1928

Januari 1928

Svart häfte. 1927–29 (Skall läsas i samband med dagboken)

Den 2 jan. 1928 – – – – – – – –

Jag önskar ibland att jag kunde le så att det flöt som en vit solstråle ifrån mig – men jag vet ock att efteråt skulle jag igen vara full av gråt – – –

Den 4 jan.

Det är som om aningen om en ny lycka – el. en gammal – skulle fylla mig – – –

Jag vet ingenting annat än att livet är omätligt – det födande livet – – – Jag vet ingenting annat än att jag skall skapa nya o. starka o. brinnande liv – –

Ofödda världar brottas i min själ.

Jag har för mycket, – för mycket – för att det skall kunna hålla jämvikt – – – Det är kanske min största fara.

Den 8 jan.

Detta skriver jag åter till en fullk. okänd adressat.

Jag vet det väl: mina ögon ler aldrig – jag har inte lett på många år. Och ändå är jag så full av leende invärtes. Jag vill ju ingenting annat än ge detta leende – ge det som ett solsken åt någon jag inte känner

Jag bär på så mycket övermåttan ljust [alt.: Jag bär på något övermåttan ljust] – o. allt vad jag har sett blir till solsken i min själ. Jag är så full av solsken att jag ville tända allt omkring mig med en vit flammande låga – –

Den 15 jan.

Är det så: först när vi vandrat genom stoftet får vi vingar till att flyga.

Det har varit stilla idag. Isig luft med en genomskinlig sol över vattnet. – Jag har kämpat en av mina hårdaste kamper – hittills – i det tysta.

Och ändå har det varit något som varit stilla o. lugnt i mig under alltsammans.

Jag har inte segrat – vet ej än hur det skall ske – men någonting är lugnt i mig. – – – – – – – – Skall jag kunna leva engång för att endast känna livet susa igenom mig, när jag inte längre begär att själv få leva – – – ?

Den 22 jan. 1928.

Livet har ingripit ganska brutalt i mitt liv den sista tiden o. jag har varit tung o. trött – – Men mitt egentliga liv förflyter som i en dröm långt bortom all verklighet. Och på bottnen av den drömmen finns det någonting av en strålande lycka – – – –

Den 29 jan.

I går kväll o. i natt såg jag som ett stort hav omkring mig. Det var som om jag kommit skapelsens storhet närmare än förut. Och jag visste att också min uppgift berör universums skeende – – – Varför då känslan av [   ] Jag kände mig segrande. Och alltsammans var efter mitt vanliga samtal med K-n. G-n som jag endast träffar en gång i året d. 28. Märkvärdigt att mänskor som oftast synes en mer än andra både rika o. ofullkomliga oftast kan öppna för en de största vidderna – –

I förrgår (d. 27) var en av de underbaraste eftermiddagar jag upplevat – men den var snuddande nära det som icke får bli verklighet. – Det har skett så mycket denna sista tid, att jag inte har förmått skriva om det – – –

Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–

Den 31 jan.

Så skulle han engång komma ändå, den som jag väntade – men på detta sätt. Han som uppfattar mig icke efter det mått av lust som var linje har möjlighet att erbjuda, utan efter helhetens spel, efter mitt väsens uttryck i kroppens linjer o. rörelse. Han kan sitta o. se på mig timme efter timme, o. jag känner intet obehag av det. När han var hos mig senast (d. 27) sa han, när han suttit bredvid mig: »Händer är lika talande som ett ansikte.» (Och sedan när han stigit upp o. stått framför mig): »Får jag se på edra händer – – – ?»

Det var detta jag väntat på, att själva luften förmedlar kontakten mellan två, att varje tyst spel mellan oss kan uppfattas – att tystnaden ibland säger mer än ord – – – – –

Men varför skall det då komma med från hans sida detta som jag inte begär – som jag inte kan besvara – – – För nu vet jag att det finns också, i en grad som jag inte kunnat ana. Han har burit på en stark känsla för mig redan en lång tid – – – –

Är det för att vårt mänskliga väsen – särskilt hos mannen – är så sammanvävt av ande o. materie, som också den »andliga» förnimmelsen stundom övergår till något av materie (i vissa ögonblick)? Jag fick en aning om det ett visst moment senast, när jag kände hur något av själva stämningen höll på att förtätas till materiell. Längre än till detta får vår samvaro icke gå.

Är det tillika mannens erövrarlust som fordrar att vinna allt helt o. hållet? Den spelar nog här ock en viss roll. »Min vän» är så van att alltid ha segrat i det han föresatt sig att han aldrig kan finna sig i ett nederlag. Och dock är han fullt klarsynt att se det svalg som ligger oss emellan.

Men mer än hans tyranniska anlag fruktar jag den faran som ligger i hans temperament. Han har själv antytt den. Han är som en vulkan, o han kan när som helst komma till ett utbrott, om spänningen blir för hård. Det får icke gå därhän. Jag grubblar dag efter dag på utvägar att förebygga det. Finns det någon annan utväg än att skiljas – på kortare el. längre tid? Knappast.

Ännu för en vecka sen syntes mig offret att avstå från honom möjligt. Sen de sista dagarna vill jag inte längre orka tänka mig honom bort ur mitt liv.

Det finns ingen annan än han som förstår det språk mina händer o. rytmen i mina rörelser talar – – – – – –

Februari 1928

Svart häfte. 1927–29 (Skall läsas i samband med dagboken)

Den 7 febr. 1928.

När livet är alltför rikt o. när livet är alltför hårt – då kan man inte skriva något – som det varit den sista veckan. – – – – Jag skall visst prövas i allt jag prövas kan i denna sak – för att lära mig förstå – – – –

Lönnarna i min själ susar i kväll med så tunga kronor – – – –

Den 18 febr. 1928.

Alltjämnt ovisshet – oförklarlig – som prövat mig till det yttersta.

Men i kväll förstår jag som knappast förr befrielsen i att ha brutit alla band. Att icke vara bunden av någon mer. Att icke andas för någon – att icke låta någon annan läsa [   ] ur linjernas spel i ens väsen – – – (Bara) vara en ensam enhet mitt i skogen o. mitt i den vita snövidden. Det är visst ändå det största.

Mig tyckes att diktens ådror flödar i mig som lösta källor – Men jag är visst lite för trött ännu – – –

Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–

Omkr. 20 febr. Jag har inte hört något från min vän på 3 veckor o. jag har känt mig lugnare än på länge.

Det har inträffat något dessa dagar, som haft en viss betydelse. Jag hade bett Björling o. Stina Ingman till mig – o. det hela blev mer både upprivande o. givande än jag hade väntat. – Aldrig förr har jag till den grad haft känslan av att jag lever mer för mitt eget känsloliv – för denna tusenfaldiga kontakt (på de finare sensationernas väg) med allt i tillvaron, än för mitt ? jag.

Det var i kontrast mot Björling detta blev mig klart. Som få har han väl kunnat samla allt kring något väsentligt hos sig själv o. föra det mot ett bestämt livsmål. Så oberoende som han är av känslo- o. stämningsinflytelser – i Ola Hansonsk mening – är väl knappast någon.

Det senare är hos honom både en styrka o. en svaghet, det är jag inte blind för, men kan väl någonsin den djupare syftningen i mitt eget arbete bli fullständig utan en sådan samling o. ett sådant, åtm. relativt oberoende? Det stod för mig med skrämmande tydlighet att så inte var fallet. Vill jag fortsätta på den förra vägen får jag lov att specialisera mig på känslokontakt, o. endast denna i min produktion – o. allt vad jag hade att ge på ett annat område fick lov att uppoffras. Men detta får inte ske!

Jag kände det plötsligt som om något försiggått i mig själv – kanske kände jag det än tydligare efteråt på natten. Det var som om det skett en hel omvärdering i mitt inre o. ännu hela följande dag (d. 20) var jag som förvandlad. Det som jag tidigare eftertrått o. hungrat efter hade inte längre realitet för mig. Något nytt hade stigit upp ur mig själv. – Det finns något inom oss som är förmer än den frid som vi når till genom att ett ögonblick vagga oss till ro mellan striderna – som är förmer än den glädje vi når till genom att skapa oss glädje på glädje i vårt inre av tillfredsställda känslor – något som är förmer än all vår mänskliga fröjd o. bedrövelse o. det är det enda som slutligen står kvar, när allt annat sviker oss. Om jag ville ge det ett namn, skulle jag kalla det ljusalven i vår själ, därför att det består endast av en inre lysande klarhet, som är så stark, att den lyser oberoende av alla tillfälliga mänskliga känslor, som längre eller kortare behärskar oss.

Den 21 febr. Idag reser jag till Punkaharju på 2 veckor. Just innan jag skulle fara, ringde min vän upp. (Hade kommit till H:fors sent föreg. kväll). Han hade varit sjuk (en hjärtattack) och icke kunnat komma förr o. icke heller medan detta varade kunnat underrätta mig. Han är också nu långt ifrån frisk. Han följde mig till stationen, o. jag är så pass uppskakad efter detta, att allt känns som i gungning igen. [   ] Men något från de sista dagarna vet jag att ändå fortfarande bor kvar. – Och dock, hur jag skall kunna få någon verklig vila på P. med medvetandet om hans tillstånd, begriper jag inte.

Svart häfte. 1927–29 (Skall läsas i samband med dagboken)

Den 24 febr. (Punkaharju).

Det gick icke alldeles så som jag hade tänkt. Allt kom tillbaka – allt fick sin förklaring – allt blev svårare än någonsin. Jag tycker att jag har skälvt som ett löv under det stormslag.

Men en sanning står kvar från det jag erfor Större än alla band som binder oss vid tillvaron finns ett: ljusalven i vår själ.

Den är det sista o. det dyraste – – – Ljusalven i vår själ – – –

21–28 febr.

Vår i luften. Skälvande liv. – Längtan efter två ögon som smeker – en lätt beröring – ett tonfall som hungrar – – – – Blodröda vallmor vid vägen [   ] doft Min vita ungdom – som ännu är ungdom – – – – – – Få le mot en annan – få blomma med min blick – – –

Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–

Punkaharju Den 29 febr. Det blev värre ännu än jag tänkt. Ett nytt återfall av hans hjärtsjukdom. Ligger på Eira. Vi har korresponderat några gånger.

Denna första vecka härute har knappast varit annat än ett ångestfullt slitning – jag var också så pass trött, när jag kom. Men nu börjar jag äntligen komma till ett visst tillkämpat lugn, o. jag vet att jag engång måste göra allt klart för mig.

Jag får inte heller bedra mig själv i denna sak o. jag vill nu gå ända ner till grunden.

Jag är tillräckligt lugn idag att kunna göra det.

Fortsättningen finns som koncept bland mina papper.

Mars 1928

Svart häfte. 1927–29 (Skall läsas i samband med dagboken)

Den 1 mars. Hans porträtt hänger på min vägg. I dag blir jag blott vemodig när jag ser honom – . Men idag har jag fattat ett annat beslut. Jag skall bära en ny börda, om det fordras av mig – bära den utan sinneslust el eget begär – – –

Av min längtan efter själssamhörighet skall jag fläta en rem för att bära en annans last. Min börda skall förvandlas till en altartjänst om ödet så fogar – – –

Den 6 mars (sista dagen på Punkaharju.)

Snövidder – snöland. Jag skidar som jag gjort alla morgnar ut över det ändlösa vita. – – – – – –

Jag ville bada mina händer i snön för att viga dem till offertjänsten. Jag ville uppgå i renheten härute för att vara mogen att fullborda ett värv.

Senare. Underliga syn från tåget på väg till H:fors. – Det har fallit lätt snö hela dagen, himlen har varit mulen. Nu i väster ett blåaktigt moln, men över det flammar det till som en rodnad. Den stiger högre den kämpar med molnet. Den sprider sig i de sällsammaste skiftningar med en ångestfull o. vemodig glans [   ] Men molnet segrar. Tyst o. obarmhärtigt glider det över rodnaden o. täcker den slutligen. Men innan det är färdigt har något annat skett. Under molnet – ovan skogskanten skjuter sig som en röd kil in i den mörka massan. Den kämpar för sitt liv – tvingas tillbaka. Skall den segra el. dö? Då, i samma stund rodnaden ovan slocknar helt, bryter sig eldtungan underifrån genom molnkanten o. den flyter ut till ett blossande bål – o. blir till en skogseld som omflammar horisonten. Och jag står mållös o. ser den, till den slocknar i en glöd av klarnade färger – – –

Hur skall jag tolka detta? Jag vill ju se det som en symbol av det mänskoliv jag ville söka uppta i min själ – men det vore ett alltför stort löfte. Skulle jag hoppas få se det slockna i samma renade prakt som solen – i en sådan förklaring! Jag har svårt att hoppas det – men kanske symbolen ännu skall finna en annan tolkning – – – –

Altartjänsten blev mig inte förunnad. Jag måste avstå från den – tillsvidare. (Senare tillägg)

14. III. Jag ville höra en musik idag, en musik som visst ingen ännu har gjort. Den skall röra vid det högsta o. nå till de lägsta skiktena i en människa. En musik som ännu ingen har hört! Så jublande hög som när en nyfödd människa springer ut ur sitt fängelse – som när himmelens rymder öppna sig – – – – – – – – – –

En musik som jublar högre än någonting i en mänskosjäl – som inte vet vad den själv utsäger. Så strålande hög, att den är bortom allt jordeliv o. allt timligt – – – – –

Den 22 mars.

Jag undrar om den största glädjen i en mänskosjäl – den som är så långt borta från allt vad mänsklig lycka och tillfredsställelse heter – alltid blott är den, som snuddar vid den bottenlösa smärtan. Men att gå med vissheten om den glädjen inom sig – det är väl något av det högsta en mänska förmår – – –

Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–

Den 27–30 mars

Samtal med en vän som är död*(= sinnessjuk)

Du sitter i soffhörnet.
Tio år har gått.
Solen skiner i ditt lockiga hår.
Din blick är långt avlägsen.
Då vänder du dig frågande mot mig.
– Vad har du (hunnit med)gjort sedan [alt.: sen] sist?
– Jag har spillt tiden,
när jag letat en dröm.
– En dröm?
– Om ett öga som kunde förstå,
om en hand som kunde ge kraft.
Jag ville blott veta att de fanns.
– Vad har du lärt dig se?
– Jag har öppnat många skrin
och jag sett i många skrifter
– – – – – – – – –
Jag har sett att tingen är leksaker.
– Har du inte fått en tro?
– Kanske det också till sist.
– En tro?
– En tro på det förnekade.
På det som var tyngst.
På att bördan är det enda
som kan öppna porten för oss.
– Kan du följa den tron?
– Nej, den för är tung,
man orkar inte alltid
– – – – – –
– – –
– Vad har du sett av världen?
– Jag har sett några röda tegelstenar
och några bjärta båglampor.
Jag har sett ett silande vatten
mellan några strandstenar
och en ensam blå blomma
mitt i ett sädesfält.
– – – – – – – –
Vid två dödsbäddar har jag stått.
Jag har sett att livet är ett fjun.
Men vid upplösningen kommer ändå en förklaring.
– – – – – –
– Vad har du byggt upp i din själ?
– Jag har gjort rent hus
på vad jag trott att där fanns.
Jag vill låta tillvaron själv teckna bilden som skall stå där
Jag ville känna att jag blev barare och barare
ju längre jag levde – – – – –
– Men vad har du gjort?
Det finns inte något liv utan handling.
– Ju längre livet räckte,
desto mer blev handlingen överflödig.
– Vad vill du lämna efter dig?
– Två spår i en skogsstig.
– Vad har du funnit [alt.: fann du då] till sist?
– Några korn i en stenhög –
en solglimt i en daggdroppe.
– Är det allt vad du har kvar?
– Nej något har jag sett,
som inte du och jag förstod:
Att mänskan har sitt väsens fullbordan
själv i sin hand!

April 1928

Svart häfte. 1927–29 (Skall läsas i samband med dagboken)

Den 22 april. 28.

I natt.
Jag hör ett bittert, hånfullt skratt
– långt borta.

Jag ser två (bruna) [alt.: mörka] ögon*De var inte bruna fast jag trodde det.
sökande
och frågande.
– – – – – –
Var har jag dem?

Ett bittert skratt.

Jag ser en längtan,
som vill möta mig
– en tanke
och en fråga – – – – –

Ett bittert skratt.

Det är så kallt, så kallt

Men ute lyser gryningklar
en sol [   ]
med vårvitt sken
på hus och stenar.

Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–

Den 30 april

Vakna drömmar.

En skog.
Träd med mänskoansikten.
[i marginalen: En [   ] grinar med eldröda ögon från]
slingrar sig mellan granarna.
Enrisbuskarna skrattar
– – –
Jag vet inte vart jag skall vända mig.
Det grinar gorilla-ögon
mot mig från alla buskarna
– – – –
Ett svidande rop
någonstans långt borta
– – – – –
Jag går in i ett grandunkel.
Bilder stiger upp.
– – – –
En natt – en natt.
En restaurant.
Alkohol, rök.
Tre herrar, två damer.
Dämpat ljus.
Utdruckna glas.
Mera alkohol.
Vekhet. Förtroenden.
Man iakttar varann.
En korrekt herre – en smula sentimental.
Ett svartlockigt flickhuvud.
Små bekännelser.
Bruna ögon.*(De var ändå mörkblå). En kal hjässa. En spänstig kropp.
Två mänskor iakttar varann.
Väntar.
Ingendera kommer in på den andra.
Ett retsamt ord.
En liten dispyt.
Ett skämt.
I ett ögonblicks självsvåld,
en man i min närhet.
Jag drar mig undan.
Lugnet blir återställt.

Hemväg.
Vit morgon.
Ett blått dis över horisonten
Himlen i rosa.
Fågelskri i luften.
Staden förnyar sig i renhet.

Tunga dagar.
Någon har gjort mig ont
– ett år.
Och mera ont –
ofrivilligt.
Onda tankar omkring mig.
Grinande hagtorn.
Små lömska vesslor i riset.

Tunga nätter.
En kväll i mitt rum.
En gammal man.
En gungstol(, en brasa).
Skall det vara sista gången?
En brasa som falnar.
En hand på mitt huvud.
»Kan du inte älska mig?»
»Nej.»
Jag är hårdare än förut.
Jag måste vara sann.
Ser att jag sårar honom.
Det växer en svag mur mellan oss.
Vi förstår varann sämre.
Han vill ta mig i armarna
– försynt.
Jag går undan.
»Kan du tro att jag nånsin ville göra dig ont?»
Två ögon.
En svidande tagg.
Avsked.
»Vi skall inte träffas mer»!
»– Det vet man inte än!»
– – – –
Natten är lång
och stegen många.
Av och an i rummen
– av och an.

Dagar och nätter.
Tomhet.
Grinande huvuden.
Fingrar om min strupe.
– – – – –
Två mörkblåa ögon.
Nej, dem har jag glömt.
Det var ingenting alls.
– – – – –
Det är en annan som inte lämnar mig.
En gammal man.
En varsam smekning på mitt hår.
– – – – – – – –
Enris och skogsnår.
Ögonljus på marken.
Mumlande tallar.
Vad vägen är lång.
Vad det är långt till dagning
Jag är trött – jag är trött.
– – – – –
Din hand på mitt hår
Ingen kan smeka det som du.
– – – – – –
Klyftor o. bråddjup.
Troll bakom buskarna.
– Jag kan aldrig hålla djupare av dig –
du har begravt nånting av dig själv
som inte mera vaknar.
Det blev för trångt omkring dig.
– – – – – –
Jag har gjort någon ont.
Mina händer har sårat.
Vad det är kyligt i luften.
Vad vägen blev brant – – – –

Mina händer – tag mina händer!
Håll dem så länge du vill – – – – – –
Vad du med ens blev långt borta
Vad skogen är tät.
Vad skymningen skrämmer mig.
Jag fryser, jag är sjuk
– – – – – – –
Jag vill känna ännu engång
din hand på mitt huvud – – – –

Maj 1928

Svart häfte. 1927–29 (Skall läsas i samband med dagboken)

Den 5 maj.

Ibland har det känts som att vada i ett gungfly igen. Sällan har de motsatta [   ] stått så skarpt mot varandra som denna sista tid.

»Advent, advent
en port som står på glänt
till allt vad i ett jordeliv
av längtan har mig bränt»
– – – – –

En hand på mitt hår som jag inte kan glömma – fast jag tror mig ha avklippt sambandet mellan oss redan (d. 23 april.) Den var allt av värme jag känt strömma emot mig på långa, långa tider. – – – –

Två (bruna) [alt.: mörka] ögon – det är för mig ibland nästan svårare nu att bli fri från – – – De betyder allt av andlig gemenskap – mer än av intellektuell o. själslig samhörighet – av ett slags gemensam andlig struktur – som jag någonsin har skymtat. Annat berör mig tillsvidare inte hos honom. Dock känner jag att det inte är alldeles utan fara för oss att närma oss – – –

Men allt detta – mer el. mindre mängt med jordisk barlast – vad betyder det ändå mot renheten en klar sommarmorgon ute [   ] – mot en solig förmiddag ute i skogen, oskärad av all mänskoåtrå.

Och över allt detta kampen för ens livsmål och livsarbete – När man ännu har kvar allt detta större, varför då sörja så [   ] över att mista detta mindre?

Den 28 maj (pingstdag, andra)

Jag vill sända dig (den förre) en blommande häggkvist, (dit där du färdas)! Du skall snart se all den skönhet och prakt som jorden bjuder – men jag vill sända dig en blommande häggkvist. Du vet icke hur mycket den kvisten kan rymma.

Det var pingstdags afton idag o. jag gick över gröntutslagna ängar. Där gick en åldrande man ett stycke ifrån o. såg på de tegar som skulle bära hans gröda i år. Det var pingstdags afton, o. solnedgångsljuset föll omkring honom, där han gick. Har du nånsin sett hur en man av jorden ser på sina spirande fält en helgafton i maj? Allt vad andakt är o. dyrkan av den födande guden ryms i en sådan blick. Så har fäder efter fäder tillbett sin livgivande moder, så har de sett den vakna igen – –

(Vad stort vår jord kan bjuda ryms i de grönskande tegarna en helgafton i maj. Vårt eget liv står ut mot den [   ] omkring oss – o. vår egen rikedom)

Jag bryter en blommande häggkvist som slagit ut på läsidan av ett berg – o. mer syns den mig än all den brinnande prakten av sommarens blommor, som förgår. Vår egen gömda rikedom är den som slår ut i blom.

Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–

Den 31 maj.

Virvlande tankar.
Stick, stick.
Små eldar under mitt huvud.
Det är blymörkt ute i skogen.
– – –
Du kom ändå igen.
Du satt i mitt rum
Några ord.
Ditt vita hår.
»Jag har aldrig haft en tanke på
att göra dig ont!
Jag har aldrig respekterat en kvinna
såsom dig.»
Din hand på mitt hår
– – – –
Dagar, dagar och nätter
Trötthet, leda.
Varför skall någon (annan) pina mig
– mot sin vilja.
Ett hjul är vridet på sned.
Någonting är sönder i mig.

Du långt borta.
Du gjorde mig också ont.
Varför har du sårat mig så?
Hur kunde du göra det – – –
– – – – –
Pingst.
Knoppande skogar.
Ljusgrönt gräs.
Dödstrött.
Jag vill bryta en vitsippa
och föra den mot min kind.
Jag vill dricka flödet av den nedgående solen
för att få vila.
Stillhet. Stillhet.
Äntligen vill skogens alv
ge mig lite ro.
– – – – – – –
Jag är så sårig.
Det är inte för din tanklöshets skull
eller din – – –
Men jag var alltför sårad förut.
– – – –
Jag vet ju att urvilddjur och tigrar kämpar i mig.
Varför ger jag dem inte luft?
Därför att livet har trampat på mig
– meningslöst.
Jag hör benknotor knastra under hovarna
Jag är som kvävd under stenhårda fingrar.
Jag orkar inte ropa.
– – – –

Vad jag längtar efter skogen!
Jag vill vara en brun insekt.
Jag vill vara vind och lövprassel
och trastsång!
Jag är inte en svidande tanke mer.
Jag är ett sälgfjun som vinden sakta lyfter
från marken mot det blå – – – –

Juni 1928

Svart häfte. 1927–29 (Skall läsas i samband med dagboken)

Den 17 juni. (1928)

Det finns inga mänskors röster
det finns inga mänskors händer
– men de svala, svarta fläderbuskarna [alt.: odonbuskarna] är heliga
Det finns inga mänskors ögon
– men de stora [   ] bladen vid stranden
har en obeskrivlig blick.
Ingen mänskas panna är gudomlig
(– men på mossan under granarna
(är oavbruten tempeltjänst)
(är tempeltjänst) var stund
men på [   ] spirar
finns [   ] själv

Ingen mänskas själ (har omätlighet) [alt.: är ändlös]
men i sanden på dynerna
ligger ändlöshetens omätligheten (själv) bäddad i sin

(Ingen mänska bär oändlighetens syftning
i sitt flyktiga ord
– men i stänket från bränningen vid klippan
talar varandet självt.)

Det finns ingen mänskas ord
men gräsen (på kullen) [alt.: på ängen] slutar aldrig sitt tal
Ingens mänskas bröst [alt.: hjärta] har omätlighet
men sandens [   ] är evigt o. utan slut.

Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–

30. VI. 28. (På väg till Hogland.)

Att älska, det gör mödan lätt, det ger mening åt tillvaron. Jag tycker jag varit så full av kärlek, mer än de flesta – jag har älskat solskenet o. barren o. [   ] o. sanden – o. nu tycker jag att jag måste vara mer tom på kärlek än andra efter jag inte vill orka leva – – – – –

Det finns ett ställe på jorden, där varje minut av tillvaron för mig haft mening – där jag älskat var ört o. vart strå, var skrovlig klippbrant – det enda ställe där jag de två sista åren haft en fristad för min själ – Hogland. Dit är jag nu på väg.

Jag tycker jag varit så full av andakt – o. ändå måtte det inte varit andakt tillräckligt, efter tillvaron inte kan synas mig helig. Under det gångna året har det funnits bara en ort, som varit mig helig nog – en blånande hägring av en bergö ovanför vattenranden, som jag för allt i världen ville återse – Hogland.

Inte kärlek nog, inte andakt nog. Hur kan det foga sig så underligt, jag som var skapad för att dyrka?

Jag vill att min själ igen en kväll skall vara vit av längtan o. röd av livets fullhet – att den skall vara bräddande stark av det kommandes visshet. Jag vill att knopparna i min själ igen skall svälla o. brista av livets grönska – – – –

Juli 1928

[struket: 26. VII.

Redan när jag reste från Hogland visste jag det: det är inte mitt enskilda problem, som gör min djupaste konflikt. Det är detta att inte kunna tro på tillvaron.]

Pätilä 28. VII. 28.

Skälvande aspar.
Det var engång en vår.
Vita fruktträd
humlor i trädgården,
en flicka som leker.
– Nu är körsbären borta,
men asparna skälver.

Solsken på en gårdsplan,
auriklerna ler,
fjärilar bland blommorna.
En flicka full av drömmar.
Allt är som en saga. [alt.: Allt är som en saga (förtrollat)]

Asparna skälver.
I morgon är det höst.
Asparna skall brinna
ångestheta.
Asparna skall strö
röda fläckar på gulnat gräs.

Drömmen
drömmen.
Häggar i liden
slokande sippor
violer och trollius,
luften är ljum.
Allt är som ett under.

Asparna skälver.
En aning av frost
går idag genom luften.
– Händer som ber
ögon som längtar
– ett mänskobröst för vinden.

Hemlös
hemlös.
Körsbären dog,
häggarna fällde sina skrudar,
inga fjärlar,
inga sippor.
Luften är grå idag,
men asparna skälver.

Drömmen
drömmen.
Vårt hem var i vinden,
vårt hem var i suset,
det var i ett blomfjun,
som häggen bar.
– En höstsol skall brinna
blossande, hårdnande.
Asparna skälver.

Augusti 1928

5. VIII. 28.

Jag vet inte om vi skall råkas el. gå varandra förbi – o. jag frågar inte ens efter det just nu. Jag har knappast sett dig – o. ändå känner jag din röst från förr, vet hur dina tankar blev till – hur du söker o. frågar. Vi var engång syskon.

Vi är fria gentemot varandra. Ingenting binder oss. Det finns ingen hetta, ingen fordran, inget svidande sår mellan oss. Din tankes rytm går lika fast o. lugn genom mig som genom dig själv.

Ibland måste jag le åt dig. Du tycker om att klä ut dig o. spela teater. Du kan ge tingen svulstiga namn o. en överdriven patos. – – – – Du vet inte att din egen hänförelse kan bli dig en narrkåpa.

Jag är inte blind för något hos dig. Jag ser dina fel snarast förstorade. Du har engång – tidigare – svårt förlyft dig, därför är du nu obetydligare än du skulle ha varit. Därför kan du fastna för bagateller o. förirra dig in i snårskog.

Jag hyser ingen vördnad för dig, o. jag beundrar dig inte. Det du skriver syns mig ofta beklämmande smått. Men jag vet vilken hudlös sträng som driver dig vidare – vidare. Du har engång sett syner som du inte själv kan ge form.

Jag tror inte vad du tror o. jag litar inte på din slutsats. Du har stundom varken logik el. konsekvens. Din filosofi, din psykologi famlar ute i det obekanta. Du låter din egen längtan dränka ditt förnuft. Men du har dock anat något som inga psykologers system ännu kunnat omfatta.

Vän, jag har kämpat samma kamp som du – men jag är hänsynslösare, hårdare i min fordran. Jag går hellre under än jag håller mig uppe med en sanning som är halv. Du har lyckan att bedra dig – du har ännu illusionen – o. illusionen av föreställningar som för mig längesen mist sitt sken.

Nej, du har inte kunnat ge tingen sammanhang o. mening – du har inte kunnat ge din tro en fast form men ditt svärd är berett o. din vilja är alltid redo. Och din känsla för upplevandets mysterium i en mänskosjäl är större än andras. – – – – – –

Jag satt nyligen (23. VII. 28) bland vänner, kritiska, djärva, hänsynslösa – utan någon pose. När jag tänkte på dig, kände jag som en beklämning, o. det var som om du gled undan mig. Men du kom tillbaka. Vårt sammanhang kan inte strykas ut. Det har varat förrän vi föddes Här gäller det mer än bejaka eller förneka. Vi var engång syskon.

Den 10 aug.

(Det är någon jag minnats hela sommarn – jag menar inte den som sårat mig i maj – men någon som jag trodde redan var borta. Det är en underlig historia; jag tycker att jag känt honom 10 år, fastän jag första gången träffade honom i våras. Nu har det jag känner liksom tagit sin sanna form. Det finns ingenting oroligt el. svidande [alt.: fordrande] i detta.)

30–31 aug.

Mitten av augusti.
Mörker
mörker.
Gula klor om nätterna
Förstörande makter.

En resa
Ett järnvägståg.
En park
en domkyrka.
Huvudvärk.
Skugga under träden.
Plötsligt en välkänd gestalt.
Ett återseende.
Ett kanslirum
en skinnsoffa
ett öde hus.
Vila på soffan.
Omsorg om mig,
smeker min arm.
Älskligare än förut,
men upprörd ändå.
En timme.
Avsked.
Vi ses om en vecka.

Stockholm
Fem dagar.
Gator, museer, slott
skönhet.
Pina, pina, pina.
Strid med en hydra.
Äntligen seger.
Reser hem något rikare än på länge.

Helsingfors 27 augusti.
Telefon
»Jag kommer till dig i e.m.».
Ensamma i våningen.
En röd eld i luften.
Behärskning.
En gungstol
en soffa.
Gamla härvor redes upp.
Tar min hand
kysser den
kysser den.
Gnistor i luften.
Han går av och an.

Tar mitt huvud,
vet knappt vad han gör.
(Jag ryggar.)
»Var icke orolig,
jag vill inte göra det jag ville.
Detta har jag aldrig upplevat förut»

Av och an
av och an.
Hans huvud i mitt knä.
Jag rör icke en hand
Tystnad.
Nu borde jag visst lämna dig.
Icke ett ord.
Han blir lugnare
Står bredvid mig
Hans röst ber om en smekning.
Jag sakta:
»Du vet varför jag handlar som jag gör.»
–
– – – – –

September 1928

29. IX.

Vi skall lägga tillrätta vårt liv
skoningslöst,
skilja åt
falskt och sant
stort och intigt.
Vi skall –
–
Vad var det som stack mig i min skuldra.
–
En helhet måste vi bli
vi kringspridda
trasade
skärvor
fragment

En gestalt måste vi samlas till
blödande
längtande
födande

– att någonting må växa
ut i det ändlösa.

Ett spjut i mitt bröst.
Rosor
rosor skall det växa omkring det.
Det skall stråla som
stjärnor
just där
där den vassa spetsen gick in.
–

Min själ är så trött – –
Var finner jag den brinnande stjärnan
som jag längtar efter – – –

November 1928

Svart häfte. 1927–29 (Skall läsas i samband med dagboken)

9. XI. 28.

Jag ligger o. undrar över något: skall jag engång lära mig att vänta – med själen spänd som en [   ] bågsträng [i marginalen: tinget som fin] – utan att begära det väntades fullbordan [i marginalen: uppfyllan] just då när man väntar. Skall jag kunna känna hela rikedomen av min väntans [   ] fastän ingenting sker. Skall min själ lika lätt kunna gå över till sina [   ] värv, fastän ingenting kom – – –

I dag är det ett år sen något tog sin början i mitt liv.

Marmorerat häfte. Inför mig själv. 1927–

24. XI.

Mitt liv är en mardröm, jag kan inte kalla det annorlunda. Mera än eljes har det de sista dagarna igen kommit för mig skillnaden mellan mitt verkliga livs ömklighet och det som egentligen vore mitt verkliga.

En tillfällighet [   ] Min tredje bok kom ut. Jag har aldrig på något sätt firat dagen, när de förra kommit – jag har ju aldrig firat en fest i mitt liv. Med ens kände jag en sådan lust att engång göra det. Men vem skulle jag bjuda på den? Olsonis? Jag måste le vid tanken. Det fanns ingen i hela världen jag hade kunnat bjuda på en fest.

Mitt liv fordrar att jag ant. skall bli något av ett helgon – eller ock göra slut på allt. Egentligen är det såsom jag ock förr känt det, en oerhörd utmärkelse, men jag orkar inte bära den.

Jag vet att jag skulle kunna lyfta upp det till en strålande ljusflamma – men då får inte heller längre något mänskligt band binda mig. Jag vet att jag skulle kunna göra det även utan den ringaste verkliga kontakt djupare sett med en levande. Jag vet att jag kunde få livets små vardagligheter att lysa som smaragder utan att någon enda av dem i o. för sig hade den ringaste betydelse – – – – –

30. XI. Den här sista månaden har rymt något av ett sammanträngt mänskoliv.

Den 21 okt. var han hos mig. Han var mer [   ] lidelsefull än jag nånsin sett honom. Han sa: jag har känt för dig mer än jag känt för någon annan i mitt liv. Det är första gången jag är förälskad. Han kysste mitt hår. Han ville inte gå ifrån mig. När vi skildes sa han: skall jag avsäga mig allt för din skull? – –

Jag var så uppskakad att jag knappt visste till mig.

Men jag såg ändå på honom alld. lika som förut. Kanske blev för mig hans egennytta t. o. m. skarpare belyst än tidigare.

Han reste till Sthlm. Jag tänkte: han roar sig där, han glömmer vad han sa mig. Han kom tillbaka om två veckor. Han ringde upp till mig från Åbo. Han sa: jag har tänkt på dig hela tiden. Jag skrev till dig ett långt brev, men när det var färdigt förstörde jag det. Jag tänkte på hur kall du var. – Det finns inte mer än en mänska som kunde göra mig frisk – – –

Jag kände med ens hur golvet gungade omkring mig. Jag hade inte väntat mig ens så mycket som ett brev, än mindre ett brev av denna natur. Men å andra sidan, nu förstod han då äntligen åtm. att jag verkligen var sval.

Under den veckan började för första gången något av en ny värme stiga upp inom mig.

Han kom till mig d. 10 nov. efter att ha låtit mig vänta några dagar. Då var min värme redan till god del avsvalnad. Sammanträffandet blev harmoniskt utan lidelse. Vi var väl överens; jag kände mig lugnad. Lade om allt (inom mig själv) på gammal bog.

Sedan dess har han engång låtit mig vänta, en annan gång kommit tidigare, än jag väntade. Det var idag. Men nätterna denna vecka har jag känt mig som tudelad.

Å ena sidan borde ju allt bli slut. Skall vi våga bådas vårt rykte – ömtåligare kanske för mig än för honom – för något som för mig ändå inte har en den djupaste innebörden – för någon som ändå aldrig, aldrig skall kunna förstå mig innerst?

Och sedan, hur kan jag tala om rykte, när det är fråga om att engång kunna ge en annan något vackert o. stort? Blir inte varje sådan hänsyn här outsägligt liten?

Han är en ovanlig man. Få har sådana perspektiv (som han), få har kunnat sätta igång företag med sådan växtkraft som han. Han behöver andra värden att handskas med. Det sveper andra vindar omkring honom än omkring andra, även trots det lilla o. barnsliga o. intiga, som han ock har.

Därför [   ] – för o. emot.

Idag var han innerligare än på länge, också mer benägen att försöka förstå min synpunkt. Vår samvaro hade inga missljud. Vi kom varandra på visst sätt närmare än förut – men inom ett område med bestämt angivna gränser.

Hur skall framtiden – – – ?

December 1928

31. XII.

Heta vindar svepte förbi mig nyss*d. 18, 19 dec.
– jag var ändå utanför.
Livet har bankat på min port,
livet har öppnat armarna.
Jag har ändå inte rört det.
En natt ensam i ångest,
dagen åter sval
livskontakten bruten.
Ingen, ingen mänska
har ändå trängt in i min själs skrymslen
– – – –
I dag solen bakom blågrått dis,
underbara färger på isen.
Så var mitt liv
Heta solar
röda solar,
alltid bakom en dimvägg reflexer på det vita.

Heta solar
alltid bakom synranden.
Jag var icke skapad så;
nej, skapad för livskontakt
skapad att förnimma
skapad att förstå
skapad att upptaga.
Livet ville annorlunda,
avskar all samhörighet.
Men inne flämtar en röd eldtunga,
som inte kan få ro.