Lästext
1917
Januari 1917
Grönt häfte. Dagboksanteckningar. 1913–1917
Den o. Mänskor bedömas för det allra mesta efter de egenskaper de från början ägt och tilläventyrs ytterligare utvecklat (– motiven till utvecklandet även av de s. k. goda egenskaperna äro nog de av både ett och annat slag –) och är detta ej det naturligaste, ty hur mycket ha de själva i regeln av egen kraft – (är ännu ej riktigt själv på det klara med det begreppet) – övervunnit el. frambragt!
När man betraktar de flesta av de mänskor man kommit i beröring med, tycker man, att det de övervunnit el. sträva att övervinna är så litet, att det nästan är ingenting alls. Äro de då alla i tjänst hos trollen? Ha de då intet av denna längtan, denna omotståndliga drift att höja sig uppåt mot klarare rymder, mot en renare tillvaro, att slita de tryckande och nesliga band som binda en? Ja, själv känner jag ju den ock endast tidvis i dess fulla styrka, (näml. denna rent sedliga drift som här avses).
Mycket har jag tänkt över vilka slag av egenskaper hos mänskorna vore att anse för de sublimaste, vilka som mest el. allena kunde föra dem framåt, men till något resultat har jag ej kommit. Till den senaste tiden har det synts mig att sanningssökandet, vetandet den rent andliga utvecklingen i högsta möjliga mån varit det enda, ty med vetandet följer vidgad synkrets, större förståelse, förmåga att skilja med väsentligt och oväsentligt.
Efter den sista moraliskhetsperioden har jag varit böjd för att lägga huvudvikten på det rent sedliga livets område, vars höjande genom oavlåtlig kamp innebär större renhet i känslor och behov, klargörandet av det väsentligas o. oväs. inbördes förhållande o. värde inom det egna jaget – här berör det etiska området det förutnämnda – samt så vitt möjligt det egoistiskas tillbakaträngande.
Men bägge dessa slutsatser lämna mig dock i grunden otillfredsställd, utan att jag heller finner någon annan lösning. Ty om jag även inte är blind för att andra till synes rätt obetydliga egenskaper o. instinkter också kunna föra ett strå till stacken när det gäller människans framåtskridande, anser jag även att de därjämte kunna verka hämmande, ty hade andra högre instinkter i deras ställe fått komma till utveckling (antingen sådana förkvävts el. uteblivit) hade ju vinningen varit oändligt mycket större. Stundom synes mig t. ex. Synnöves överoptimistiska bedömande av de mänskliga egenskapernas värde nästan mer frigjort, ehuru jag icke heller kan dölja för mig att hon stundom omedvetet nästan tyckes göra sig blind för det verkliga förhållandet.
Februari 1917
Den Också det egna självövervinnelseproblemet – dess förutsättningar och resultat – ha sen hösten mer än förut sysselsatt mig. Det tycktes mig i början av sanatorievistelsen ofta som vore min egen kraft alltför ringa för att ens kunna rå med en del av de hinder, som företrädesvis i min egen natur uppreste sig, och uteslöto varje möjlighet att minska den fysiska utmattningen. Mitt tillstånd var då i allo så bedrövligt, att självförtroendet också måste bli lidande. Dock, det allra oundgängligaste övervann jag småningom, men hur litet var ej detta! Och ännu måste jag ju kämpa med hela min varelse för att åtm. ej förlora detta dyrköpta välde över vissa områden av mitt eget jag.
Men vad allt står egentligen att övervinnas av mänsklig makt? Vi äro nog djur och mekanismer till huvudsaklig del, och konstruktörens avsikt har ej varit att vi skulle få alltför stort välde själva över den egna mekanismen. Därtill finns i vår natur alltför många regulatorer och bromsinrättningar, som genast träda i verksamhet, då det synes gå för långt. Naturen själv hos en hämnas och reagerar på mångfaldiga sätt för att strax påminna oss om vår litenhet.
Men vad som gör frågan om hur mycket som överhuvudtaget kan övervinnas utan risk för mig så mycket svårlöstare, är att jag i min ande och mitt själsliv numera har så många rent sjukliga drag och yttringar, (somliga medfödda, de flesta förvärvade), vilka just borde övervinnas, men som man i en del fall står vanmäktig inför. – (Jag märker nästan ännu mer andligt än kroppsligt hur de senaste årens eländighet härjat. När jag inte kan undgå att se vad allt som redan blivit så gott som förstört och vilka underliga sjukliga och förvridna drag som fått fotfäste, måste jag sluta ögonen inför det, ty så långt har det gått.)
Återstår ännu frågan: vad bör då slutligen människan i sin natur söka övervinna, hur långt skall hon anspänna sin viljekraft? Som redan av det förutnämnda ses kan det slutliga resultatet helt och hållet äventyras om man driver kraftanspänningen utöver en viss gräns, detta till följd av naturens egen reaktionsförmåga [alt.: reaktionstvång]. När jag själv t. ex. någon tid gett vika för de moraliska drifterna, har det ofelbart inträffat att jag under en följande period helt enkelt varit urståndsatt att se de moraliska kravens giltighet framom alla andra och sålunda även självbetvingelsens. De moraliska drifterna ha liksom upphört att verka för en tid. – Har i sammanhang härmed kommit att tänka på en sak. Det slag av religiösa som ställt sedlig fullkomning som sitt mål, upphöra hos dem aldrig de sedliga drifterna att verka –, äro de helt oberoende av naturens reaktion? Kanske äro de blott mindre beroende än andra, men även detta betyder så pass mycket att orsaken därtill tål att utgrundas och analyseras. Hos dem själva äro dock anlagen och möjligheterna förborgade; det är klart.
Mars 1917
Den & . Vad har ej inträffat under dessa sista veckor? Är det en verklighet? Ha ens djärvaste önskningar gått i uppfyllelse? Den största omstörtningen har försiggått på det minst blodiga vis – det är en händelse vars like historien inte förr känner – men skola dess frukter bli varaktiga d. v. s. även för oss? Skola måhända nya krafter spela in och förändra resultatet? Vi stå efter allt som skett först nu liksom i händelsernas början. Men betingelserna för dessa äro helt och hållet omsvängda o. mer rika på möjligheter än någonsin; det är detta främst som vi ernått!
Det var d. vi fingo del av vad som tilldragit sig – obestämda rykten hade man ju hört förut, men dem kunde man icke sätta lit till – men då bekräftade sig på en gång allt: Petrograd varit i uppror, regeringen störtad, ny folklig ministär bildad, det gamla systemet utdömt på alla områden!
Skall den dagen någonsin gå ur mitt minne – – – – – För första gången längtade jag ut bland mänskorna, men längre än på gatorna här, bort till den stora staden vid Nevan – – – – Jag ville se mänskor yra, ifrån sig av fröjd, jag ville höra ett jubel som ej mera dog bort. Jag ville se ögon som tyngda mot marken av lidande o. umbärande åter vågade se upp, härjade mänskosjälar som reste sig ur förtvivlan – – – – – – – – Jag ville se rättvisans seger engång – – engång – – – –
April 1917
Den (det följande vartill utkast gjordes redan då jag sist skrev, bildar en omedelbar fortsättning till det senaste).
Ja, så tedde sig det hela i början. Men ganska snart framträdde också helt andra sidor i revolutionens karaktär. Det var icke längre rättvisans seger enbart, utan systemförändring: maktförskjutning partierna emellan helt enkelt; och på somliga håll tycktes det alltmer utgöra en huvudsak att nu vara den maktäganda och att få ge eftertryck däråt. (Allt detta gäller endast förhållandena i Ryssland – hos oss voro de ljusa sidorna fortfarande åtm. den första tiden så gott som ensamt framträdande, även oaktat den radikala systemförändringen betr. vår inre styrelse). Det ansågs nära nog som en plikt att den gamla regimens män utsattes för den skymfligaste behandling. När det gällde att offentligt nedsvärta den förra kejserliga familjens privatliv tycktes denna icke ens ha rätt till den elementära hänsyn som eljes brukar såsom självfallen tillkomma varje enskild person i egenskap av människa. Det var sålunda de råaste instinkter som framträdde hos somliga av de högre upp belägna samhällslagren, vilka det nu tillkom att skapa en hoppfullare o. humanare framtid för det ryska riket. (Kanske dock att sådana här drag aldrig kunna slippas vid ett tillfälle som detta; jag har kanske varit väl känslig för dem, och någon avgörande betydelse vill jag självfallet inte tillmäta dem.)
Dessa voro alltså de mörka drag som allra först kommo till synes, men det dröjde ej länge förrän andra, i realiteten betydligt mer ödesdigra visade sig.
De nya olägenheterna härflöto direkt av den ytterliga maktförskjutningen. Härvidlag är först att minnas att det ej var de frisinnade borgerliga partierna som åstadkommit revolutionen. Interimsregeringen som i stort sett representeras av dessa o. utan tvivel innesluter deras bästa, mest framstående element – av hela landets befolkning troligen på dessa platser de kompetentaste – kunde därför icke heller behålla makten; (massorna voro mycket väl medvetna om den roll de spelat och den styrka de innehade). I:s regeringen har sålunda i praktiken övergått till en verkställande, icke maktägande, institution, som därjämte har att representera riket utåt, medan bestämmanderätten innehas av arbetarnas o. soldaternas delegeraderåd.
En av de omständigheter som under detta nya arbetar-socialistvälde synes komma att utgöra en fara är att klasshat, klasskamp – (för övrigt den nuvarande socialismens kanske sorgligaste företeelser) – jämte oförståelse framträda som alltmer förhärskande element. Vad detta har att betyda vid ett tillfälle, då såväl utåt som inåt enighet o. samling främst vore av nöden, inses av sig själv. Även kan frågas hur den författning väl skall se ut som bygges på sådana grunder!
En annan viktigare omständighet är den gränslösa okunnigheten – en okunnighet om vars omfattning man tidigare ej kunnat göra sig en föreställning – hos de samhällslager som de styrande representera. Bondebefolkningen, som inom kort skall välja ombud till den konstituerande församlingen lär knappast ha en aning om vad frågan gäller! Beslag o. övervåld vid fabriker o. på de större jordägarnas gods desorganisation i armen o. annorstädes, allmänt godtycke o. s. v. – i eget land kravet på lagstridiga åtgärder bl. a. – torde till väsentlig del ha sin grund i samma missförhållande. Här är nog ett jättearbete som förestår: först ekonomiska reformer – ty som känt kan kunskapen ej få rotfäste utan en viss ekonomisk grundval – o. sedan upplysning! Men den uppgiften synes nog nästan övermänsklig, isynnerhet i ett land som Ryssland; o. årtionden, kanske århundranden skola förgå innan några resultat kunna spåras, när härtill ytterligare kommer den slaviska stammens bekanta oförmåga vid varje organisation. – Den lyckligaste utvecklingen – den som i vissa av Europas kulturländer även försiggått – hade ju varit att befolkningen uppnått en viss bildningsgrad, förrän dess politiska självmedvetande väcktes. Här har förhållandet varit omvänt – så ock till stor del i vårt land – o. detta kommer att skapa gränslösa svårigheter vid upprätthållande av varje samhällsordning. (Men å andra sidan: har ett folk engång vaknat till politiskt medvetande, är det en makt som icke längre står att driva tillbaka. Icke ens våldsåtgärder stå längre till buds – så synes det mig – om det gällde att ånyo beröva ett sådant folk dess delaktighet i styrelsen, såvida inte den eventualiteten inträffar att det självmant avstår därifrån.)
Den . Vad allt förestår icke Ryssland ännu! Med sannolikhet förvirring o. anarki mer el. mindre omfattande under den närmaste framtiden. Alla tecken tyda på att förhållandena ytterligare skola tillspetsas, men hoppas får man dock att det icke skall gå så långt i våldsamheter o. godtycke som under den stora franska revolutionen med vilken många paraleller här kunna dras. I båda fallen hade den förra regimen drivit läget så ända till det yttersta, att reaktionen sedan å sin sida med naturnödvändighet måste gå till ytterlighet åt motsatt håll.
Ställningen ter sig onekligen hotfull, då ännu samtidigt den möjligheten föreligger att man finge se Ryssland översvämmat av fienden. Freden är härvidlag det enda man kan hoppas på, men den synes också närma sig, såvitt man kan döma.
[struket: Med Rysslands nuvarande o. kommande öden i sikte kan man icke underlåta att fråga sig om det verkligen alltid skall behövas så mycken kamp o. så många svårigheter, för att dagen, som äntligen gått fram ur natten, skall kunna stråla ljus o. klar o. icke alltjämt fördunklas av nya, tätnande moln! i marginalen: Till lust och leda använd liknelse]
Maj 1917
Den . Vad mig själv betr. sluter sig mörkret allt tätare. Jag har redan länge väntat ett avgörande – – – – – Skall det bli en katastrof – nu snart? Jag vet ej om mänskligt lidande överhuvud kan uppskattas – men sanningen, verkliga förhållandet härvidlag går över allt mänskligt förstånd – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Det blir icke självmord sålänge jag ännu tänker o. resonnerar – så tyckes det mig åtminstone – först sedan då jag ej gör något annat än handlar, handlar mekaniskt, instinktivt, då bara ett enda medvetande längre kvarstår – – – – – – – –
Men avgörandet kan ock (först) komma på ett annat sätt – ett som icke är alldeles osannolikt. Det heter vansinne – – – – – – – – – Jag har hittills trott att min hjärna ändå skulle hålla. Jag besitter så många andliga regulatorer, som sträva att återställa jämnvikten var gång det vill gå omkull. Men vid sista tidens svåraste stunder har jag märkt att allt till slut vill bli en smula förvirrat – – – – – – – Det finns intet ställe, där mina tankar längre kunde få vila, något som jag kunde ta min yttersta tillflykt till. Ty inte ens vissheten att kunna uppnå åtm. en mänskovärdig tillvaro (detta inom en framtid jag kunde tänkas hålla ut) – den vissheten som hittills hållit mig oppe – återstår längre. – Men det är också ynkligheten hos det hela – i hela mitt misslyckande såsom skapad varelse – som vill göra mig galen – – – – – – Jag tror att ett lidande av annan art, hur bittert, hur förtvivlat det än månde vara icke – hos mig – så lätt skulle leda till vansinne.
Jag reser nu till Ulricehamn. Egentligen är det mest för att döva tankarna – – – – – – – Få se om jag skall återvända – – – – – – – –
Mellanliggande anteckningar finnas som koncept.
Augusti 1917
Den Så har jag då åter min dagbok i handen – – – – – trodde knappast det skulle inträffa mer då jag for. – Det har naturligtvis varit en gräslig tid också, dessa 3 sista månader – men den har gått ändå. När man ständigt träffas av nya intryck – må de vara endast av helt ytligt slag – dövar det alltid till en viss grad de inre [ ] ropen. – Levde stundom i ett mardrömstillstånd, men de våldsamma uppgörelserna jag väntat kommo egentligen ej.
Nu, sedan jag åter är hemma har det varit något helt annat – – – – Å gräslighet – o. detta är ändå bara början!
Det är två skilda medvetanden – bägge lika starka – som vart för sig vilja behärska mig.
Det ena är det gamla kända förtvivlade, som först nu känner sig riktigt säkert om bytet efter denna förlorade sommar, som jag kanske ändå omedvetet hoppats något av, för att jag visste att det helt enkelt ej kunde fortsätta på samma sätt som sista våras – (ja hoppats något av, förbättring el. katastrof, fast det senare var det sannolikare.) För vintern återstår blott senare, i det fall att man nämligen tänker sig en förändring. – – – – – Den börda jag burit ökas för var månad, o. tusende o. tusende gånger har jag frågat: när är måttet rågat? För var gång jag under dagen ånyo påminns om att varje minsta rättighet är mig fråntagen, blir knivstygnet jag känner allt vassare – – – – – – Å, jag begriper inte, jag begriper inte – – – – – – – – – – – –
Om det andra medvetandet en annan gång.
September 1917
Den (fortsättn. från föregående)
Det andra medvetandet är att det kanske icke så lätt ändå leder till kris som jag väntat – – – – – Jag känner hur hela min varelse uppreser sig däremot för att i det längsta hålla den tillbaka.
Vet ej om det delvis är fasan för denna yttersta kamp som kommer mig att rygga tillbaka eller känslan av att denna dock ej skall lyktas så, att jag tar steget fullt ut – eller, vad som är det sannolikaste, om det är den enkla instinktiva självbevarelsedriften som gör det.
Det är bara om det leder till galenskap – så småningom – som man icke vet hur det går. Ja, sista våras, då stod jag ju icke långt från ett avgörande, om jag inte hade rest.
Vet ej säkert om jag reser till landet ännu på en liten tid, som jag hoppas, och om jag kommer till ett ställe där jag kan vistas – men sedan, sedan vet jag ju i alla fall ej hur det skall bli. Å – – – – – – –
Oktober 1917
Blad
Den . Det har hänt flere ggr den sista tiden att mina drömmar om natten gått i samma riktning, d. v s. mot ett område som även tankarna i vaket tillstånd även dragits till vissa stunder med obetvinglig styrka, får jag lust att nedskriva litet därom. – Det gäller naturligtv. en form av längtan, ty vad är icke längtan som sysselsätter en i dessa år. Men medan varje annat slag av längtan just nu ligger långt på andra sidan möjlighetens gräns att kunna uppfyllas, är denna den enda som kanske under bestämda betingelser kunde det.
Varför drömmer jag nu jämt o. ständigt om frk Nordström 6, 7 år efter det jag haft någon beröring med henne o. utan att hon varit i mina tankar förrän jag drömmer? Och varför känner jag det alltid lika varmt o. ljust då? (Ja, det är kanske en fråga för sig varför det är just hon bland den räcka av mänskor som betytt något för mig som lever kvar allra intensivast inom mig o. den frågan skall jag måhända senare ta upp.)
Det är naturlv. icke personen som här vad mig själv betr. är det väsentliga, utan känslan, behovet – ja, den har varit oändligt stark tidtals i Wasa ock de här sista åren. Dock har det närmast varit stöd o. hjälp jag då behövt utom förståelsen. Det har varit tagande jag då behövt, nu tycks det mig vara i än högre grad givande. Ja, det är en mänskas närhet jag skulle behöva, en mänskas närhet för att kunna ge mig ut i hängivelse åter som förr, fullt o. helt. Naturlv. icke den speciella form av hängivelse som är mellan man o. kvinna o. tjänar sitt bestämda syfte. O. icke heller förälskelse i egentl. mening sådan jag så många ggr råkat ut för den o. som blott är till för att förbrinna o. (oftast) lämnar än större tomhet efter sig. Blott den stilla o. innerliga hängivenhet som kanske mer än allt annat förtjänar detta namn.
– Det skulle ej vara ett tankeutbyte som öppnar nya klarheter såsom då jag talar med Mecka, Synnöve, Dagmar P el. någon som betyder detsamma för mig. Detta slag av förnyelse är ju längesedan stängt för min utpinade hjärna. Det skulle naturlv. måsta vara en mänska som är öppen för min idékrets o. mitt känsloliv, men så att även de enklaste stämningar o. själsupplevelser skulle finna genklang hos henne. Så att jag helt naturligt o. utan tvekan kunde framlägga dem, liksom hon å sin sida. Men genom vår samvaro skulle det gå, i all synnerhet från min sida som den starkaste ström av värme – det skulle vara att ge o. ge i oändlighet utan att själv mista något, utan den ansträngning som det intellektuella skänkande nu medför o. utan att vid givandet själv förbrinna o. gå under (ta slut).
Men varför känner jag det alltid så varmt då? Ja, härom natten var det som det öppnat sig en flod av ljus över mig, ännu efter det jag vaknat ur drömmen, en sådan som jag icke vet när jag förr hade känt.
November 1917
Grönt häfte. Dagboksanteckningar. 1913–1917
Den Det har intresserat mig att iaktta hur olik pappas o. min syn på företeelserna varit under de senaste inrepolitiska händelserna. Det är icke en skillnad i åskådning betingad endast av de olika tider varunder vi vuxit upp; det är en skillnad som har sin yttersta grund i väsensolikheten.
När det gäller principerna för maktfördelningen i samhället o. maktutövningen framträder denna olikhet i åskådning skarpast. Pappas åsikt är att det lyckligaste för ett land o. dess utveckling är att makten fortfarande stannar hos de övre samhällslagren o. utövas av de kunnigaste o. dugligaste av dem, att folkrepresentationen är delad i två kamrar, där blott den ena är vald efter allmän o. lika rösträtt. (En lagstiftning till arbetarnas skydd o. bästa bör representationen naturligtvis beflita sig om). Regeringen är i huvudfrågor ansvarig inför representationen utan att parlamentarismen formellt är genomförd. Gentemot de lägre samhällsklasserna må även tvång användas, såvida de icke foga sig, emedan de icke inneha den kunskapsgrad att de skulle kunna bedöma saken.
(Vid uppfostran hyser pappa i princip ock den samma åsikten, näml. att barn ha att rätta sig efter föräldrarnas bestämningar utan vidare förklaringar från deras sida. Med hans egen naturliga hänsynsfullhet skulle detta i praktiken icke ens för ett svårhanterligare barn än mig framträda med synnerlig bjärthet, vad honom själv betr. Men flertalet föräldrar med samma tänkesätt härvidlag äro säkert annorlunda beskaffade.)
Att mina åsikter i dessa fall äro alldeles motsatta är klart; vad styrelsen betr. möjligast frisinnade statsform, parlamentarismen formellt antagen – ty med alla sina olägenheter är den dock den enda tänkbara, efter nutida krav lämpade styrelseformen – o. s. v. ända tills socialismen genomföres såsom experiment. – (Uppfostran åter bör enligt min tanke gå ut på att medels förklaringar o. åskådliggörande få barnet att inse vad som är det bästa. Tvång användes endast i nödfall, o. den obetingade lydnadens princip avskaffas. Frivillig lydnad träder om möjligt istället, dock i ingen händelse en blind sådan, d. v. s. en som inga förklaringar fordrar.)
Att det är frågan om tvånget, den förutskrivna auktoriten som utgör det centrala, där våra åsikter gå åtskiljs, är självfallet, vare sig det gäller ministrarnas förhållande till folket, husbondens till tjänarna, föräldrarnas till barnen. Om man även i detta fall frånser från de oerhörda rent praktiska missförhållanden fordran på en sådan auktoritet kan leda till – o. vanligen leder – är själva åskådningssättet mig fullkomligt motbjudande. De allra flesta mänskor äro – redan som barn – så beskaffade att de ej utan en känsla av självförnedring o. förödmjukelse blint rätta sig efter en annan bara på grund av dennes självtagna el. förutskrivna auktoritet. Ur medvetandet om orättvisa o. känslan av att behandlas med övermod uppväxer aldrig en god säd, omintetgöres varje möjlighet till tillit. – Därtill kommer ännu att det onda man själv vållat sig – även av oförstånd – aldrig känns ens närmelsevis så bittert som det en annan med självtagen rätt åsamkat en, må detta vara även av ringare omfång.
Att i ett land, där folkvälde genomföres o. sålunda även inkompetenta komma att handhava makten, ett relativt stillastående i utvecklingen skall inträda för en tid, är naturligt. Detta tills de lägre samhällsklasserna efter frigörelsen skaffat sig den kulturgrad som inte en föregående regim förmått skänka dem. Medvetandet om delaktighet i ledningen öppnar blicken för vidare synkretsar, stegrar behovet av kunskaper o. andlig kultur överhuvud, utom att förbättrade ekonomiska villkor utgör en säkrare grundval för den andliga odlingen att vinna fotfäste på. (forts)
December 1917
Den (forts. från föreg.)
I vårt land måste en sådan radikal demokratisering bli en ännu hårdare prövning än i Europas längst hunna kulturländer, fordra ännu smärtsammare offer. Den för en tid inträdande tillbakagången i kulturutvecklingen måste bli än mer iögonfallande på grund av vår arbetarklass otroligt låga bildningsgrad. Och dock måste vi igenom en sådan tid!
Jag har knappast någonsin sett pappa så upprörd o. slagen som under storstrejk-revolutionsdagarna för ett par veckor sedan. Det föreföll som om han då tyckte sig se början till all ordnings o. allt samhällsskicks – detta som han ägnat sitt liv att trygga o. befästa – definitiva undergång. Det var som om hans enda hopp legat i att man ännu kunnat hejda den flod som vältrade fram.
Sant är att det stundtals har synts en mörkt nog för framtiden, när alla de råa lidelserna varit som mest lössläppta. Men hoppet att ur allt detta likväl slutligen skall framgå en ny samhällsordning byggd på helt nya grundvalar, har dock aldrig bleknat för mig. Ja den kan bli annorlunda än jag o. andra föreställa sig, stormvågen nu syftar helt visst långt över målet, men den glider dock fram med en naturnödvändighet, som ingen kan hindra. Om man nu för ett ögonblick lyckats hålla den tillbaka hade det varit till ingen nytta; den hade blott arbetat sig fram med ännu större vildhet vid nästa tillfälle. Ja, floden skall ännu gå över oss alla, alla, o. fasa o. lidande skall den bringa med sig, o. likväl måste den komma!
Bedrövade ha vi förstås alla varit den här tiden över allt elände som blottats vid framfarten. Det är för det besinningslösa, vansinniga hatets skull samhällsklasserna emellan o. särskilt underifrån, som jag kunde bli utom mig. Ledarna, som uppammat det, ha dragit en oerhörd skuld över sig, ty de ha förlängt kampen för målets uppnående en oberäknelig tid. Först då förståelse o. försoning träda istället för misstro o. hatfullhet kan man komma därhän. Pappa sörjer ju naturligtv. också häröver, men för honom står icke detta i förgrunden. Det, att intet verksamt motstånd kunde uppställas mot framfarten, var för honom säkert mest beklagligt.
Den Fast allt som nu sker ute i världen är ett spel av de mest gigantiska krafter som någonsin verkat, fast det land, som är närmast inpå oss, nu tyckes blott som en glödande smältugn, där allt stöpes om – el. går under – o. vid vars rand mänskorna leva, utan att någon där vid morgonen vet om hon vid kvällen längre skall finnas till – fast detta allt står för mina ögon har jag ändå varit i stånd till att varje dag på en stund åtm. flykta undan från alltsammans till den värld som ligger den verkliga mest fjärran, diktens o. drömmens det mänskliga jagets innersta egna värld. – Är det just beviset för vår litenhet, för att vi som individer knappt höja oss över de träd o. plantor vi höra samman med, att vi icke helt uppgå i medvetandet om den storm som brusar tätt förbi oss, blott därför att den icke rör vårt eget intiga lilla jag så märkbart. (Det är ju blott genom en liten tillfällig ödets nyck som vår vrå undgått att dragas med i den vilda dansen.) Har först den mänska höjt sig över de andra som förmår helt o. odelt leva sig i in ett utanför skeende, som icke handgripligt berör henne själv?
Jag kan nästan inte fatta det själv att jag kunnat dela mig sålunda, o. dock, en nödvändighet har det varit att det gått, ty jag hade nog icke eljes förmått bära det hela. Och så kommer ännu en sak till, o. det är, att dikten faller inom det område, som skulle ha varit mitt egentliga verksamhetsfält om – om jag ägt mitt liv själv, o. icke blott är en källa till ro o. förnyelse. Ty vilket slag av studier o. skapande verksamhet än blivit min huvuduppgift, antingen det varit historia o. filosofi som jag trodde, då jag först begynte finna mig själv el. estetik o. skönlitterär produktion som det senare synts mig hade i varje fall konst o. litteratur även ur vetenskaplig synpunkt därjämte ägnats sin tid.
Att skriva om poesin själv o. vad den innebär för en det hade varken början el. slut, ty däri inrymmes allt som tänkas kan. Den smeker en till ro, den dövar o. söver, men den eldar ock o. eggar, den höjer en över en själv, den öppnar för en aningen längst borta – – – – – – – – – – Men det allra underbaraste är, när skalden själv träder intill en o. skänker en det dyrbaraste som skänkas kan – när man förnimmer hans själ – – – – – – – Men det är blott sällan det händer; o. ingens innersta väsen har jag stått så nära som Frödings. Men detta förtjänar sitt eget kapitel.
Det är ju mången gång ock då inte ens diktarna något förmå. Det är när de mörka krafterna fara fram som bittrast o. hårdast. Då är det ingenting mer som kan döva sanningen o. jag vrider mig där jag ligger o. ville skrika högt – – – – –