmängda i varandra. – I anteckningarna här har jag kanske nämnt mest om det som för mig själv bildat söndringen, men vid andra tillfällen(t. ex. i brev) har jag istället berört det som utgjort de givande, positiva erfarenheterna, o. som dock – såsom det nu synes mig – helt visst varit de övervägande.
Händelserna ha icke för oss med rent handgriplig påtaglighet dag för dag tvingat sig in i vårt liv. Detta har gjort, att det dock varit en möjlighet för mig att då o. då för någon stund frigöra mig från allt det yttre. Särskilt sedan början av mars kan jag säga att jag gjort det, ty intill dess levde jag så gott som uteslutande för o. med det stora yttre skeendet, detta t. o. m. i aktiv måtto – (efter mina möjligheter förstås). Men sedan har jag gett tilldragelserna ungef. ⅔ av mitt jag medan ⅓ åter förbehållits mina egna intressen. (Annorlunda hade det självfallet varit, om jag hade haft krafter att verkligen åtaga mig ett ordentligt arbete i det allmännas tjänst, då hade naturl. ingen delning ifrågakommit.)
Men såsom sakerna nu stodo o. mina intressen därvid av sig själv drogos, frågar jag mig ofta, om detta varit en styrka el. svaghet hos mig själv. Jag hade dock även haft möjlighet att på så mångfaldiga vis tillgodogöra mig enbart det som tiden på alla områden erbjöd. Där hade ju funnits nya problem o. utgångspunkter i det oändliga. Och likväl! Antagligen har det varit både en styrka o. en svaghet!
Dessa tider ha låtit mig förstå, att det yttre skeendet, d. v. s. politiken, blott utgör för mig ett moment – ehuru ett mycket betydelsefullt sådant, o. ett som jag möjl. även som journalist kunde komma att helt ägna mig åt någon tid – men dock endast ett moment, o. detta är [alt.: häri ligger] självfallet svagheten häri. Mina anlag för det estetiska bilda däremot styrkan – en ännu större styrka än jag förut vetat.
Något finns, som ännu därjämte kommer till utöver de nämnda intressena o. kräver sin andel, isynnerhet de tider då jag är mycket svag, o. det är de personliga behoven.
Juni 1918
. Har varit tillsammans med mänskor igen (i H:fors o. Grankulla) icke endast sällskapssubjekt, som Wasa eljes erbjuder! Självfallet är, att detta även gett en del nya impulser.
Det kan inte hjälpas att även en utåtriktad verksamhet ibland kan utöva en stor dragningskraft! Att jag säger detta låter förstås närmast som en paradox, men jag har dock redan länge vetat att den kan det!
När jag ser på mina kamrater: Cissi som med rent av övernaturlig energi ställt upp ett barnhem o. hållit det hela i gång, Majlen som har ett grundligt arbete vid det sociala institutet bakom sig, Mecka o. kanske Gunnel, som skola börja med något liknande, Eva som skall bli sjuksköterska, verkar det nog som smittande exempel. Naturl. är det just något socialt som då föresvävar en, fast för övrigt av mycket obestämd art.
Fastän jag ju fortfarande är helt o. hållet bunden o. inga planer kan göra upp i realiteten, får jag dock lust att teoretiskt spekulera en smula.
Nu är det ju så, att det är alld. solklart åt vilket håll mina huvudsakliga anlag äro riktade o. på vilket område jag skulle kunna nå längst o. kanhända verkl. göra en insats. Jag har ju också känt mig så främmande för allt arbete utåt, att jag T. ex. sista vintras nedskrev ett par rader som jag nu vill citera: »Jag skulle aldrig stå ut med att (vid en sådan verksamhet) i all oändlighet höja fordringarna på mig själv, medan jag i samma mån hade att nedslå kraven på att få se ett resultat.» Att glädjen över de små resultat, man genom intresse för saken dock lyckats åstadkomma, kunde ha någon betydelse föresvävade mig inte. Jag skulle ha ägnat mig åt ett dylikt arbete blott för att få se ett resultat, som skulle motsvara det offer det hade betytt för mig.
Att jag verkl. skulle komma att ägna mig åt något socialt är ju också efter vad man nu kan döma mycket litet sannolikt. Jag tänker därpå nu blott som på en möjlighet, som genom någon alld. särskild ödesskickelse kunde inträffa, o. vill därvid påpeka att icke heller detta alldeles saknar sin lockelse.
Ty man har ju lärt sig se isynnerhet i dessa tider, hur litet man kan förutsäga o. planera något. Det behövs blott ett litet ingrepp från något håll man minst väntat, för att allt skall ramla o. vända sig fullständigt. – Och sedan, hur många mänskor ha faktiskt ute i livet fått göra bruk av sina betydelsefullaste anlag? (Detta förhållande har också sin betydelse, när det gäller att fastställa faktum: »hur det vanligen går»!) De allra mesta möjligheter som nedlagts hos mänskor gå förlorade för världen, o. kanhända just de som den hade haft mest behov av!
Något som just nu också gör det kanske en liten smula mindre bittert än förr att tänka, att jag ej skulle få använda mina anlag, är att man också nu fått se hur oändligt lite ett helt el. halvt förspillt mänskoliv i verkligheten betyder.
Men utom att allt resultat vid en sådan yttre verksamhet vore synligt o. påtagligt – vilket förstås ger det hela den kanske största lockelsen – är det också en annan sak, som kommer en att just tänka på ett arbete på det sociala området. Upproret den här våren har ännu långt tydligare än något förut visat, vilken gränslös skuld vi s. k. bildade ha gentemot folkets stora massa, då vi icke gjort den delaktig av vår kultur! Den skulden drabbar strängt taget varenda en av oss, o. förpliktelserna den medför, erbjuda oss uppgifter så talrika o. över ett så vidsträckt område, att de ännu ej alla låta sig överblickas. Infriandet av denna skuld är just framtidens allra mest trängande krav, om något av vår kultur överhuvud skall kunna räddas.
Detta är alltså tungt vägande skäl som tala för ett arbete utåt vem det än må gälla, som i dessa tider gör upp sina framtidsplaner. – Och ändock, vad mig själv beträffar måste jag tillika på visst sätt se det som ett bortkastande av möjligheter att ägna mig åt ett sådant. Det är måhända till någon del egoism, men måhända även en instinkt att tillvarata allt, som blott kunde komma att engång representera ett värde. Och kanske världen just nu även har mer behov av den sortens värden, än man kunde ana.
Sålunda skulle även en sådan livsuppgift som ett enbart byggande på det egna jaget kunna tillföra det hela nya andliga värden – fast resultaten därvidlag knappast vore synliga o. påtagliga. (Huruvida dessa värden kunde komma tillgodo även utan att direkte göras fruktbringande utåt undandrar sig vår förmåga att bedöma; mänskligt sett – icke teosofiskt el. spiritistiskt! – skulle de dock knappast kunna det.)
Juli 1918
. Det är skapat efter så små mått alltsammans, allt som lever o. rör sig, fast man vid första anblicken vill tro att det är så stort. Vad är en mänska, ett djur, en ört. Ingenting, ingenting – – – – –
En mänska är i o. för sig endast möjligheter, möjligheter som aldrig kunna utnyttjas. En storartad idé, ett teoretiskt uppslag som i realite- går fullständigt förlorat! För att med det faktiska mått av reell kraft o. förmåga, som kommit henne till del göra fruktbringande ⅒ av vad som finns nedlagt hos henne behövde hon 20 liv, ja mera. – Det enda som är visst o. genomfört o. överallt ingripande är illusionens idé! Den är det mest storartade teoretiska system som verkligen håller i praktiken!
En ung mänska med rika anlag kastar sig över vetenskapliga studier; hon (Härvidlag vanligen av manligt kön) söker genom tänkande intränga i tingens väsen. Det öppnar sig vidare o. vidare vyer för henne. Hon skall engång kunna överblicka allt, lära känna allt! Det skall hon med säkerhet! – Då börjar känslolivet o. de estetiska behoven framlägga sina krav. Hon överger till en viss grad studierna – dem skall hon hinna med senare! – o. lever sig mer o. mer in i konst o. litteratur. – Och icke allenast konsten fångar henne, hela naturen griper in hos henne på ett mystiskt sätt, o. det spirar upp ett stämningsliv, som varje den flyktigaste förnimmelse el. kontakt med yttervärlden ger anledning till. Det blir för henne en fullhet, som icke längre kan delges, som nästan överstiger det mänskliga – – – – – – Hon skall kunna samla upp hos sig förnimmelsen av allt som finnes till; hon har själv gått in i varje väsen, den yttre som den inre världen är henne lika förtrogen. Det finns intet som hon ej skall mäkta med. Den överströmmande kraft som fyller henne är utan gräns, utan gräns – – –
Tiden glider omärkligt. – Så kommer en förälskelse. Hon uppgår i dyrkan någon tid. Mot den berusning som nu fyller henne var det förra ett intet. Detta är först meningen med hela ens liv! – Berusningen förbleknar snart; hon griper åter tag i det intellektuella arbetet, konstintresset är åter vaket.
Hon är icke längre i sin allra första ungdom. – Hon blickar tillbaka på den tid som gått o. börjar se sakerna en smula annorlunda. Börjar förstå att hon icke skall kunna förena allt vad hon tänkt, förverkliga alla planer. Men detta har dock föga betydelse för henne i stort sett. – Det regnar idéer över henne. Det fordras blott att hon fasthåller en av dem, utvecklar den o. ger den gestalt, för att den skall fylla henne med all den skaparfröjd hon åtrår. Hon är åter allsmäktig, är åter självhärskare i sitt rike, vars gränser äro utan slut. (Allt detta för den enda lilla idéns skull hon lyckats rädda av allt det överflöd som fallit ner över henne o. sedan gått förlorat!)
Det kommer en upprörd tid, som kräver allas medverkan i utåtriktad verksamhet. Hon ställer sig utan tvekan i det allmännas tjänst. Några små reella resultat bli synliga. – Äntligen ett arbete som framvisar resultat! Den yttre sidan av världen är kanske ändå den tyngst vägande, eftersom mänskorna överhuvud räknas till den o. man icke kan nå dem på inre vägar. Just här var behovet av arbetskraft mest trängande!
Sålunda förspillas hennes egentliga anlag en längre tid. Senare ta de åter ovillkorligt ut sin rätt, o. hon riktar sig åter inåt. Men nu är hon redan gammal.
Ett par böcker ger hon ut. Hon har lyckats samla i dem några små, små glimtar av det sken som i förbrännande klarhet lyst inom henne. Och mänskorna hylla henne ett ögonblick. – Och likväl har hon ingenting uträttat o. ingenting blivit! Hennes livsverk är mindre än ett fragment, sin egen mänska har hon ej förmått bygga upp. – Men själv har hon kanske varit övertygad om, att hon skapat beståndande verk, att hennes liv ej varit förgäves, att hon ur alla omkastningar o. all förirring kan leta fram den personlighet hon skulle byggt upp! (»Dock ej mitt liv var planlös, blind förvirring. En lönlig lag har rått i slumpens spel; o. tankens segrar, sinnenas förirring haft i min daning samma djupa del.» Levertin)!
Och detta allt är illusionens verk, ett ståtligt verk i sanning! – Illusionen kan ingen av oss undvara; det är den vi leva på.
Augusti 1918
Får lust att sammanfatta något slags världsåskådning i ett par bestämda punkter. (Denna har naturl. så småningom utbildat sig, fastän jag först i går kväll gav den en viss slutlig utformning.)
Alltså: Om en mening med allt kunde tänkas, äro de värden det därvidlag gäller att operera med hel heter i en så överväldigande bemärkelse att individen bredvid dem ingenting betyder. Alla äro blott små, små länkar i ett mycket stort, som ej låter sig i någon mån av mänskan överblickas. Endast medvetandet om denna helhets existens ligger öppet för henne.
Därför kan mänskan icke heller för sig själv hava fordran på att få fortleva genom tiderna såsom samma personlighet. (Huruvida hon tilläventyrs dock gör det undandrar sig vår möjlighet att överblicka). – Religionen är blott till för att underlätta hennes existens under jordlivet. (Dock är det religiösa livet likväl i sig något äkta o. verkl. varande, fast såsom det synes mig med sin grund endast inom mänskan själv. Och det religiösa livet är ock helt individuellt, icke tillgängligt för alla.)
Alltså äro de helheter, som under evighetens lopp utvecklas o. fullkomnas, icke släkten, icke arter icke en himlakropps bebyggare, utan enheter i översvinnelig betydelse. Och att vid dessas fullkomning tänka sig ett ändamålsenligt förlopp ur mänsklig synpunkt är väl mer än något fåvitskt. Den ändamålsenligheten har intet med vår föreställning av begreppet att skaffa.
Men att därför ur en anad högre enhet o. s.k. ändamålsenlighet i stort sluta sig till en för oss fattbar sådan i det lilla, har intet skäl för sig. Vi äro så ytterligt små, att huru o. när vi tjäna den högre enhetens syften, alltid skall bli oss förborgat.
September 1918
Såsom av det föregående framgår: »om en mening med allt kunde tänkas» o. s. v., kan jag icke själv under någon förvissning om att en ändamålsenlighet i det stora hela existerar – o. absolut icke för individens vidkommande – inrikta mitt liv o. länka min strävan i praktiken. Det blir sålunda endast att efter noggrann självprövning bygga på den inre, oförklarliga drift el. längtan, som man känner vara starkast o betydelsefullast inom en.
Då en ståndpunkt som den i Heidenstams »Begynd vandring» får sitt uttryck för en – åtm. vissa stunder – betecknar det högsta uppnåeliga, frågar jag mig: vad innebär då denna frigörelse från det egna jaget just för mig själv, vilka fjättrar gällde det för mig att söka avkasta? Det är frigörelsen från beroendet av allsköns yttre tillfälligheter o. från stämningarnas välde inom mig själv. Blott i ensamheten kan jag stundom samla mig; i kontakt med det yttre livet omkring är jag i varje fall prisgiven åt t. o. m. helt sekundära inflytanden utifrån. Att kunna i varje skifte fullfölja samma idé, behärskas av samma innersta åtrå, sikta mot samma mål, se där frigjordheten från en själv!
Sommarn har varit tyngre, mer nedbrytande än våren, o. dock har den även medfört nya erfarenheter. Skymtvis har det glidit förbi mig upptäckter som nästan kommit mig att undra, om jag kommit till en vändpunkt i mitt liv.
(forts).
Oktober 1918
o. (forts. från föreg.) Som alltid skall det ju vara två krafter av motsatt slag som strida om herraväldet.
Å ena sidan har det medvetandet nu först vuxit sig färdigt, att nu har det slutligen gått så långt att den tortyr jag har att genomgå, hela meningslösheten i min fortsatta tillvaro, väger ojämförligt mer än plikten mot någon annan att leva vidare. För första gången har jag haft full visshet om att nu hade jag fått rätt att göra ett slut på det hela, även etiskt sett. Jag har nu burit upp min andel av släktförbannelsen o. mera därtill.
Det var den ena förnimmelsen. Men just, som den gripit mig som allra starkast, har även en annan trätt fram. – Det är känslan av att bakom denna föregående insikt ligger en ännu större o. djupare, som endast någon enda gång skymtar fram: Det funnes dock något högre mer krävande för mänskan att mäkta med än att låta en berättigad! förintelsesträvan ta ut sin rätt! Så komplicerat är människan inrättad, att hur oförklarligt, hur meningslöst detta än må synas, finns det för henne måhända mål o. uppgifter att fylla också i en riktning, där inga resultat i synlig el. påtaglig bemärkelse kunna spåras, som blott tyckes mynna ut i rena ofruktbarheten. Det är blott en instinkt vi ock här ha att hålla oss till, men en som dock förefinns.
Fastän jag nödvändigt har måst nedskriva det föregående, kan jag ibland icke begripa varför jag har gjort det. Ty hur jag än rannsakar o. väger för mot, hur många impulser o. drifter, som än driva sitt spel inom mig, står den saken fast att det till slut blott behövs en enda liten tillfällighet, en den obetydligaste inflytelse utifrån för att fälla det avgörande utslaget i den stora frågan leva el. icke leva. (Jag är dock såpass sönderbråkad nu redan, om också den närvarande tiden betecknar en liten strävan gentemot det positiva).
November 1918
– – – Det behövs intet annat än att jag följer varje skiftning i hans tonfall, varje skälvning i hans väsen. Det behövs intet annat än att han någon gång ett ögonblick med blick i blick anar att jag följer honom. Och en endast lätt anar – ty visste han hela sanningen, att intet skrymsle hos honom är dolt för mig, att ej den ringaste rörelse inom honom undgår mig – då bleve det längesen för mycket för honom.
– – – – – – – – – – – – – Det underbaraste är ändå, när jag mitt i vimlet ute på engång känner hans närvaro – möter hans väsen i former o. linjer i livet omkring.
Jag är icke till den grad bunden, att jag ej tider emellan vore fullkomligt fri o. oberörd – o. på visst sätt är jag alls ej bunden, (ej bunden på sådant vis, som vid de mänskor, som tidigare haft den största omedelbara inverkan på mig), jag är alltid fullkomligt kall, när det gäller honom personligen från en bestämd sida sett. – Men det behövs blott, att ett tonfall ljuder i mitt öra, o. strax är jag åter fången i hans själsvärld.
Jag förnimmer hans väsen oavlåtligt – det följer mig vart jag går – – – –*Hela hemligheten med detta låg helt visst i att jag eftersträvade förnimmelsen av en andes kontakt (s. a. s. frigjord från mänskan i övrigt) med företeelserna även de enklaste omkring samt överstrålning av dem. Detta var i grunden min strävan. (senare anm.)
Glimten av en lycka har gripit mig, en lycka som säkert är den högsta som står mig till buds – den att gå in i en annans själ, att flyta samman med en annan – – – –
Detta är så fritt från allt erotiskt, att intet finnes här som jag ej kunde öppet o. oförbehållsamt uttala även inför honom själv. Och det är just min stora styrka.
Denna upplevelse är så stor, att allt vad jag tidigare varit med om inför den smälter ihop o. försvinner. När jag är i samma rum som han, sjunker allt smått, som möjligen häftat vid den undan, o. alla andra, som äro närvarande, fördunsta som i en dimma. Och vi äro ensamma i en öde trakt, o. dock veta vi knappt av varandra, ty det är ej mer hans kroppsliga jag, jag har någon förnimmelse av.
Denna upplevelse är så stor, att den omfattar alla områden – – – Och dock är det endast ögonblickligt den griper mig i sin högsta form. – – – – Den ger mig samling o. ro – – – –
Den rymmer det högsta min sönderplockade själ kan nå till o. gränsar till det, som är mer än jag mäktar med – – – Jag upptar det högsta hos honom, o. genom honom det högsta hos mig själv. Sålunda kommer det jag undfår att sträcka sig över ett större område än det han ensam når över. – Å, denna oändliga stegring du hjälpt mig till!
– – – Han skänker kraft, klarhet, rening – – – – – – – –
Sådan jag ser honom från sidan belyst av den första frostklara vinterdagens sol, får det vinterklara i hans eget väsen sitt fulla uttryck. – – – – – –
– – – – Den ande som kommit mig så nära finns icke längre utom mig. Den fyller mig själv till brädden. – – – Just då är jag lika stark som han – o. kanske starkare – fast det nog eljes varit jag som fått hämta styrka hos honom. Och jag har tänkt – så klart o. genomskinligt enkelt hans väsen då står öppet för mig: »om du visste själv allt vad jag nu vet om dig»! – – – – Och medvetandet hos mig själv i det ögonblicket är något som övergår allt vad fantasin tidigare kunnat uppdikta – – – – Och det är intet rusande häri, intet som berör sinnena, utan bara den renaste lycka, den vattenklaraste förnimmelse, något som endast liksom lyfter mig upp i ännu tunnare, genomskinligare rymder. – – – – – –
December 1918
De frågor som den här hösten uppställt för mig ha varit flere än en.
En av de viktigaste gömmes i de två motsättningarna, som ensamhetskravet å sin sida o. behovet av själskontakt med andra å sin beteckna inom mig. – Mänskor, mänskor, skall jag behöva dem el. inte!
Det har varit en den här hösten, som jag vet att jag kunnat ge hela min själ – utan vidare – såsom han oavsiktligt o. sig själv ovetande gett mig sin till dess innersta skrymsle o. gett mig mer än han själv ägde i full o. utvecklad form. Men fastän därav vart intet – antingen min skänk varit honom värdelös el. enbart yttre omständigheter bragte den om intet [alt.: omintetgjorde] – betydde det knappast för mig någon nämnvärd försakelse [alt.: uppoffring]. Behovet hade varit starkt, men ej oavvisligt.
Trodde redan nästan, att jag fått ett definitivt svar på frågan det här gäller, fått det alld. av sig själv, genom en tillfällighet. Jag hade ett ögonblick vid en av föreläsningarna – icke E. Z:s – visat en svaghet som jag vet att ingen av de närvarande – av dem som lade märke därtill – visste orsaken till. Men i o. med detsamma detta stod klart för mig visste jag ock, att jag stod ensam gentemot dem alla o. – att det för alltid skulle så förbli.
– – – – – Och det var en oförliknelig styrka, som låg i detta medvetande!
Men det var då. Och jag frågar mig ånyo: varför skall jag då ha denna enastående förmåga att intränga i en annans väsen o. förnimma dennes innersta grund, om det är meningen att jag aldrig i direkt måtto skall komma i kontakt med andra?
Behovet av andra är ofta nu mycket starkt, ehuru jag vet att ensamhetskravet skall bli det slutligt segrande.
Den oändliga rikedom jag under hösten mottagit har självfallet dock ej kunnat undgå att avsätta något slagg här o. var. Man har ej levat i storstaden utan att känna sugningen där, utan att känna behovet av att få blanda sin röst i den stora kören o. att, om än i blygsammaste mån, öppet hävda sin plats som egen individ. Detta är ju rent banalt, men jag vet att jag ej helt kunnat frigöra mig därifrån.
Det var därför jag också nu så nödvändigt velat ha något publicerat. Nöjer mig i grunden just nu ej med att veta att jag har min första färdiga studie bakom mig. Det var onekligen någon missräkning för mig, när den av formella orsaker ej kunde offentliggöras där jag velat.
Aldrig har mitt självförtroende varit så gränslöst starkt som nu; det är det som bär mig o. ger mig vingar! – Är det något som jag kan mista? Det frågar jag mig ofta. Möjligt nog med mitt vanliga misstroende till mig själv, vilket ju isynnerhet framträdde då jag var yngre. Och dock, vad jag nu bär inom mig som gudars skänk, är det något, som skall kunna mistas, det som sträcker ut sina armar för att famna allt vad mänsklig ande i skapandets benådade stunder frambragt – o. så den egna andens krafter som växa o. ta gestalt? Men just därför att jag känner det blott som gudars skänk, som så helt utan min förskyllan regnat över mig, just därför är jag ibland nästan vidskepligt rädd för att det åter som genom ett trollord skall kunna tas ifrån mig.
Det finns intet rimligt samband mellan det jag, som omfattar alla andens områden, o. det som ej ens förmår behärska blodets gång i ens organism.
Men detta senare jags existens, minns jag ju icke ens, när det förra fyller mig till brädden.
- *Hela hemligheten med detta låg helt visst i att jag eftersträvade förnimmelsen av en andes kontakt (s. a. s. frigjord från mänskan i övrigt) med företeelserna även de enklaste omkring samt överstrålning av dem. Detta var i grunden min strävan. (senare anm.)