Lästext
1920
Januari 1920
Beige häfte. Endast med mig själv. Dagboksanteckningar jan. 1918–juni 1920. Ljusningens år
(Inskr. o. delvis omskr. d. .) Jag har varit så slut denna helg, att jag inte orkat producera något – bara ta emot ännu.
I går kväll, när jag läste »Prins Louis Ferdinand» – icke för första gången – gick det upp för mig något, som jag inte fullt känt till förut. Det öppnade sig för mig något av diktens hemlighet – – – – Jag har ju känt den strömma emot mig otaliga gånger förr, o. säkert ojämnförligt starkare, men jag har aldrig fullt gjort mig reda för dess innebörd. Nu börjar jag ana vad den är. Den är bara en ton alltsammans – något i släktskap med musiken, den musik jag kan uppfatta.
Det lyfter sig med ens något från den verklighet, som omger en, o. det lyfter en själv med. Det bär en bort till en värld som är en annan, där ingenting är som här – en värld som finns o. icke finns, ett ljust o. högt o. eterklart o. obeskrivligt – – – – – – –
Med ens är allting frigjort från sitt förra – ingenting binder längre. Jag vet icke mer, att jag är sjuk o. kraftlös – jag är inte längre mitt jag. Jag går bara upp i en enda förnimmelse, en ton, som genomtränger mig i min innersta grund – – – –
Det är inte det kärleksförhållande Hemmer återger, som gripit mig. Det är någonting helt annat. Det är bara en längtan, längtan efter något oändligt drömskirt o. strålande, något som aldrig i verkligheten kan förverkligas, som bara kan fås fram i en rad, en rytm, en ton i ett konstverk – – – –
Jag tänker på »I parken»: »Se vägarna alla försvinna i ändlösa röda riken» o. s. v. – Det är inte den verkliga Pauline Wiesel prins Louis (Hemmer) i detta ögonblick ser, föremålet för hans lidelsefullaste kärlek (på verklighetens plan). Det är en strålgestalt, som svävar framför honom, en dröm, som tar form, o. som bara är något underbart lysande o. sugande. – Den dikten har det minsta möjliga med verkligheten att göra.
Och det är i detta, som icke är verklighet o. dock uppstigit direkt ur denna, som diktens, konstens allra svårgripbaraste hemlighet ligger. Det har fötts hos skalden själv – det är icke blott en förklaring el. ett blixtljus över företeelserna utan ännu mycket, mycket mer – ett nyskapande av det som ovedersägligen och uppenbart finnes.
Februari 1920
o. 29 febr. Jag har nu fått den första stora vissheten om något. (Den kom av sig själv, nästan oväntat, emedan jag det sista året knappast sysslat med den frågan). Det är nu avgjort: den tid jag har framför mig blir inte lång – – – kanske några år. Det skall komma en bristning, när strängen engång nått sin yttersta spänning. Det skall få sluta med en bristning – det enda jag kunnat hoppas på. – Den absoluta säkerheten har jag ju ännu icke fått – måste ännu vänta på bekräftelsen – men så nära den absoluta som det är möjligt har jag kommit. – Vad jag längtat o. längtat efter i långa år har då äntligen närmat sig inom synhåll. Å, om jag redan kunde få överblicka den tid jag har kvar. Det skulle för mig betyda den yttersta koncentration.
En natt för en tid sedan slog det mig klarare än förut, hur oförenliga de båda strävandena äro, som behärskat mig först åren efter skolavslutningen o. sedan (det andra) under de två (el. 1½) sistförflutna. Jag tillhör dem båda, men kan aldrig samtidigt omfatta dem. De äro till sin upprinnelse o. riktning absolut motsatta.
Längtan till förintelse – d. ä omvandling – o. strävandet mot liv. Och dock stå även de varandra nära. Utan förintelse – död – kan intet nytt liv uppspira. I den stora förvandlingens ögonblick mötas båda. – Och likväl strävar varje liv att fortsättas i sin form, att bygga vidare o. vidare o. växa ut ända mot det oändliga. Det känner det som om något gick förlorat, när det självt gick under, något som behövde lång, lång tid för att byggas upp igen för att bli vad det har varit – o. som kanske aldrig kunde byggas upp till detsamma. – Men förintelsen är också oundgänglig. De två motsatta makterna väga ständigt upp varandra i världsstriden. – Att känna dem båda kämpa i samma bröst, det är en underlig känsla.
Den natten jag nämnde stodo de i så egendomligt klar belysning. Det tycktes mig ett ögonblick, att det gällde liksom att välja – men jag behövde inte välja. Ty jag såg, att de kunde inte ställas upp mot varandra. När man vände sig mot den enas strävan, kunde man inte längre se den andras. Det var hela tanken o. synen, som från början måste inriktas åt ett visst håll, på annat sätt. – Jag måste blott häpna över, att de båda kunde vara lika starka. Var jag delad i två halvor?
Så var det nära nog. Min organism är längesedan utdömd, men det finns något, något som inte vill ge sig – något, som, jag vågar nästan säga det, knappast kunde leva starkare. Det är nästan något absurt i sådan motsägelse. – (Den förmenta själen hänger vid o. reser huvudet mer oförskämt än någonsin, trots att det fysiska underlaget, som ju så intimt sammanhänger med allt »själiskt», säger upp! Hur hänger detta ihop, Lagerborg?)
Det där »något» som växer, det har knappast opererat med realiteter i tid o. rum. Det har bara sett framåt utan att fråga efter någon slutpunkt. Hela min varelse har gripits av denna åtrå, att jag måste stiga, stiga! Jag har gett mig utan betänkande i de makternas spel som virvlat mig omkring liksom ur rymd i rymd. Men jag har ännu sett liksom bara den första skymten av allting, den första början, o. vad som spänt min vingkraft till det yttersta har varit hoppet – förespeglingen – att engång kunna få nå det helt, se det verkligen. Så nära har jag varit det redan, att jag på fullt allvar räknat med den tiden då det skulle vara min egendom.
Jag har fordrat att få lära känna varje skrymsle hos den verklighet, där allt har liv, den minsta tingest, likaväl som den sinnrikaste levande organism, att förstå o. uppfatta dess yttringar, för mänskoöron ohörbara – men kanske icke för sinnen ännu knappast kända. – Jag har fordrat att få nå till en helhet o. förklaring av de motsägelser som för mig engång måste ha en lösning, o. vars lösning jag redan sett sväva framför mig utan att kunna gripa den. Och sist har jag kanske krävt den lugna o. vida o. tålmodiga blick, som ändå slutligen är hemligheten med allting, men som endast långa genomlevda år kunna skänka. – Vad jag fordrat är så långt, långt större, o. av så ändligt mer skiftande innebörd, än att det här kunde uppräknas el. någonsin återgivas. Just därför, att det är utan gräns o. mått o. ingenstädes slutar, utan direkt går över i det obekanta – i annat o. större varande, just därför möter det aldrig förintelsen, snuddar aldrig med sina yttersta rågångar vid den. – Därför kan den strävan inte förstå den andra.
– (Att uppfatta hade kanske framom allting annat varit min mission.) Varför skulle denna inre mänska få sin plats i ett utlevat skal?
Men det andra halva jaget! Allt det ovannämnda har haft sitt liv inom mig. Blott få, blott obetydliga skärvor därav ha nått utom mig. Här har verktyget strejkat. Och här finns också grunden, den möjliga övergången till den andra strävan att söka. Syftningen mot det förra – det positiva – har nått hur långt som helst, men det reella förverkligandet har inte gjort det. – Det är här som ledan o. tröttheten vidta. Här är jag utkämpad. Och tröttheten är gränslös: Att få somna – att äntligen vara borta – – – – – – – –
Mars 1920
. Och nu har det igen varit en vändpunkt. Bara i ett ögonblick var det som ett helt nytt fick insteg, som en slöja föll o. det ånyo blev klarare. – Det var på teatern – Lilla helgonet bara – för en vecka sen, den 23, under en mellanakt.
Jag såg med ens att min värld inte var den som omgav mig – att jag inte fanns där med mitt eget jag. Det drog upp en skarp o. outplånlig gränslinje mellan den o. mig. – Egendomligt att jag inte skönjt det förut på detta sätt – att jag verkligen var annorstädes.
Jag vill följa i huvudsak tanken i vad jag då kastade ned under mellanakten:
Nu växer mitt liv utöver nya – utöver det jordbestämdas gränser. Det öppnar sig något med möjligheter som inte kunna överblickas, så snart jag fått visshet om att detta finns. På verklighetens plan skall aldrig mer finnas det som jag ytterst åtrår, på verklighetens plan skall jag aldrig mer kunna mättas! Hur har jag inte förstått det förut, att det som var min yttersta längtan inte kan finnas här förut, att det måste bli till inom mig, i luften, i rymden, i det obeskrivliga. Liksom detta självt inte kan återges o. inte är bofast någonstädes, men glimmar till mellan en mänskas ögonhår, i ett ting, en solstrimma på en trädgren – för ett enda ögonblick o. finns sedan inte där mera.
Och vad jag jagar hos mänskorna skall vara glimten i ett öga att ha sett detta samma – därför behöver jag dem mycket ännu – – – – –.
Tror någon, att man slutligen längtar efter kärlek för att älska en mänska eller famntaget för att famna, el. konstens njutning för dess egen skull! Man längtar det för att ett ögonblick gripa om, veta sig hålla i sin hand, vad man aldrig kan öppna o. lösa! Känna dess närvaro, som man inte kan förstå. Det hemlighetsfulla – – –
Man säger att konsten är en spegling, en förtunnad reproduktion av det som försiggår i verkligheten. Men det är tvärtom. Om inte det som sker här nere lånar en liten, liten glimt av det mystiska o. oåtkomliga, som konstskapandet, självt öser ur, har det ingenting att betyda. Också för den kanske mest materiebundna måste i det högre åtrådda finnas något av det »oförklarliga» o. hemlighetsfullt dragande, för att det skall åtrås. Detta, som kommer en att för ett ögonblick »icke förstå sig själv»!
Maj 1920
Ljusbrunt häfte I A. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21
(d. )
Ibland sträcker jag mig ut mot naturen som om jag bara ville flöda över i den. Det är som aldrig förut – – – – – – –
Och det kan komma en förvillad tanke: det är som hösten, när allt samlar sig som i en enda förtvivlad glöd, för att koncentrera allt som tänkas kan i ett enda ögonblick – (därför att man icke är till längre). Min känsla har samma vildhet i sin fordran – samma obändighet som kan komma mig att rygga tillbaka – o. gör att mitt begripande inte vågar tränga längre.
Beige häfte. Endast med mig själv. Dagboksanteckningar jan. 1918–juni 1920. Ljusningens år
. (formellt delvis omarbetat i ).
Det finns en förmåga jag fått i oproportionerligt rikt mått. Och hälften av mina förmögenheter på andens område bottna just i denna: att känna. Jag är som ett spektrum, där alla strålar brytas igenom. Jag är en enda, till det yttersta spänd, nerv som vibrerar.
Var min ande sammansatt att kombinera, förstå o. bearbeta, var den det i ännu mer svindlande grad att emottaga! (Det har jag visst förut redan påpekat, men den sanningen kan aldrig bli för gammal för mig.) Jag kan känna mig som en korspunkt, där allt som rör sig i det kända o. okända stöter ihop. – Jag är mer än en magnetnål, en mimosa – – – – – – – –
Jag har slagits ner som av vindar o. hagelskurar – jag har pressats ihop av den vildaste ångest. Jag har följt flykten upp mot etern, tills intet mer kunnat urskiljas. Och i allt har jag känt den obegripliga befrielsen i att bara gå upp i något annat – som suger hela ens kraft, smular ens mänskovarelse i sitt grepp – – – –
– Jag har känt den yttersta upplösningens process, liksom livskraftens yngsta o. rikaste blomning; jag har berörts av vart fallande blad, vart oanat leende, genomträngts av den knappt förnimbara skiftningen i en röst, en mänskas hemligaste o. fördoldaste rörelse. – Det är ett öde – öde att vara sådan – o. dock en utmärkelse. – – – – – – –
Jag har suttit på teatern, på en recitation (el. legat hemma med en bok) o. med ens har jag varit alld. ensam, ty ingen annan har varit med om något sådant – sett det jag sett, kunnat det jag kunnat. Det har öppnat sig djup, som ingen annan blickat in i, det brusar av fester, som ingen annan hör spelet ifrån – – – – . Skådespelarn – uttolkarn vet icke själv vad hans röst uttrycker – skalden vet icke vad som spelar på hans instrument. – En värld som ingen annan går in, öppnar sin ljusflod – – – – –.
Och ur skaldens skapelse det avskiljer sig något o. blir ett för sig – o. det följer jag. Det utvecklas o. föder nya ting, som det övergår uti o. det växer i det oändliga. Och bara i min känsla är det jag når det. Jag vet icke om en förf. drömmer sig något sådant, att hans skapelse blir förnummen fristående o. absolut, utan att annat existerar, än den känsla som bär den – – –
Jag lever själv längre blott i denna känsla. Jag är icke mig själv, ty jag har övergått i ett annat. – Ett övermäktigt växer fram i mig, o. det är vidunderligt i sin makt, ty det ger upphov åt ting, som icke funnits, som ingen förr vetat av.
Och detta vidunderliga finns ändå bara inne i något av det lilla vi kalla vår känsla – – – –
Jag får se o. vara med om detta – men därför är jag också en dödsdömd – ty en levande får det inte.
Juni 1920
Ljusbrunt häfte I A. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21
På »Hangöby» den .
Hur lätt ta inte vågorna på sin mjuka rullning allt mitt sjuka jags bekymmer. Jag känner mig som en fjäder, när de virvla om allt som gnagar o. tär. Jag sträcker mig för ett ögonblick åter bara ut mot det friska. Jag vill vara frisk ett ögonblick o. jag är det! Jag vill glömma varje illusion.
Skummet o. glittret o. vinden, det gör mig allt lika gott. Välsignade makter, som föra mig bort för ett ögonblick – – – –
Havsviddens vågsvall
o. havsviddens brusning,
allt som i mäktighet
rasar o. ler,
Havsskummets virvel
o. synviddens krusning,
allt jag i bävan förnimmer o. ser
Skall du väl spränga
skall den förlossa mitt inre engång
Skall det förkvävas
i havsvindens fång
Den o. juni
Skogen o. ängen – ut i det fria!
Allt vad som är sommarundrets hemlighet strömmar emot gåtfullt utan att man kan tillkalla det. Man förnimmer ingenting alls, om man söker dra (locka) fram det i enskilda delar, utröna det. Man får bara vara alld. andlös för att det skall komma. Man får bara lyssna så spänt att man tycker man är nära en bristning för att höra vad som icke hörs. Och på engång, när man minst anar o. minst frågar – o. ingenting vet, strömmar det emot en så att det hotar att kväva en. Det är som ingenting annat än ett liv en enhet, men så stor o. mäktig o. outgrundlig, att det inte kan omfattas med våra begrepp o. införas bland något som vi lärt känna att är till i o. för sig – det är en helt ny enhet. Det är inte träden o. skogen o. luften, men det tillhör dem, o. kommer från dem, fast det har blivit ett nytt med tillvaro för sig.
När jag kommer från ängen. – Jag tycker jag måste bära med mig hela friskheten, oberördheten från det rike som är bara doft o. blom o. färgspel. Hur rusande o. begripligt är inte detta paradis, när man kommer från instängda rum, från dammiga landsvägar o. gator. (Och stundtals ville man säga: det är träden o. gräset o. luften. Det är dess [ ] att meddela sig med oss.)
Jag sitter ute på trappan i den svala kvällen, el. ligger i båten o. på ängen i det gassande solskenet o. jag känner bara att någonting fast omsluter mig, så hårt o. tätt som ett övermäktigt famntag. Det är ett famntag som förhäxar o. gör en mållös. Detta har väl verklig gestalt? Men när vi vilja söka det kunna vi inte påvisa något annat än det som är omkring – luften o. träden o. havet. Där ligger undret förborgat. Öppna de engång armarna under året o. låta oss känna dem? Äro den engång vänligt stämda? – – – – –
d.
Juniförmiddag. Alld. lugnt. Fåglarna sjunga, men ändå är det så tyst, att man känner hur det lägger sig en fast mantel omkring en. Det är en mur som inte kan sprängas. Den är sluten från varje håll. – Muren är outgrundlig, o. man kan sitta i evighet o. lyssna till dess gåta, utan att begära ett svar. – – – – – –
Den
Det har varit sådana underbara, underbara kvällar de sista [ ] Icke ett moln, bara den skära förtoningen neråt himlaranden som är oskiljaktlig från en sommarnatt. Det är så obeskrivligt högt, som aldrig annars, o en sådan förklarad [alt.: ömtålig] (skär) o. drömljus klarhet [alt.: ton] över allting. Du nordiska sommarnatt, du badar oss mjukt o i genomskinlig renhet.
(Sommarnatten känns som [alt.: är] ett bad i genomskinlig renhet [alt.: klarhet])
– – – – – Aldrig äro blommorna så underbara – också blott en darrande gräsvippa, – som när man ligger på marken o. har dem tätt invid sitt ansikte o. ser solen lysa igenom deras blomblad – – – – –
.
Midnattsögonblicket. – En spegling i vattnet från himlen i norr där solen går ner o. går upp, men över den o. skuggorna ett blådaggigt violett flor, som gör allting oförklarligt. Midnattsmysteriet i natt. Icke natt, icke dag – – – – – –
En midsommarafton som denna, när naturen breder ut hela sin yppighet o. alla makter samfällt tävla att visa vad en smekande varm sommarnatt kan nå upp till – – –
Midsommarelden (från sjön)
– Det är bara ett dunkel över vattnet, på stranden, – där skogen skymmer ljusningen i norr – en flammande eld, en vit båt med ljusa gestalter – – – – – Dunklet runt om är en vägg omkring oss. Men mitt däri flammar elden hög o. lysande, den virvlar i tungor, den slingrar sig o. griper i kvistarna runt bålet, men rätt upp stiger den slutligen som den mäktigaste sinnebild av ljuset som ännu kan samla oss. Och vi se på den med samma vördnad som allt sedan hedenhös gripit oss, då den fordomdags tändes att förjaga onda andar.
Elden drar allt till sig, fängslar alla blickar – man ville vara andlöst stum för ett ögonblick för att engång få känna hur en enande stark o. lysande naturkraft samlar allt i sitt sugande grepp –
Beige häfte. Endast med mig själv. Dagboksanteckningar jan. 1918–juni 1920. Ljusningens år
–. Jag har badat i lugnet igen, druckit ängssus o. skogsdoft – haft stillhet o. ro några korta sekunder inom mig själv. Våren var just inte stillhet o. ro – rastlöshet o. också mycken söndring. Därför har det varit så underbart att igen få känna vågorna lägga sig – o. bara på grund av att någonting utifrån kommer till en, bara av att känna ett större sluta sig omkring en.
Jag har levat ute i skogen o. på bergen, men jag har också alld. ensam gått omkring i villan. Jag har här känt luftdraget från ett fönster, hört suset utifrån – o. i allt har det legat en förunderlig makt – stillhet, stillhet. Och den skall räcka ännu vecka efter vecka, som det tyckes oändligt – det djupnar något i perspektivet som inte kan uttryckas – – – – –
Jag längtar efter blommor o. växtriken, där allt är stillnat – ändamålsfyllt i sin utveckling. Där man bara känner det stora, som sker – intet lever mot sin inre lag. Det stora behöver jag framför allting annat. Jag måste känna detta något, som sker utom mig o. som är obetingat. Jag måste känna, att jag själv är blott en liten länk i detta som sker. Jag vill ge sig hän under det.
Ängen, skogen, havet, luften, allt ger mig densamma ron – bara genom att förnimmas. Aldrig har jag förrän dessa två sista somrar anat hur hög o. mäktig var företeelses egen gestalt är. Den växer o. växer o. vidgas oavlåtligt – – – – –
En mänska kan famna en, men det är ingenting mot markens o. luftens famnande. Det överväldigar o. pressar en samman. Men också om det vållar ångest är det en förlossning däri. Det finns ro i dess väldigaste grepp – o. man känner hur allt lugnar o. helnar inom en – – – –
Skall jag våga en obestämd definition på det jag engång antydde (april 1919) såsom något av det slutliga man kan komma till: Att känna att allt har en yttersta harmoni, där det kan komma till vila. Att foga alla skilda strömningar o. rörelser i ens psyke in under denna harmoni. – Detta kan aldrig ske enbart på grund av ett beslut el. en medveten viljeakt, endast genom en ingivelse. – Och för övrigt kan denna sak heller knappast beskrivas el. uttryckas – endast upplevas.
Juli 1920
Ljusbrunt häfte I A. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21
Den
Först i högsommarn när ändå allt det högsta det kan – först då alla högsommarblommor äro utslagna o. smultronen lysa röda, de första blåbären övergå i blått. Först då är jorden som övertyngd av sin flödande yppighet o. alstrings [ ] Det jäser o. ångar ur mark o. allt levande.
– Och när man går över ängen en sådan solhet förmiddag vet man icke om det är solskenet el. doften el. fläkten i luften el. grönskan omkring som man känner, ty allt är sammanvävt till ett enda (inmängt i vartannat), där varken doft, vind el. färg är åtskilt, o. som bara bildar sommaruppighet o. översvallande liv – – – –
Den .
Jag blir så förunderligt stilla genast, när jag ser skogen sluta sig om mig. Jag kan inte förklara vad det är, men något stort, stort meddelar sig åt mig o. låter det helna inom mig. Jag är en annan människa.
Den
När man ligger om morgonen o. lyssnar ut innan vinden ännu har vaknat o. en o. annan fågel blott låter höra sitt läte, är alltsammans stillhet, stillhet – en djup, outgrundlig stillhet, som man aldrig bottnar uti. Den lockar en mer o. mer. Man längtar ut i den.
En förmiddag vid havsstranden.
Himlen som är smekande blå, havet som är djupaste ultra marin blått sanden som är bländande vit o. solen som är het, mitt i den friska fläkten – allt är sammanvuxet till ett o. bildar ett begrepp som intet annat är likt – en juli-havsstrands-andakt.
Den . Det har varit regn o. blåst några dagar o. långt ifrån frid inom mig. Men idag har sommarn börjat igen, o. jag får igen känna tystnaden omkring o. låta den tränga in hos mig. Allt är förvandlat.
Den Solnedgång mellan träden. Högre upp på himlen underst ett jämnt skikt av grannblå moln, så lika sommarhimlen själv att man i första ögonblicket är osäker om vilketdera. Över dem långa sammanhängande molnremsor om möjligt än grannare gula med en dragning av brunrött som dock alltmer övergår i rött. Strax ovanför solen lyser himlen bar i en strimma gnistrandegrön, så intensivt klar mellan björkarnas redan mörknade bladverk, att man tor det som något icke verkligt. Men mellan granarna bredvid lyser en eld lik en midsommarlåga, som tyckes än gripa omkring sig o. sluka kvistarna, än krympa ihop bakom dem, men mestadels brinna lugnt o. jämt som ett verkligt Johannebål – det är solen.
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
. Från våren glider mitt liv liksom delvis ånyo in under nya tecken, i nya riktningar. Allt det stora försiggåendet ytterom mig, som jag likväl är inordnad under, o. som förr varit mig täml. främmande, har fått för mig en helt ny verklighet. Jag längtar in under detta stora sammanhang; längtar efter tryggheten i att känna mig vara en länk i detta hela.
Några ord av Heidenstam häromdagen ha gjort ett outplånligt intryck på mig o. kastat ett förunderligt ljus över både min strävan hittills o. den kommande. – »Det är det prästerliga (prästen) inom människan som håller på att dö».
Hur har jag inte förr beaktat detta, att vi var o. en bär på en präst inom oss! Åkallan är att lyfta sig upp mot något, som är högre än vi o. att söka gemenskap med detta högre. Och varje mänska som strävat uppåt har därför utan att veta det åkallat.
Det har ingen betydelse att vi ej på något sätt kunna definiera detta högre, o. att var o. en definierar det olika – om de söka göra det. Det har varit religionens olycka att söka fastslå en allmän definition; därför ha mänskorna dragits ifrån religionen, emedan deras omedvetna religion inte längre rymts inom de skrankor den förra angivits av.
Detta högre kan för en mänska vara fött inom henne själv – vara ett högre inom en själv som man syftar till. Det kan uppenbaras i stormens skälvning ute på ett berg el. i naturens grepp om en – ur luften, himlen el. skogen – en andlöst stilla sommardag. Och ens längtan kan vara efter delaktighet i denna oändliga styrka man förnimmar. (Och delaktigheten kommer omedelbart, så snart man längtar den). – Det kan vara inspirationen, som ju var o. en erkänner, (att) är något som liksom utifrån griper en – utan att det ännu är utrett var dess ursprung står att söka. Men oberoende därav kan den vara vad en mänska erkänner som högre än hon själv. – Och utom detta kan det vara vilken dröm, vilket ideal el. gemenskaphetslängtan med ett större som helst, som en mänska ställt framför sig. Men varje längtan till ett visst medför även i större el. mindre grad gemenskap därmed. Resultatets storlek beror av längtans intensitet o. förtröstan.
Då jag erkänner allt det ovannämnda såsom ett högre för mig har jag ovedersägligen haft en gud likaväl som troende av ett el. annat religionssamfund, fastän jag knappast tidigare ansett det. Och ännu skulle jag icke vilja använda benämningen Gud – fast den täcker samma begrepp – emedan det häftar för mycket av trossats o.förklarande slutligt formulerade bestämningar vid den. Och främst för att man med namnet i de flesta fall avser ett självständigt viljande o. handlande väsen.
Mitt »högre» är i sig varken personligt el. faderligt el. fordrande, förlåtande el. av sig självt hjälpande, befallande el. ens ensamthärskande. Det är mäktigare än jag, eftersom det är ett högre, o. det finns, men det råder inte över allting.
Att sammanfatta alla former av ett högre till en enhet låter sig göra, men är knappast en nödvändighet. Ja, i viss mening gör det sig ju av sig själv, men å andra sidan tänker man sig väl i praktiken formerna mest skilda för sig. Absolut taget har den saken ganska liten betydelse. Den berör helt o. hållet den abstrakta dogmatik, som här velat undvikas.
Det enda som har betydelse är vårt behov av åkallan, o. jag längtar med hela min varelse efter prästen inom mig, efter gemenskapen med allt detta högre – – – – – – – – .
Augusti 1920
Ljusbrunt häfte I A. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21
Den – Det regnar, det regnar. Stilla augustiregn utan blåst. Ännu är naturen kvar i sin sommarvila o. regnet blir en lugn o. välgörande vila. Man känner hur det flöder jämnt o. säkert som för att bereda jordmånen i ens inre till ny fruktbarhet. En lugn o. vederkvickande samling – ett djupt andetag.
Man behöver bara vara alld. stilla, suga musten o. låta regnet skölja en [ ] o. sinnesstillande.
Den
– – – Dagern sänker sig så mjukt o. det är en sådan underfull stillhet – – – – Kvällen är inte likt något annat än en drömd hägring, som man aldrig väntat att få se förverkligad.
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
Senaste vår o. under sommarn har den tredje stora krisen i mitt liv inträffat. Under våren kanske kännbarare, emedan jag inte då hade så många möjligheter till avledning av vad som överföll mig. Behovet av något slags kontakt med en annan – såsom jag uppfattar begreppet – har småningom öppnat sig som oläkt sår, som gapar opp så snart jag rör vid den saken.
Ju längre jag levat ensam, desto onaturligare proportioner har det tagit vad jag krävt av en annan; jag har knappast kunnat återge det. Jag vet, att det icke längre varit möjligt för någon att förverkliga det.
Ibland har det tyckts mig, att det skulle rymts bara i ett ansiktes skiftande uttryck, allt vad jag begärt – ett ansikte som är likt en levande spegel för ett inre spel men ett ansikte som låter en själ öppen glida förbi mig. Jag tycker, att jag ville se livet i varje nerv hos en mänska. – Det är inte bara intrycket jag vill se, utan intrycket bakom intrycket o. allt som detta ger (sitt) upphov åt.
Att se in i en mänska, det är ju en oändlighet i all sin otroliga mångfald. Det är värld innanför värld, o. det flammar för ens ögon vid allt, som i djupet blottas för en.
(Och jag ville, att det vore som den ena skulle säga: vi se det bägge just nu, fast ingen som är omkring oss vet det – o. vi insupa bägge samma rikedom för ett ögonblick, fastän vi eljes äro främlingar såsom alla gentemot varandra) – – – – .
Men jag vill också se varje ljusning i min egen blick återspeglad o. förstorad i en annans – så nära reflekterad, att jag nästan blir skrämd, när jag tänker på hur onaturligt den måste växa, när den övergått från en till en annan. –
Men jag fordrar också att en mänska skall förstå allt det som försiggår i mig – förstå hela förloppet, varför just det ena härleder sig ur det andra – o. fordrar att han skall kunna tränga ända in till det innersta (av min själs irrgångar). – Men detta är mer än man får begära av en människa.
Jag vet att jag går långt ut över det man får begära, o. jag känner tillika, att jag redan nästan är förbi den punkten, när två mänskor kunna mötas för att sedan växa jämnsides vidare. Jag är för långt gången redan på min ensamma väg, för att kunna begära att en annan skulle söka sig densamma vägen tillbaka. Min utveckling är redan så egenriktad, att min fordran också måste bli alltför särgående.) Den redan förut alltför ensamma, måste också förbli ensam. – Jag kan således icke längre söka efter den själskontakt jag eftersträvat för min egen skull, blott en kontakt för tingens o. frågornas utom mig.
Kanhända det var nog så bra, att jag inte kom i beröring med d:r Lagerborg i sommar, som jag hade hoppats. Jag hade i alla fall väntat mer av honom än han kunnat ge mig.
Tre kristider har jag genomgått: 1913–15, 1916–17 o. 1920, o. ingen av dem har ändat så, att den brist jag lidit under blivit fylld, (åtm. i ringaste mån i den grad som jag hade behövt). Jag har kommit ut ur dem bara genom att andra strävanden ånyo fått ta överhand o. kväva det rop, som ljudit obesvarat. Jag har kommit ut, mer härdad visserligen, men märkt både fysiskt o. psykiskt för den korta tid som möjligen förestår mig.
September 1920
Ljusbrunt häfte I A. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21
[struket: Strömma d.
Jag har kommit längre från mänskor igen som jag varit nära. – Skall det alltid gå så när bandet endast varit några stunders samstämmighet i tanke o. syn, som bryts så snart svalget som är emellan mänskor igen glappar upp – så snart en liten meningsskiljaktlighet blottar hela avgrunden i två mänskors skilda daning. – – – – – ]
Den ensamma vägen, den tunga vägen – o. den enda trygga har jag igen att gå – (tills jag stannar härnäst). Den enda fasta o. tillförlitliga, när alla sköra ögonblicksband, vars bristning man hela tiden fruktat, ändå svikit. Man själv är ändå den sista vissa o. tillförlitliga – den känner man o. den kan inte bedra en, härvidlag. Och därför kommer alltid lugnet till sist efteråt, som aldrig förr, när man haft en missräkning – tryggheten i en själv.
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
Strömma den (Jag måtte inte ha haft i så klart minne det jag senast skrev, eftersom jag kunde vänta igen av mänskor – o. bli besviken – som det framgår av nedanstående.)
Åter har jag kommit längre från mänskor, som jag förr varit nära. – Men måste det inte alltid gå så, när vi vanligen inte känna varandra riktigt i grunden, icke ens ha minne för varandra fullt en tid framåt. När bandet som förenat oss blott varit en stunds samstämmighet i tanke o. syn, en oförklarlig dragning till ett i grunden väsensskiljaktligt temperament – en kontakt, som var skörare än något annat, o. svårare än något att ånyo foga ihop – som bryts så snart svalget ånyo glappar upp, så snart en liten meningsskiljaktlighet blottar hela avgrunden i två mänskors skilda daning. Varför bygga på en kontakt, som man knappast tror på ens när den synes som säkrast, på den flyktigaste beröring två själssfärer emellan.
[i marginalen: Detta hänför sig knappast till Eva; mest till hennes mor.]
Men ju längre man kommer från andra, desto vissare stiger tilliten till en själv, desto säkrare går man in i sitt eget. Och desto oavvisligare stiger för en kravet på det man har att fullborda, helare, ju mera oberört av tillfälliga o. obetydliga behov o. intressen det förblir. Det stora, också på sidan om det huvudsakliga, tjänar blott att befordra en själv också i annat, men det lilla försplittrar o. hämmar allenast. – Att kunna nöjas med tryggheten i en själv, när man engång funnit den! Men jag vet att jag inte skall kunna det – aldrig helt sluta att begära den även hos andra – även de avlägsnare.
Oktober 1920
Ljusbrunt häfte I A. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21
H:fors (efter hågkomst från ).
Klar höstdag. Nere vid Brunnsparksstranden. Allt är bara strålande, strålande klart med färger så ljusa o. skärpta – att de genomtränga en som metall.
Hur otroligt vidgas icke allt för en vid en sådan blick utåt fjärden. Silver o. blått.
Ingen årstid bär på vidder såsom hösten.
Strålande sol – o. smekande luft som vill leka en förgången årstid. – – – – – Jag sätter mig på en bänk vid Engelplatsen – men i detsamma känner jag åter andra krafter stiga upp invärtes. Mörka krafter som hamra på sitt oavlåtliga arbete. Men de ha med ens en annan innebörd än förut. En viss, målmedveten mission. Det jag själv lever i är det overkliga, men där inom mig försiggår det verkliga. Där handlas, där utföres ett arbete – en förstörelseprocess som långsamt o. säkert närmar sig sitt mål.
Men om det än förstör – så snart det handlar kräver det aktning, då är det likväl ett varande. – – –
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
– Min barndom o. tidigare ungdom fylldes till god del av frågorna om de etiska kraven. Ett tvång att söka förverkliga, vad jag inte kunde förverkliga, att känna sig bunden av ett måste, som inga varaktiga resultat ledde till.
Problemet har nu för mig fått en annan karaktär, tagit en ny form. För mig existerar icke längre ett absolut etiskt o. något som kämpar däremot. Frågorna röra sig inte mera om något man vill ålägga sig o. genomföra, om ett undertryckande till följd av tvång av ett annat.
Antiken har visat mig vägen även i detta. Den har låtit mig finna mig själv.
(Vare det långt från mig att utsträcka giltigheten i detta till andra; denna sak är om någon personlig. Det enda jag vet är att för mig – o. många andra – finns det bara en väg o. en riktning.)
Vårt väsen strävar mot växt o. fullkomning enligt sitt väsens art o. lag – båda nedlagda i begynnelsen, o. båda utan eftergift o. utan kompromiss i strävan mot sitt mål. Det är något i oss, som skall utvecklas, blomstra o. fullkomnas – ett stort i oss själva som skall bli till. Vi nå det bara på lyssnandets väg, genom att känna det, ge det näring o. tillväxt.
Det vill utbredas, segrande målmedvetet, men det hejdas, hejdas oupphörligt i sin växt. Först när det engång får växa ut i sin fulla styrka, då strömmar det över allting annat, då kväver det av sig självt det smått och intiga som rest sig bredvid, då tar det ensamt herraväldet o. blommar i sin yppigaste prakt.
Det lilla skall kvävas icke av yttre tvång, utan av det störres egen expansionskraft. Först när det kvävs för att ge plats åt ett annat, som annars ej får rum, först då kvävs det slutligt o. avgörande.
Måhända finns det mänskor som förmå genom tvång länka sin egen inre växt, men till dem hör inte jag. Jag har själv intet att berömma mig av om min egen inre mänska engång skall få komma till växt. – Det är bara lyssnandets, vårdandets konst, vi ha att utöva – o. den kan vara svår nog. Trohet mot sig själv, sin genius! Den förmår endast den osvikligaste längtan, den spändaste vakan.
Men det segrande blir dock slutligen: vår egen natur*här tagen i högre mening än den vanliga. inom oss.
Det är i ett fall som växandet inom en särskilt kommer i konflikt med annat o. det är i förhållandet »Menschen unter einander». Men den saken skall jag kanske ta upp en annan gång.
November 1920
– I går kväll efter ett besök hos Emil Zilliacus utformade sig min antikuppfattning säkrare för mig än förr – tog vissare uttryck.
Naturligtv. kan jag ännu inte samla den annat än som i ett ögonblicks ingivelse, som jag en annan gång kanhända skall ha svårt att gripa. Den skymtar för mig ännu i en så ofullbliven gestalt, att jag inte kan tänka på att annat än att antydningsvis återge den.
När man skildrar antikens konstyttring som helhet, måste det naturl. bli verkan härav man håller sig till. – (Verkan av antiken! Det är självfallet inom en själv den förnimmes – inom en själv som förändringen försiggår. Vi bli något annat än förut.)
Jag skulle kanske kunna fånga förnimmelsen därav ett ögonblick, när jag en kväll står vi fönstret o. ser ut över en stjärnströdd himmel, el. när jag står vid stranden av ett hav i storm. – Då växer man på engång, onaturligt – till något man aldrig kunnat ana förr. Man blir en gigant o. man förskräckes därvid. Antiken själv är något så över all fattning väldigt o. bär på så övermäktiga krafter, att ingen av oss invecklade små hjärnkryp ha skönjt dem. Men vi bli något litet delaktiga av dem, o. när vi förnimma dem inom oss, rygga vi tillbaka – ty de gå så långt ut över allt, vad vi hittills mött o. vad vi själva varit vuxna för.
Huru kunna vi bära dessa ursprungsväldiga krafter inom oss, då vi icke själva äro vuxna dem? I vår enorma livsstegring känna vi likväl något, som går över våra mått. (Och känslan av denna hårtspända motsats närmar sig en sprängning.) Vi fyllas av det mäktiga, men det är för mycket för oss. (Kanske är det det mest i längden? – Är det vissheten härom, som skakar oss inifrån?) Vi veta att vi just nu omfatta det helt, ha vuxit långt ut över det mänskliga – det som annars är vi – men behålla det kunna vi inte. Då duka vi under.
För mig som är nästan utlevad måste spänningen bli nästan sönderdelande. Vad är mitt jag, o. vad är det inom mig som förmår uthärda denna oerhörda kraftstegring. Jag är så stark, så allsvåldig, att intet kunde stå mig emot – o. ändå är jag en trasa, som inte skall kunna vara mer än en handfull sand efter en helt kort tid – – – .
December 1920
Ljusbrunt häfte I A. Hugskott, stämningar och reflexioner sommarn 1920, vintern 1920–21
Den Studentskornas Gille. – Hagar Olsson.
– – – Vad är det jag vill, jag vet inte själv – en mänska o. mer än en mänska. Jag hungrar o. törstar efter detta som är mer än hon är. – – –
En liten mänska i slitna o. gråa kläder, som sluta sitt torftiga skal kring kroppen, – –
Den minsta o. anspråkslösaste företeelse i yttre avseende, o. ändå en som går ut över våra mått skapad för andra proportioner.
Varför skall den glimten hos en mänska som höjer henne över vad hon är vara så sällsynt bland dem jag träffar? Varför skall jag icke få se detta, detta – frigörandet i en sekund av en högre varelse inom henne. Varför skall jag icke få se det stråla ur mänskor, flöda som glimmande floder – stjärnljus ur den dunklaste materien – – –
De starka mänskorna, de brinnande mänskorna! Min själ längtar att snudda vid dem som vid stärkande glöd. Jag behöver känna en mänskosjäl som vidgas o. förstoras utom mig. Jag måste få se in i denna mänskas öppnade djup, jag måst engång få känna en mänskas omätliga kraft möta min egen, sammangå med den, o. skänka den näring o. tillflöde. – – – – – – –
Jag vet att ingen annan av alla dem jag sett omkring mig i kväll begär detta som jag – knappast kan förstå det. Men jag är nästan vild o. uppgiven i mitt krav. Jag hungrar jag hungrar, efter denna mänskans stora o. förlösande kraftutgivning (utflöde), som jag anar o. ser någon gång för ett ögonblick när det bundna hos mänskan blir förlöst – – – Varför skall den icke en gång samla sig som en tung flod o. fylla allt tomrum som bävande öppnar sig emot den. Varför skall jag icke engång få möta sålunda o. sjunka ner i den så bedövat att allt annat blir till intet omkring mig –
När jag sedan ligger i sängen på kvällen o. känner en smärta i ryggen, som hindrar mig att ligga i ett visst läge. – Då känns det som ett hjälplöst o. ömtåligt litet barn skulle ropa ur min egen sida. Så öm o. översiggiven som en bruten blomstjälk, känner jag min kropp, o. så maktlös förnimmes den, att den icke tycker sig kunna böra mer än detta späda barns.
Sålunda äro de mäktiga o. längtanstunga drömmar som stiga upp ur mitt inre endast ett strås drömmar på marken. Det är ett underligt ting, mitt själv – – – – – – – –
Pätilä d. o. dec. 1920.
Det var inte för mycket, det jag drömt om återseendet. Det är mycket, mycket mer. Varje vägg, varje gren talar – – – – – –
När jag går genom rummen här, stiger det upp som en aning om vad det kan vilja säga att vara rotad [ ], någonstädes, huru övermäktigt inflytandet kan vara från något, som omger en. Det stiger upp en aning om hur beroende vi äro av det hölje vi vuxit uti. Hela vår själ finner sitt verkliga hem som ingen annorstädes – [ ] Man kan icke vara utan denna anpassning utifrån, detta tingen som självmant komma en till möte. – (Men allt detta gäller ju endast den som har ett hem i denna bemärkelse – en skatt o. en förbannelse på samma gång.) – – – –
Vart ljud i väggen el. möblerna har sin särskilda betydelse. Det säger någonting. Icke förstår jag möblernas o. golvplankornas språk annorstädes. Jag märker det icke. Här vill jag icke gå miste om ett ord. (Det är allvarshögtid uti det.) – – – – –
Jag har drömt om blommande körsbärsskog o. fruktträd i knoppning o. det är snölös vinter – men det gör ingen skillnad. Jag har aldrig sett så ropande armar som dessa kala körsbärsträds. De gripa med sina åldriga grenspetsar i mitt innersta. Ingen syn har skakat mig såsom denna ut emot trädgården. Det är som att gräva inom sin egen varelse från förr. Varje gren är nästan som en del av något som varit en själv o. är förgånget. Jag har aldrig föreställt mig att en fruktskog kan samla så mycket.
Där jag sprungit o. gått som en spädvuxen liten flicka i drömmar som ville sträva mot allt ljusare o. ljusare rymder – (alltid drömde jag o. ingenstädes tycker jag mig ha drömt såsom här) – där går jag nu vuxen tyngd av alltför o. ansvarstunga drömmar o. av tankar, som jag känner är mer än jag vill orka bära fram. – Mitt liv blev endast dröm – icke handling. Drömmen allena blev det, verkande, fruktbärande – – –
Jag går i trädgården igen. Allt är som förut, bara kanske mindre, en smula trängre avstånden kortare o. de mossiga gamla körsbärsträden inte så höga att se upp till. Men varje berså o. trädgårdsgång är sig lik. Det är som att röra vid något som varit en själv men är förgånget; det är som att trampa på en gångstig av sköraste glas.
Anders de Wahl. (På tåget till Wasa d. )
Ett barn o. en varm människa! bredvid konstnär. mänskan Nära jorden o. bunden vid den. Många små obetydliga drag: fåfäng, självförnöjd, svag för att hylla. Men ingivelsen är absolut omedelbar o. äkta. För att han är så nära jorden o. ett sådant godmodigt o. omedvetet [alt.: ursprungligt] barn i grunden är han så beroende av den spontana o. absolut utan eget förvållande medfådda [alt.: medfångna] inspirationen.
Han blottar sig mer än de flesta – el. kanske det blott är hans så naiva väsen – naivt med all den yttre kultur o. förkonstling, som en betydande skådespelare tillika tillägnat sig – som gör att han verkar mera lätt att se till grunden än de flesta.
Men inspirationen! Är det icke de ömsom naivt okonstlade älskliga o. strålande varma tonfallen ur hans innersta jag, som fängsla mest (i speciellt recitationen). Och när han inte med hela sin själ uppsuger diktens väsen, förmår han ingenting. Det är så litet genomanalyserat o. reflekterat det djupaste han ger d. v. s. byggt härpå, – att när inte hans eget intuitiva jag är med blir det ingenting. Så synes det åtminstone. Och likväl har han kanske fått arbeta mer än de flesta för att nå den tekniska fulländningen. Bo Bergmans »Jag är en människa», den charmen hade han aldrig fått fram om han inte gett sin innersta [alt.: egen] varelse i varje rad, om han inte i o. genom dikten öppnat sig själv fullständigt, låtit oss alla blicka in i en människa. (Det var ett eget känt när varje tonfall)
Och »Stadsresan» om han inte själv varit denna ursprungliga naturdyrkare, om inte svanarnas flykt o. Mälarns sommarstränder för honom varit en uppenbarelse, hade han icke kunnat skildra dem med sådan religiös glöd. – Andra gången, när han sökte spela denna glöd, emedan den inre stämningen brast, blev det en uppenbart falskt ton. Men varje rörelse vid recitationen är studerad, medveten o. beräknad, kanske icke alld. fri från affekt. – – – – – –
(Det är dock sant. De Wahl blottar sig just genom sin omed.barhet. Vad han ger är alltid just sig själv: Måste man icke vara oändligt tacksam mot en som kan detta. Det är sant få mänskor ha låtit så blicka in i sig som han. Man måste förundra sig över o. högakta detta givande.)
Måhända som man hänger detta oförbehållsamma givande med det elementära popularitetsbehovet – el. rättare tvärtom. När man engång ger något sådant som han, då fordrar man också att offret (gåvan) skall (upptas) emottas o. förstås. Känsligheten för en oförståelse o. köld måste ju skärpas till det yttersta. Så långt denna naturlag. Men det elementära behovet att hyllas, fåfängan, o. s. v. – det bottnar nog i hans egen elementära natur, dess föga bearbetade instinkter. – En liten människa – och en varm, innerlig o. (bottenlös) [alt.: rik] människa.
Hur mycket kan icke ligga i en mänskas tonfall el. åtbörd som är hela hennes själv.
Gulgrönt häfte. Inför mig själv. (Juli 1920–december 1922)
– Jag fick ändå mot slutet av den här hösten en liten smula av vad jag måste ha: i samtal med Synnöve, Hagelstam, Eva Collin, Börje Olsoni. Och jag fick »ett litet korn av brödet» genom besök hos E. Z., kanske ock genom att se o. höra Hagar Olsson – det var kornen! Och dem skall jag leva på nu hela vintern – huvudsakligen. Men de ha gett mig en säkrare jämnvikt, större kraft till arbete (skämtar jag – kanske som icke på 5 år »arbetat» mer än för korta moment), gjort det lättare att förstå dem jag haft svårt att förstå o. skänkt mig mera intresse för dem, till en liten, liten grad lättat problemet »Menschen unter einander» på annat håll, där det är svårt.
Och på grund av det nyssagda ville jag idag skriva om en annan, som rör sig i vårt hem o. icke har det så lätt för tillfället, o. som jag nu är litet mer färdig att förstå.
Pappa. Pappa är alltid Pappa. Jag vågar ännu icke med min yttersta tanke röra vid möjligheten att mista honom – men när vi äro tillsammans äro vi inte fullt lämpade för varandra, åtm. inte nu.
Hur har icke Pappas begynnande ålderdom häruppe i avskildheten för honom gestaltat sig annorlunda än jag skulle ha önskat. Lugnet o. harmonin jag skulle ha önskat äro ofta nog ofrid – tillfredsställelsen efter slutförda värv, sådana som hans, är besvikelse. De många åren av osjälviskt rastlöst arbete utan hänsyn till eget jags behov, de årens frukt är nu till god del åtrå efter det som ej mera kan fås. Aldrig hade jag tänkt mig, att Pappas begynnande ålderdom skulle bli en så svår kris, som den stundom nu synes vara.
Hur väl förstår jag dock ej att det kan o. måste bli en sådan kris i de flestas liv med Pappas läggning, fast den kommer vid olika tid. En punkt, då man icke längre är tillfreds med att alltid skjuta ifrån sig de ropande kraven inom sig, alltid avstå, alltid försaka. Då man endast fordrar, obetingat, oeftergivligt. Men o. [ ], när denna tid kommer i ens ålderdom – när det blir denna som skall gällda vad mot mannaåldern blivit brutet. Då blir striden av ett fruktansvärt slag.
Det finns en eftervår, en eftersommar i många människors liv, som är hemlighetsfull. Livet slår ut i blom ännu en gång med en hektisk o. ändå resignationsberedd glöd. Höstens varma färgprakt som liknar vårens späda, brunröda, livsövermättade löv o. knoppar. Underliga brytningsögonblick – – – – Livshunger, ungdomshunger!
»Äntligen vaknar han upp, han känner att livet har svikit!»
För Pappa är det just en höstblomning, ett krav att taga igen – mera än ren besvikelse i Strindbergs mening.
Det är klart, att vi icke under en sådan tid skola ha som lättast att komma närmare varandra. Pappa o. jag ha båda haft ett öppet sår invärtes, som ingendera kan hela hos den andra, möjligen skymta. Det gör en ömtålig [ ], hänsynslös o. mindre fördragsam mot andra.
Inför Pappas lidande är jag maktlös. Men jag vill tro, att han ännu skall komma till lugnet, fast jag inte ser vägen. Hans väsensinnersta är mig så pass främmande, att jag inte kan känna lagarna o. läkemedlen för det. Pappa är så mycket enklare, mera naturstark, men med en långt större svårighet att se sig själv o. finna sig själv o. botemedlet för sig i en själskris.
- *här tagen i högre mening än den vanliga.