1912

Januari 1912

Rödbrunt dekorerat häfte med ett löst ark i pappersficka. Dagbok för år 1911 och 1912

Ofta är man alldeles blind för sig själv. Man kan inte alls se in i sitt eget inre. Det är som om en skugga fallit över ens brister när man vill försöka utforska dem. Man kan verkligen inte se sitt riktiga jag.

Men ibland kommer det fram för ens blick så tydligt att man riktigt måste fasa för sig själv. Ack, i de ögonblickena skulle jag helst vilja vända mig bort för att inte se hur förskräcklig jag är. Och dock är det lyckligt att sådana ögonblick ändå givs.

O, när jag ser in i mig själv – hur förfärlig är jag inte då. Jag inte finna ett enda vackert drag hos mig. Jag är nog verkligen alldeles förskräcklig, ett riktigt avskum. Att räkna upp mina fel skulle vara fullkomligt omöjligt. Jag vill dock giva ett litet upplysande bevis på min uselhet.

Jag har en oerhört hög tanke om mig själv fast jag så gott som inte vetat det förr. Jag skulle vilja säga, (för att som vanligt skjuta skulden på andra), att det är det dummaste lärare kan göra, att (ständigt) berömma en elev och giva åt den fullkomligt oförtjänta vitsord, ty det finnes knappast något olyckligare än att man får en för hög tanke om sig själv.

Ja, så här var det förr när jag gick i Brobergska skolan. Jag ville alltid vara bland de främsta. Jag måste det. Utan beröm och utmärkelse var jag aldrig tillfredställd Och jag behövde inte alltför ofta vara utan sådant. På alla områden gick det bra för mig. Att nu inte tala om vanliga läsämnen. Där blev jag van vid att alltid anse mig för en av de bästa och tyckte att det var märkvärdigt om inte jag fick beröm. I matematiken, där jag nu var litet klen, kom det ej fram så mycket, när vi hade en sådan lärare som Burre.

(forts. febr.)

Februari 1912

I teckningen gick det bra för mig, i gymnastik hade jag 10 hm. Det är alldeles löjligt när man tänker på det. Flere gånger spelade jag med på Lucia. Aldrig behövde jag känna mig det minsta ensam på kvarterna. Lektes någon bollek i parti var jag alltid bland dem som först blev valda. Nej, jag behövde då sannerligen ej känna mig tillbakasatt någonstans, det skall Gud veta.

När jag gick i dansskola för tre år sedan, minns jag inte att jag hela tiden skulle behövt märka hur jag hade naturen emot mig. Ej heller kan jag påminna mig att gossarna skulle haft någon förskräckelse för att dansa med mig. Kamraterna voro ju visserligen heller inga dansöser. Kanske det berodde därpå. Faktum är emellertid att jag inte ens där fick se mina fel framlysa.

Mars 1912

Nu är det helt annorlunda. På något slags fester får jag aldrig medverka, i dansskolan hade jag nu riktigt naturen emot mig och i allmänhet spelar jag en mycket obetydlig roll. I de vanliga läsämnena är jag ju nog ungefär som förut, men så bortskämd, som jag var, är det ingalunda tillräckligt för mig Det här året har nog varit en hård skola för mig. Jag har ofta haft det bittert till följd av min oerhörda inbilskhet. Dyrt har jag fått lära mig se detta mitt stora fel.

En tid den här vårterminen har jag dock fått leva i lycksalighet och svärmeri. Underligt att den största lycksaligheten för mig alltid skall vara blandad med vemod. Ack, så jag åter har älskat och längtat och drömt. Det var när Selma Lagerlöf var här. Hon kom till Runebergsdagen. Förut brydde jag mig inte alls om hennes böcker. Jag tyckte inte om dem. De voro för mig antingen innehållslösa eller fantastiska. Men nu är det annorlunda. O, så jag älskar henne sedan jag första gången såg henne. Och hennes böcker tycker jag nu också om.

April 1912

Den tiden, ja den tiden levde jag ett annat liv ett svärmeriets härliga drömliv. Den tiden svallade mina känslor över brädderna. Ack, jag var så glad, så glad och dock så vemodig. Vemodig av den stora längtan att få se S.L., vilken längtan jag naturligtvis aldrig fick tillräckligt tillfredsställd. Då när hon reste till Åbo hade jag nog varit alldeles förbi av sorg och ledsnad över att inte få fara med om ej jag fått urladda känslorna över ett ämne, som jag skrev om den saken. Det där ämnet kan förövrigt bäst ge en bild av mina känslor den tiden.

Apropos det så har en sak nu klarnat för mig. Det är att den stora glädje man känner av en innerlig kärlek, alltid måste medföra sorg. Tänk nu hur svårt är det till ex. ej då den älskade skall fara bort någonstans, men vilken himmelsk fröjd känner man ej, då man åter får mottaga honom (henne)

Älskar man inte unvares både sorgen och glädjen.

Maj 1912

Gud vare lov! Nu har då sommarn kommit, en liten ljus tid i detta eländiga livet. Ja, om sommarn går det nog, men i höst vet jag inte vad jag gör. Skall det åter bli ett sådant år som detta? Eller kanske ett ännu tråkigare, ett ännu mer meningslöst.

Varför skall man leva. Är icke livet endast sorg, dumhet, meningslöshet, dåraktighet, orättvisa och svikna förhoppningar. Stunderna av glädje och lycka äro i de flesta människors liv alldeles försvinnande små. Bra många gånger har jag det här året tänkt på att det bästa vore att göra hastigt slut på det eländet. Jag kan inte minnas en enda gång då jag skulle ha känt mig så lyckligt att jag hade tyckt det löna sig att leva.

Antingen är jag annorlunda än andra eller då sämre, ty nog är det ju mera få, som resonnera så – och dock – hur oändligt, oändligt många ha det inte sämre än jag. Tvärtom har jag ju blivit synnerligen lyckligt lottad.

Nog tycker jag människorna äro bra idiotiska, som ids leva. Om människorna skulle ta livet av sig gjorde de en välgärning mot kommande släkten. Ack, vad jag ändå är faslig.

Om inte någon människa eller genomgripande händelse i tid ger mig en annan syn på tingen och för mig på en annan väg kommer jag säkert att sluta som vansinnig eller som självmördare.

Jag kan så tydligt se för mig mitt kommande liv. Jag skall kasta mig från det ena till det andra utan att finna min tillfredsställelse. Jag sträva till mål som jag aldrig kan uppnå. Jag skall endast skörda svikna förhoppningar, ramlade illusioner hån och spe. Jag skall sluta förgrämd, förtvivlad missförstådd och förlöjligad. Så skall det gå mig i all synnerhet om jag ägnar mig åt det enda kall jag tycker mig ha lust för – författarinnans.

Juni 1912

O, sommar, sommar. Det är sommar fastän vädret är höstlikt. Det är sommar alltid i Bromarf. O, om jag finge leva här alltid, sluppe att trava i skolinrättningar, sluppe järnvägars larm, sluppe missförstånd, ständiga förargelser, sluppe mänskor. O, att jag finge ha sommar året om sommar i själen, istället för denna sommarblink så vemodig genom sin korthet.

Men att intet skall vara fullständigt det får man lära sig om och om igen hela livet.

Var vintern en prövning så nog blir sommarn det också, men värre kan hända och jag vill icke klaga, nej, njuta så mycket som möjligt om sommarn.

Nu är det igen den gamla visan: en kamrat måst’ jag ha men varför.

Med detta nya exemplar hänger sålunda samman. En finsk flicka skulle jag få för att nu en gång få lära mig språket. Magda ville jag inte ha och förresten lärde man sig inte någon finska med henne, absolut inte. Nå, Pappa vände sig till professor Setälä för att försöka få någon. Han råkade då bland sina förhoppningsfulla ha en på 16 vårar (ursäkta 15 ¹¹⁄₁₂s), som behövde lära sig svenska. Mamma föreslog då flickans mamma (Helmi Setälä) att vi 2 skulle ibland tala finska om hon kom till oss. H.S. gick halvt in på det. Pappa tyckte att när någon från det finska partiet vill lära sig svenska, måste man vara tillmötesgående. Hon togs alltså i nåder. Jag var i mitt innersta glad över att få en som man tyckte borde vara en bildad flicka åtminstone från ett sådant hem. Men vi har fått se att när det gäller finnar är det (något) annat. På dem tycks inte kulturen ännu ha bitit. Den märks inte på annat än kunskapsproppningen och översitterilusten.

Av den allra minsta artighet och hänsynsfullheten, inte ett spår.

Juli 1912

Den 22 reste Sirkka gudskelov, ty nog var hon en svår en, inte bara vad artighet vidkommer å, nej. Lynnet var nog det värsta och tycktes åtminstone enligt hennes egen utsago behärska henne. När lynnet var gott, kunde hon vara jämförelsevis bra, ibland riktigt trevlig. Men då det var dåligt gav hon prov på en elakhet, ovänlighet och egoism, vars make jag aldrig sett. En tid trodde jag nästan, att jag inte skulle kunna hålla ut längre med henne. Då tog jag mig för att gråta en kväll och det verkade mycket bra. Efter det var hon inte mera så svår. Emellertid var motviljan för varandra ömsesidig. Hon tyckte inte om att jag blev ledsen, när hon var ovänlig. Nå, ja det finns många slags mänskor.

Emmellertid har jag njutit alldeles oändligt, oändligt av sommarn nu under senare delen juli. Sista tiden Sirkka var här var vi inte alls tillsammans Hon bodde i gästrummet och var där mest hela dagen och jag ute i skogen så vi ej behövde vara besvärade av varandras sällskap. Vädret har varit det härligaste. Inte regnat mellan de första och sista dagarna av juli och visserligen varit varmt, men inte så, att man lidit därav. Tänk nu, när det var morgon är molnfri himmel och strålande solsken. Man måste bli glad med mindre. Också har jag varit så glad och njutit som jag vet inte när.

Augusti 1912

När jag i våras slutade skolan tyckte jag att jag omöjligt inte skulle kunna börja den igen om hösten. Nu är jag visserligen stundtals nästan utom mig av förtvivlan, men böjer mig undergivet vad skolan beträffar. Sådan är människan: efter en tid glömmer man hur svårt det är och försöker sig på det på nytt.

Det har nu fullständigt klarnat för mig varför jag vantrivs till den grad i den olycksaliga skolan. Den oorning och det rådd som råder där, tycker jag inte om, ännu värre tycker jag ändå att det är, att det skall skrytas över den skolan så fasligt utan att det som säges skall vara sant. Till exempel berättas det ju vitt och brett att lektionerna vår och höst mest försiggå i det fria. Mer än en enda sådan lektion, har jag emellertid inte upplevat med undantag av att en gång på vintern en eller två timmar togs till promenad i omgivningarna; och så talas det så mycket om det goda förhållandet mellan lärare och elever och om hur de förra intressera sig för de senare. Med det intresset lär det inte heller vara något så särdeles. Fru Laurent t. ex. hade inte före vårterminen den ringaste aning om att jag var borta från så många ämnen, fastän jag till och med varit så mycket hos henne. (Forts)

September 1912

Men nu till huvudsaken varför jag inte trivs i här i skolan, fastän jag tycker mycket mer om flera av kamraterna här, än om någon i Brobergska skolan. Ja det är inte tillräckligt att själv älska, man fordrar också något annat nämligen att även vara omtyckt. Och här finns absolut ingen, som tycker om mig. I somras trodde jag ännu att det var likgiltighet man kände för mig, men nu vet jag att det hos de flesta är verklig motvilja, kanske avsky. Inte någon angenäm upptäckt. Starkast är denna motvilja utpräglad, inte hos någon kamrat, men hos rektorn, magister Hagelstam, som jag nästan tillber. Hans hat förskriver sig från ett missförstånd, en händelse i våras, då jag utan att veta det sårarade oavsikligt mindre fint yttrande. Jag önskar av hela mitt hjärta, att jag finge göra upp räkningen med honom, ty det är nästan omöjligt för mig att längre bära hans isande köld och vad värre är se att han med möda behärskar sig för att inte vara verkligt ovänlig.

Utom av honom har jag blivit missförstådd av alla här, missförstådd såsom aldrig någonsin förr. Jag tror att ingen här har en aning om hurudan jag verkligen är, ja jag vet ju det själv intet mer än delvis.

I förra skolan tyckte tror jag, nästan alla om mig lärare som kamrater, åtminstone visade de det så, men det är bittert, bittert att ha förändrat sig så mycket på en liten tid.

Allt detta visar ännu tydligare att vad jag behöver är ensamhet, ensamhet endast mina allra närmaste egna omkring mig, de som åtminstone inte missförstå mig och vilka jag älskar samt av vilka jag blir älskad tillbaka.

Oktober 1912

Det var om mitt eget liv jag ville skriva, d. v. s det liv som ingen annan kan leva just såsom jag, mitt drömliv skapat av vågor av känslor. Fastän detta mitt liv är så rikt så rikt kan jag knappast skriva något därom. Jag kan inte med ord beskriva drömmarna sådana de bo i mitt hjärta. De äro för mig heliga och dyra att jag inte på något villkor ville blottställa dem för andra. Det vore att kasta bort min dyrbararaste egendom utan att göra någon nytta åt andra därmed. Det vore såsom, att som Asmus Semper visa min »Talwiese», där det alltid är helgdag åt oförstående och känslolösa kamrater, för att fåfängt försöka skänka dem en glädje och då mista den själv.

Ack dessa mina drömmar alla om idealet för jordisk lycka och idealet för människa. Idealet, nämligen en tanke eller ett arbete, som man helt kan leva för och uppgå i, det är det människan behöver. Endast de, som funnit det äro lyckliga.

Hela mitt liv, allt från min tidigaste barndom har jag drömt om idealet i det mina drömpersoner fått leva det liv som jag ansett lyckligast. Hur barnsliga och ofullkomliga voro icke mina första drömmar om ett idealliv, där endast förhållandena och omständigheterna betydde allt. Så kom jag över till idealmänniskan och drömmen om henne lever ännu inom mig. Men nu först under den allra sista tiden har det börjat klarna för mig vad det verkliga idealet är svagt och ofullkomligt och osäkert börjar jag förstå det.

Att jag fått gåvan att kunna drömma skulle jag vilja anse både för den allra högsta lycka och den djupaste olycka; den är det vardera.

Drömmarna skänka mig en glädje så gränslös, att ingen som ej erfarit den kan ana ens hälften av dess vidd. Jag har aldrig funnit något i livet som kunnat motsvara den. En eller par av de sista veckorna vi bodde på Skogbacken detta år voro, tror jag, de lyckligaste jag haft, därför att då levde jag fullt och helt ett drömliv. Drömmarna sänkte sig över mig, smögo sig värmande kring hjärtat växte i styrka, ryckte mig med sig och flammade jublande högre och högre. Nej, ingen som känt dem kan ana deras trollmak, den eld de kunna tända, den salighet de skänka. Det var på mina ensamma strövtåg genom fält och dungar och ängar i glädjefylld fager blomprakt som jag njöt drömlivets tjusning, men mest ändå oppe i mitt rum i ensamheten där. Där bodde drömmarna i själva luften. Jag behövde endast träda in genom dörren för att känna dem sväva emot mig smeka och hugsvala. Jag lärde mig snart älska det rummet mer än allt annat och det var ju ej underligt. Där bodde min egen lycka, där kunde jag leva mitt liv. Det var väl för att jag där levat de lyckligaste stunder som det var så uppfyllt av mig själv.

(forts.)

November 1912

I november var jag sjuk två veckor i angina och hade sedan så mycket att göra så att jag glömde skriva. Förresten skulle jag inte alls heller haft lust att göra det.

Och de sitta bredvid varandra i den vackra, varma vårdagen, bägge bestormade av samma himmelska känsla. Solskenet smeker och förgyller hennes korta gula lockar och glänser i mjuka vågor på hans djupsvarta hår. Hennes hand ligger i hans, och hans mörka ögon vila varma, nästan glödande på henne. Hennes stora blå ögon blicka strålande än på det bildsköna ansiktet bredvid än på den sydländska trädgårdens brokiga blomsterprakt, medan hjärtat fylles av underbar sällsam lycksalighet.

Det är av naturen deras hjärtan klappa så hastigt för varandra. Naturen uppväcker de lyckligaste, skönaste känslor i människohjärtat, men den s. k. människoklokheten, som icke är annat än den inskränktaste kortsynthet, (den största dumhet) har mellan dem uppbyggt de dåraktigaste murar, som för alltid här på jorden göra det till en omöjlighet, att dessa hjärtan skola förenas för livet.

Den 22 november 1911

[i marginalen: (Gäller drottn. Kristina o. kardinal Azzolino enligt Kuylenstjern-Wensters bok)]

December 1912

Varför jag skulle vilja kalla drömlivet för något mycket olyckligt, är för att det för mig så helt och hållet bort från mitt riktiga liv och dess intressen och strävanden synas mig så småaktiga och obetydliga och det synes mig så menings löst och ledsamt att leva, utan framtid och stora mål. Jag blir bitter, utled och otrevlig. Ju mer jag drömmer om en idealmänska desto sämre blir jag själv. Men drömmarna ha något så tjusande, förtrollande att jag inte kan lämna dem. De verka på mig som alkoholen på andra svaga motståndslösa varelser. De föra en bort från det dystra och gråa verklighetslivet till en högre och fullkomligare värld och låta en leva, en stor andes dådkraftiga, upphöjda och rika liv i glädje och fullhet. Men som dessa drömlivs stunder äro nästan det skönaste jag vet måste jag ändå få erinra mig dem blott ej för ofta