Lästext
1914
Januari 1914
Blad
Den .
Överhuvud har jag icke den senaste tiden varit så uppfylld av förtvivlan som i början av hösten. Dock är det såväl i kroppsligt som andligt hänseende ej bra med mig. Sedan före jul har jag ej känt mig riktigt frisk. Och vad mitt andliga liv beträffar befinner jag mig i ett både märkvärdigt och beklagligt tillstånd. Mina tankar ha se’n jul uteslutande sysselsatt sig med mig själv, än i form av självanalys (som blott lett till att jag känner mig själv ännu mindre än förut), än i form av det för mig så frestande och dock så farliga fantasilivet. Det verkliga livet lever jag nog ändå alldeles för litet. Det gör mig tungsint att tänka på det. Sådan jag verkligen är synes det mig så ändamålslöst och mörkt. Jag vet att det självstudium och fantasiliv jag hängett mig åt är skadligt och jag försöker (fast nästan förgäves) att upphöra därmed. Men jag har för tillfället ingenting annat att helt ägna intresse och känsla åt. Mitt liv är som bäst ett slött och likgiltigt famlande hit och dit utan längtan och utan mål under sakta frätande missnöje. En [ ] fysisk trötthet hindrar mig att gripa ett allvarligt arbete an. Under denna livlösa tid har en enda sak, för mig oförklarligt, varit av betydelse, dock icke de dagar, då jag varit så trött, att jag ej känt eller åstundat någonting alls.
Det är nämligen så, att Tant Margret igen har ett återfall av sin sjukdom och ligger sedan ett par veckor i H:fors på sjukhus. Och alltsedan jag första gången besökte henne där, har jag helt och hållet behärskats av en enda åtrå, den, att få komma till henne så ofta som möjligt. Denna längtan är för mig fullkomligt ofattbar; jag vet bara att jag känner det så. Hela mitt känsloliv är mig en gåta. Det behärskas av krafter oberoende av min vilja, ofattbara för mitt förstånd. Jag fruktar att det engång skall kosta mig mycken, mycken kamp och slitning.
Mars 1914
Den . Mycket har mig i detta jordiska liv blivit beskärt, och dock kan jag ibland knappast värja mig för en åtrå efter de få saker jag saknar. Det förefaller mig ibland, som om det på sätt och vis till och med vore nödvändigt för mig att få dem, men jag kan dock icke göra något för att bli delaktig utav dem. Det skulle igen vara att fordra för mycket av andra.
Den ena av de två ting jag nu tänker på är att jag är så ensam på ett sätt uteslutande hänvisad till mig själv. Jag har alldeles ingen som känner mig och förstår mig. Icke ens göra mina föräldrar det isynnerhet icke Mamma. Hon är så oändligen olik mig. Hon ser och känner på ett alldeles annat sett än jag. Det som gör mig den största glädjen, det som bringar mig till förtvivlan, det förstår hon icke alls. Mamma är ju glad för min skull, då hon ser att någonting fröjdar mig. Men huru jag känner det, vad som fröjdar, vad som griper mig, det anar hon inte. Jag kan inte alltid vända mig till Mamma för att få tröst, då jag får mina stunder av melankoli och svårmod. Hon förstår alldeles icke orsakerna till svårmod [alt.: min förtvivlan] och förebrår mig endast att vara missnöjd. Det förefaller mig ibland ganska tröstlöst detta. Jag vet att Pappa i vissa fall förstår mig bättre, dock långt ifrån helt och hållet. Jag kan icke heller alltid plåga honom med mina ledsamheter och mitt missnöje; han har minsann tillräckligt med viktigare saker att sörja för och över.
Föräldrarna äro nog de, som stå mig närmast och dock är det endast mycket mycket litet av det jag känner som jag kan delge dem. Allt det jag drömmer och längtar, allt det som djupast griper mig, allt det måste jag hålla slutet inom mig själv. Jag har ingen, ingen som därvid skulle förstå mig. Om jag också aldrig kunde finna någon, hos vars känslor kunde förnimmas en återdallring av mina egna, kunde jag ju dock lära känna mänskor med rikt själsliv och som även hade förmågan att skänka andra av sin rikedom. Mänskor, med vilka en samvaro ett samtal skulle utgöra helgdagsstunder. Jag har känt vad det vill säga, då jag fått vara tillsammans med mag. Hagelstam utom skollektionerna och tant Synnöve, men i dessa sällsynta stunder har det ju alltid varit i det förhållande en elev står till en lärare jag njutit av en sådan samvaro.
En annan sak som jag helt och hållet saknar är nöjen, livande uppfriskande nöjen sådana som ungdomar i min ställning vanligen.
Men fastän jag ju har så många bekanta, så många som äro vänliga emot mig står jag dock så oändligen långt från dem alla. Det är knappast någon annan än Dagmar som jag kan längta att få träffa. Och dock är det endast inom ett mycket begränsat område som våra tankar mötas. Och dock vill jag icke begära att få lära känna och umgås med nya mänskor, ty Pappa hinner inte och Mamma vill och orkar inte med mera umgänge. En annan sak som jag saknar är nöjen livande, uppfriskande nöjen, men mera därom en annan gång.
Förhållandet mellan föräldrarna och mig är tidtals mycket gott, dock ville jag säga icke så gott som de första åren efter min sjukdom, så gott kommer det väl heller aldrig att bli igen. Det händer ibland att Pappa någon tid är ledsen på mig nästan utan att jag vet orsaken. Detta är mig en stor plåga och det gör mig bitter till sinnes. Fastän han vanligen är så god, så god mot mig, är det ändå inom mig en liten, liten misstro eller fruktan för att jag återigen skall misshaga honom. Mamma är mycket missnöjd med mig och det minsann med rätta ty jag är sedan något år tillbaka särdeles odräglig, kitslig, fordrande, retlig, argsint och oförskämd och mycket annat. Ibland förebrår mig Mamma, men vanligen är så vänlig och tålig emot mig som om jag vore en ängel. Hon har en alldeles underbar förmåga (att förlåta och glömma) att ha överseende med mig.
April 1914
Den 31 april 1914 (Senare avskrift.)
För mänskorna är säkert deras behov av lycka deras största olycka. De ägna sin kraft främst åt att söka detta, som icke allenast, är fullt oväsentligt utan även alldeles ouppnåeligt. Jag skulle nästan hålla före att det för mänskorna är lyckligast att alls icke bry sig om om de ha roligt eller ej, men tyvärr är detta så gott som omöjligt. Jag kunde det nästan en tid, men den var inte lång.
Nu är jag för länge sedan igen inne i mitt vanliga tillstånd med denna lönlösa strävan efter glädje.
Finns det då någon glädje som är att betrakta så att säga som uttryck för högre begär, knappast? Åtminstone ville jag säga att den glädje jag känt aldrig har varit det.
Jag har nog blivit tämligen förvånad av mycket i »Vad en ung kvinna bör veta» – – – – – – – – – – – – –
Den konstnjutning jag haft, poesi, annan litteratur, teater m. m. har väl endast kittlat nerverna, i det jag blivit försatt i något slags stämning, hänryckning, trånad o. s. v. (då inte även den retat könskänslor) o. har säkert rätt mycket tagit på krafterna.
– – – – –
(forts. i maj.)
Maj 1914
Den – – – – – – – – – – – – – – – –
Att konstnjutning utövat ett rent gott inflytande på mig kan jag vid denna analysering knappast inse, men tant Synnöve värderar konstnjutning mycket och har stort förtroende till dess »förädlande inverkan» så kanske den ändå har något gott med sig.
All annan glädje jag haft har väl varit av den mest egoistiska art man gärna kan tänka sig såsom beröm, tillgivenhet m.m från andra mänskors sida. Den glädje jag känt har sålunda knappast varit uttryck för några högre begär. Känna andra en sådan glädje? Mycket möjligt; de äro ju så olika mig i åtskilligt.
Ovanstående har jag skrivit för att slutföra det jag i april började på men då inte hade tid att skriva mer om. Nuförst kommer jag äntligen till det jag egentligen ville säga i maj. Jag tycker det är så mycket, mycket jag ville tala om, men det blir väl endast helt litet jag kommer att skriva, ty klockan är redan 8 och jag är mycket trött.
Just nu för tillfället är jag i en ganska obehaglig sinnesstämning. Jag har just tillfrisknat från en lindrig öroninflammation och är ännu utomordentligt trött och orkeslös, följaktligen i en likaså avskyvärd sinnesstämning. Jag har isynnerhet detta sista år märkt hur nära kroppsligt och andligt obefinnande hos mig sammanhänger. Det är lite på samma sätt med mig nu som i vintras fast jag hoppas att detta tillstånd nu skall vara snart övergående. Jag är kroppsligen så trött och själsligen så underligt förstörd att jag inte förmår göra något, inte känna, tänka ordentligt, minnas, eller intressera mig för något och måste ändå hela tiden tänka på ett enda det avskyvärdaste av allt: mig själv. De närmaste små händelserna sådana som glatt mig och sådana som förargat mig komma oupphörligt för mig tills de förorsaka mig en ständig plåga. Och ingenting förmår jag göra för befria mig därifrån. Under vintern levde jag under veckor såsom i en enda förfärlig mardröm. Fullt så svårt som i vintras är det ju inte nu.
Jag hoppas inte på något och längtar inte efter något, men jag väntar ändå litet på den tid då jag ånyo skall återfå krafterna. Jag skall då göra ett försök att inrikta mitt liv på väsentligen nya synpunkter. Det är ett par saker som efter de döda vintermånaderna rätt nyss såsom genom ett slag gått upp för mig. Det är dock endast i teorin jag ännu har dem, att i praktiken tillämpa dem blir nog inte så lätt: Det första och främsta är att jag (helt och hållet) måste sluta upp med att tänka på mig själv. Det kan lyckas. Märkvärdigt att jag inte insett detta förr. Länge länge har jag nog vetat (och det har M. också sagt mig) att jag tänkt för mycket på mig själv och att detta varit min största olycka, men jag har inte sett någon utväg att komma ifrån det. Jag har till och med trott att alla mänskor gjorde det om också icke i så hög grad. Då kom jag engång att tala med Ester om det (vi hade just nämnt något därom på diskussionsaftonen med tant Synnöve) och hon sade att hon aldrig har plågats därav emedan hon aldrig såsom jag tänker på sig själv och icke har sig själv till medelpunkt i sin värld. Hennes tankar voro så gott som alltid sysselsatta med andra mänskor. Jag häpnade. Det var nästan omöjligt för mig att fatta att detta var möjligt. Dock redan samma kväll insåg jag att jag nu hade fått nyckeln till en av de svåraste gåtorna jag grubblat över. Jag inser ju nu också att just av denna orsak är Ester annorlunda än alla andra, just därför förmår hon att visa sig glad och [ ] oaktat alla sina svåra prövningar. Men jag fruktar dock att detta för Ester är en alldeles särskild gåva detta att så kunna gå opp i andra mänskor. Jag skall icke heller försöka på det sättet. Huvudsaken är att jag tvingar mig att inte tänka på mig själv och det skall jag göra genom att med liv och själ hängiva mig att arbete som jag alldeles kan uppgå i. Det kommer ju nu en tid då jag åtminstone delvis får tillfälle därtill. Jag skall läsa, samla växter, rita, kanske skriva litet. Tant Synnöve sade engång att gossar i allmänhet mycket litet tänka på sig själva emedan de förmå hängiva sig åt arbete som intressera dem. Nu skall jag försöka på samma sätt. Dock, det första och sista förutsättningen för att jag skall kunna göra det åtminstone i någon mån är att jag blir frisk, ty sådan jag nu är, sjuk själsligt och andligt, förmår jag intet.
En annan sak som också i teori har uppgått för mig (och som måhända blir än mycket svårare att tillämpa i praktiken) är att man inte får bry sig om att ha så roligt som möjligt [alt.: man har roligt eller inte]. Allt detta hur roligt och behagligt man har det och i vilka yttre förhållanden just man råkat komma måste ju vara idel oväsentliga saker då de ju för alla mänskor äro olika och det snarare kan kallas för någotslags tur om en mänska har det skönare än andra. Jag har alltid haft benägenhet att fästa så stor vikt vid att omständigheterna icke i allt varit mig så gynnsamma, men inser nu hur litet sådant betyder. Det betyder alls ingenting om man har nöjen eller inte. Huvudsaken är blott att man verkar. Det mest idiotiska är att försöka fundera ut nöjen som man ändå inte (eller svårligen och med offer för andra) kan få. Också av denna orsak är för mig det enda möjliga att genom intensivt ägna mig att arbete som intresserar mig. Måtte jag blott få krafter därtill!
Odaterat [1914]
Jag känner bara hur det stiger upp som en mäktig bölja i mig.
Jag känner mig stark trots svaghet.
Jag känner att min (tillf) oro o. rivning bildar nästan som ett underlag för min egen skapande – – – –
Varje känslighet annars gentemot en beröring är ju ingenting mot denna. Den kan omskapa ens sinnestillstånd. – Man ligger på en vid sandstrand: tall, sand o. grå lav – intet annat. Man känner hur sanden smyger omkring en, omger varje tanke o. föreställning hos en själv. Allt inom en blir något, oändligt likformigt, vilande, tålmodigt [ ] Men förbehållet är att varje annan föreställning el. kombination samtidigt är avklipt.
[utrivet]
Juni 1914
Den .
I maj skrev jag att jag hoppades att så snart vi kommit hit till Bromarv kunna börja med att riktigt intensivt ägna mig åt arbete, nämligen sådant arbete som på samma gång är nöje för mig o. som jag helt kan uppgå i då jag endast får tillfälle därtill; jag skulle på det sättet slippa detta olidliga kretsande kring mig själv. Men därvid måste jag göra ett villkor, nämligen att få vara vid krafter, o. detta villkor har ej uppfyllts. När skall jag igen få känna mig frisk o. livskraftig som förr, såsom jag sista höstas ännu tidtals fick känna mig! När skall väl denna underliga trötthet ge vika. Det är ett till hälften livlöst liv jag för. Hur mycken tid går icke förlorad för mig, då jag ej orkar på allvar göra något. Jag har ju hunnit med alls ingenting under mitt liv, då jag jämför mig med andra. Jag borde vara så oändligt flitig för att kunna ta igen åtminstone en liten smula. Och värst är att jag knappast kan hoppas på att bli så mycket bättre, ty under denna tid, hur overksam jag än är, är det mig dock omöjligt att vila. Jag har nästan ständigt varit sysselsatt, men det har varit med växtpressning, arbete i trädgården o. annat mindre viktigt, som naturligtvis tagit mycket längre tid än eljes då jag varit trött. Också om jag någon gång ligger o. vilar mig, är min hjärna i ständig verksamhet. Jag får inte ens någon ro om kvällen, så att jag skulle kunna somna utan ligger timme efter timme vaken o. tänker. Tankarna lämna mig ej, jag må göra vilka ansträngningar som helst för att komma ifrån dem. Det allra värsta är att mina tankar under en sådan trötthetsperiod som denna endast röra sig om det erbarmligaste strunt, sådant som utom att det tröttar mig till döds, är så oerhört skadligt för mig i alla avseenden. Så tydligt som denna månad har jag väl heller aldrig sett att jag är flicka så genomgrundligt. Jag har några gånger här spelat tennis med två pojkar, båda tämligen litet märkvärdiga o. ej just några snillen, men mycket hyggliga båda två såvitt jag kunnat se. Den ena, M. P. ser visserligen ovanligt bra ut, så jag funnit ett nöje i att betrakta honom såsom jag njuter av allting vackert, men detta har ock varit det enda avseende, vari han intresserat mig. Och ändå har jag jämnt o. ständigt gått o. tänkt på allt vad de gjort, vad som blivit sagt, vad de möjligen kunnat tänka om mig o. s. v. – – – – –
Det är så med mig, att alla händelser som inträffa för mig, alla nya människor jag lär känna göra ett så oerhört starkt intryck på mig, det är som om de skulle sätta alla mina sinnen i dallring. Jag måste tänka därpå o. endast tänka om igen. Alla mina nerver råka genast i uppror, så jag icke alls kan hålla mig lugn. Då det nu endast är små obetydliga händelser i allmänhet som [i marginalen: (juni 1915)] träffa mig, så är det endast struntsaker som sätta mina tankar i rörelse. Det har nog varit tider då jag oerhört längtat efter några större händelser, men jag gör det inte så mycket nu mera. Jag vet att jag har ett så pass rikt själsliv, att jag nog kunde ha tillräckligt med inre upplevelser, blott jag skulle vara vid normalt hälsotillstånd – – – – – – – Därför är det nu min allra främsta önskan att få min hälsa igen.
Juli 1914
31/7 1914. Denna månad har varit ett oroligt jäktande hit och dit, ett bråkande med det ena och det andra, utan något mål och den lämnar mig i huvudsak uttröttad och utledsen fastän den också har fört med sig ett par ljusa och glada minnen. Uttröttad och utledsen lämnade mig ock föregående månad om ock av andra skäl. Det var nämligen då jag själv, min egen enfald, som bråkat ut mig. Nu har det mest varit yttre händelser.
Från första dagarna av juli har jag att anteckna min rätt angenäma resa till Åland, som jag företog för att få botanisera där. Sent skall jag glömma det stämningsfulla besöket vid Kastelholm och en härlig segelfärd.
Under mittersta och senare delen av månaden ha vi haft främmande. Den 16–22 juli försiggick här det stormötet,*1det nordiska Student- o. skolungdomsmötet. som jag till min grämelse inte fick vara med om*2till följd av ryska regeringens förbud för skolungdom från Finland att delta i det. men som ändå tog min tid i anspråk beroende på att några av mina kamrater, som naturligtvis inte heller fingo vara med, på några dagar ändå kommit till Bromarf och som jag rätt mycket fick ta hand om.
Sedan var det nu flyttningen upp till den nya villan som vi alla fått bråka för. Fastän nu villan står igen och är så alldeles lik den gamla kommer jag nog aldrig mer att trivas här i Bromarf. Det är så mycket som ändå gör att jag jämnt, jämnt måste tänka på det förfärliga i sista somras.
Något arbete har det naturligtvis ännu mindre blivit av med än senaste månad och med min hälsa är det ännu sämre beställt än då.
Augusti 1914
. I flere år har jag grubblat över en sak och skall väl alltjämt grubbla däröver nämligen vad som gör att mänskorna i allmänhet älska livet. Hur många är det icke som fastän levande i de vidrigaste omständigheter ändå icke vilja dö. Endast ett försvinnande litet antal giva sig själva döden och det vore ju ändå det naturligaste att varje mänska ville göra det. Är icke till och med den lyckligaste mänskas liv endast en plåga och kamp, någon gång avbruten av ett par ögonblicks njutning, som blott gör att man sedan känner plågan så mycket bittrare? Jag har aldrig förstått vad det vill säga att älska livet för dess egen skull, och dock för jag ju en så lugn och bekymmerfri och stillsamt angenäm tillvaro som knappast någon annan. Om jag blott kunde göra mina föräldrar en sådan sorg, skulle jag så snart som möjligt taga livet av mig. Det har jag sagt förut och vidhåller det ännu av fullaste hjärta. För denna min blick på livet har jag alltid blivit förebrådd för otacksamhet. Det har haft samma verkan på mig som att slå vatten på en gås. Varför skall jag vara tacksam för livet som jag icke begärt och som jag endast känner hat och avsky för. – Det finns rakt ingenting som kommer att hända mig (jag säger nästan som överhuvud kunde hända mig) som jag skulle längta efter. Jag har nog drömt och längtat och fantiserat kanske mer än någon annan, men det har alltid varit omöjliga saker jag därvid åstundat.
Se här i stora drag min nuvarande livsåskådning. Vad som bäst bevisar att det jag nu nedskrivit icke varit några hugskott för stunden är, att jag nu i närmare 6 år alltjämt tyckt och tänkt fullkomligt lika.
Nu några tankar och stämningar för stunden.
Det är en sak som tidtals verkar så djupt och bittert nedstämmande på mig och det är att jag aldrig skall få glädja mig som andra unga åt dans och samvaro i övrigt med både gossar och flickor av min ålder. Frånsett att jag icke är i tillfälle att lära känna några (till mina kamrater, de enda jag känner, har jag ju hela tiden här i Grankulla, åtminstone gentemot gossarna, stått i ett slags tantaktigt förhållande), skulle jag dock aldrig kunna hava någon glädje av samvaro med andra unga, då jag icke har sådana egenskaper som skulle göra mig omtyckt av jämnåriga, särskilt aldrig av gossar. Det är nu engång så i denna förunderligt »rättvisa» värld. Jag hyser dock gott hopp om att småningom helt och hållet kunna övervinna all nedstämdhet av den orsaken, ty det är ju i stort ingenting att sörja över. Det bevisar ju tvärtom högsta grad av enfald och inskränkthet att alls bry sig om det. Det finnes ju så mycket annat, som man kan hava glädje av och en mycket bättre och djupare och varaktiga, om måhända icke för stunden så häftig och berusande, en glädje i jämförelse med vilken de tidigare nämnda förströelserna för stunden falla till intet. Jag menar härvidlag den glädje ett arbete som man helt och hållet uppgår i kan skänka. Men för andligt arbete, det som jag här närmast avser behöves mycket krafter och det är något som jag allra mest har saknat, så jag nästan inte alls hittills kunnat ägna mig däråt. Jag att detta mycket varit orsaken till att så mycket mer tänkt på det lättare slag av glädje som jag gått miste om. Det kommer i all synnerhet vid sådana tillfällen fram att jag ändå är flicka i grunden, fastän jag ibland, efter vad jag tror, tycker och tänker som en gosse.
En person av någon betydelse skall jag aldrig kunna bli, aldrig en samlad helgjuten personlighet, aldrig utföra ett livsverk. För det är min begåvning för liten, för det har jag för många hinder i min natur sådana som långsamhet oförmåga att använda tiden riktigt, ett
nära nog abnormt dåligt minne, ytterst klen hälsa (vilken lär en de minsta hindren) o. s. v.
Men andligt arbete (fastän utan hopp om att nå något mål därmed) skall dock bli det enda jag i mitt liv verkligen skall ägna mig åt, den enda glädje jag skall söka. Efter vad jag nu kan se blir det huvudsakligen filosofi jag skall studera. Många hinder skola komma i min väg. Vid sidan av mitt verkliga arbete skall jag ju måsta hava något som jag förtjänar mitt uppehälle med, och andra hinder skola också komma. Därvid skola mina ytterligt starka och överspända känslor helt visst spela en stor roll. De skola bereda mig mycken, mycken smärta och förtvivlan, mycken andlig och fysisk utmattning. O, den dagen då jag verkligen skall bliva förälskad i en man fruktar jag värre än något annat.
Oktober 1914
Den . (avskrift)
Denna månad har det huvudsakligen varit en sak som fängslat hela mitt intresse o. berört mig olika. Jag har näml. gått i skriftskola. Att en sådan sak icke skulle bli utan konflikter för mig är naturligt, jag som ju icke ens har någon religion, d. v. s. icke kan säga mig tro på någonting alls, ej ens på livet o. det godas seger på jorden.
De första gångerna jag var hos min lärare, dr Simolin, voro emellertid sådana sköna, av högtid fyllda stunder, som jag icke på länge, länge upplevat. Jag tyckte genast mycket om min lärare. Han verkade så underbart förtroendeingivande. Hans röst var så lugn, hans framställningssätt så enkelt o. naturligt. Jag längtade oändligt efter de stunder jag skulle få vara hos honom, o. kunde nästan inte tänka på något annat.
Men så kom den förfärliga dagen. Den måste ju komma förr eller senare, såvida jag icke längre ville hyckla för honom. Jag framkastade det spörsmål, som varit en av mina värsta stötestenar. Huru förneka o. dock icke förneka sin mänskliga natur enligt Kristi lära? Var draga gränsen? Vi talade därom en timmes tid. Sist sade han: »tycker ni nu, att ni fått det något klarare». »Nej», svarade jag, kanske en liten smula för tvärt, fast jag inte visste det då. Hans röst blev med ens hård, o. han sade: »Då är det väl bäst att fröken vänder sig till någon annan.» Jag kände hur mitt blod isades så underligt. – Jag kunde inte låta bli att tänka: så skall det alltid gå mig i livet. Då jag minst har aning om att jag gör något förfärligt, skall jag falla från de ljusaste höjder ned i den mörkaste avgrund. Vad jag sedan led den följande natten har jag nog aldrig lidit förr. – – – – – – –
Nåja, skriftskolan har jag ändå fortsatt. Den har naturligtvis varit helt annorlunda än förr. De sista timmarna ha endast varit ett erbarmligt kompromissande. När jag rätt allvarligt tänker på saken, tror jag nog ändå, att jag hade bort sluta helt o. hållet. Den som inte ens vill bli kristen, bör inte heller gå i skriftskola.
Odaterat [1914–1916?]
Då jag nu åter kan få disponera över ett par timmar av min dag – – – – –
Kan dock ej göra det som självfallet skulle vara den första uppg.: matem. o. finska – – – – –
Motsättningen mellan det andliga verksamhetsområde o. det reellas – – – – – – – –
Vad jag anser vara det som jag just nu oavvisligt bör ägna mig åt.
Yttre inflytelser i ann riktning.
Mitt egentl. verksamhetsfält fullkomligt främmande för alla jag lever tillsamman m
Förutsättningarna för att kunna få ägna sig åt litteratur- o. konstkritik. En sådan verks. endast få förunnad.
Har nästan helt förlorat kontakten med det verkliga livet.
Ett utåtriktat arbete i det allmännas tjänst icke lämpat för mig i längden.
»Tror ej att jag skulle stå ut med att i all oändlighet slå ner mina fordringarna på andra o. på att få se ett resultat medan jag samtidigt här liksom under andra förhållande skulle i alla oändligt höja dessa på mig sjä
November 1914
Den sista tiden har jag mycket grubblat över den viktiga och avgörande frågan, vad jag skall bli. Den har dock ständigt drunknat i en enda förtvivlans tanke: skall jag någonsin bli frisk eller rättare skola mina kroppskrafter nånsin bli normala. Bli de icke det skall jag heller aldrig i mitt liv kunna arbeta, aldrig vara i stånd att mer än en mycket kort tid utföra något verkligt arbete. Och dock, ett under måste inträffa om min fysik [alt.: hälsa] skall bliva annorlunda. Ty denna min svaga fysik är ju av allt att döma ett arv, en förbannelse som vilar över mig efter M (och Mormor).
Denna sista tid, då jag alltjämt ännu gått i skriftskola och därför haft litet mer än vanligt, har det för mig varit en svårighet att hålla ut, och dock har jag strängt taget nästan intet arbete.
Jag skulle ju nog inte kunna leva med detta förtvivlade medvetande om min fullständiga vanmakt nu och framdeles, om jag inte genom tröttheten fallit i sådan likgiltighet och slöhet.
O, om jag kunde arbeta. Då kunde jag måhända ock leva livet, med dess aldrig sinande missräkningar och nederlag. Att få arbeta, arbeta från morgon till kväll med ett arbete som mitt hela intresse omfattade, det vore det enda jag åstundade.
December 1914
Den .
Det har legat en dyster stämning över de sista dagarna av detta år, Pappas sista vid Lagberedningen. En mörk o. blytung stämning, om än julen gått sin vanliga gång med sömnighet o. stilla högtid på ytan.
Om det ock för mig personligen är likgiltigt att komma till Wasa, känns det så underligt hårt, när jag tänker på att Pappa måste lämna det arbete han ägnat den viktigaste delen av sitt liv o. sitt djupaste intresse, o. därtill alla de vänner han är fäst vid o. de extra offentliga värv honom varit anförtrodda.
Pappa talar nog inte själv om dessa smärtsamma saker, nej, han är vänlig o. glad som alltid. Vilken dyster o. tom vårtermin gå vi icke till möte. Tre långa månader utan Pappa. Det blir förfärligt för oss o. säkert ännu mycket svårare för Pappa.
Då jag dessa sista aftnar suttit ensam i mitt rum med ett försenat julklappsarbete o. lyssnat till den kalla, hårda vinterstormen ute har den tyckts mig som en symbol av mitt eget öde. Det skall ock bli kallt o. hårt som stormen.